Monstre, Mathias Clasen, Aarhus universitetsforlag

Eftersom världen är en otrygg plats finns det behov av monster. De är en trygg instans: man kan lita på att de ska vara onda. Värre är det som bekant med de mänskliga varelserna, där du kan lita på somliga, medan somliga begår illdåd mot dig så fort du vänder ryggen till. Vi som någon gång upplevt otryggheten söker sig till monster: för mig började det när jag var cirka fem år och tillbringade somrarna hos mormor och morfar ute på landsbygden, där andra (det vill säga: inga) regler gällde, och tv hade skräckfilmsserie. I skydd av mörkret bakom de äldre barnens och de vuxnas soffor fick jag tillgång till en värld som sedan dess varit nödvändig.

I Aarhus Universitets serie ”Tankepauser” har jag hittat fram till Mathias Clasens skrift Monstre. Han skriver pedagogiskt kort men ändå relativt fullmatat om monsterhistorien med rötter tillbaka till inte bara grekiska myter och nordiska skapelseberättelser, utan även Beowulf.

I hans nödtvunget korta genomgång finns ändå plats för några av de viktigaste monstren, som vampyren och zombien. Han berättar om Frankenstein, Dracula, Dr Jekyll och Mr Hyde, och utmynnar i en bedömning av Exorcisten-filmen, som han inte verkar vara så stort fan av (där är vi ense).

Clasen visar att vår fascination för monster finns i vårt DNA. Det är en evolutionär fråga. Paradoxalt nog var det just behovet av större hjärnor som skapade de fiktiva monstren, det vill säga den autentiska rädslan för reella hot: ”Det ironiske er, at vi kan bruge vores store fleksible hjerner til at opdigte fiktive universer, hvor det myldrer med farlige væsener – når det netop var farlige væsener med skarpe tænder og kloer, der indirekte førorsagede vores store hjerner.”

Mest utrymme ägnas vampyren, vilket är förståeligt, denna varelse som har sådan metaforisk bredd och användbarhet. Sedan boken skrevs 2012, har väl zombien blivit lite mindre populär. Han skriver om Stephenie Meyers Twilight-serie, som på danska lite gulligt heter ”Tusmørke-sagan” (det är ju en gullig serie).    

Är det inte barnsligt att vara mörkrädd? Jag läser Andrev Waldens senaste krönika, om just mörkerrädsla, hur det för honom som barn räckte med att kolla på videofilmernas omslag för att mata mardrömmar under lång tid, och att det dröjde tills han blev 25 innan han kunde sova med släckt lampa. Jag kan relatera, och strängt taget är det ju det som är poängen med skräck: man ska bli rädd. Blir man inte rädd har man inte engagerat sig tillräckligt. Clasens förklaring lyder att rationalitetens rustning inte har svetsats samman så bra, och i ensamhet och i mörker blir dess sprickor större.