Verden ønsker at se sig selv, Inger Christensen, Gyldendal

När Bob Dylan i en samlingsbox för tre år sedan gav ut 20 olika versioner av låten ”Like a Rolling Stone” tyckte jag det var vansinne. Så vad ska jag då tycka om att det nu går att läsa 22 versioner av en dikt av Inger Christensen? Givetvis att det inte bara är helt underbart, utan att det också är en nödvändighet.

Dikten handlar om ett granatäpple, och finns att läsa i den nyutkomma volymen Verden ønsker at se sig selv. Digte, prosa, udkast, där Marie Silkeberg fått tillträde till de 60 kapslar med tidigare outgivet material från Christensen som finns på Det Kongelige Bibliotek, och tillsammans med Christensens son Peter Borum publicerar dem i en nästan tusensidig bok, som innehåller allt, bortsett från intervjuer, dramatik och barnböcker. Outgivet, ja, eller ibland bara tidigare inte tryckts i bokform. Och så alla dessa teckningar och utkast, däribland dikten om granatäpplet, som i sin slutliga form ingår i Brev i april från 1979.

Varför då så nödvändigt att läsa de 22 olika versionerna? Därför att de ger tillträde till den skapande praktiken. Som poesiläsare är det svårt att föreställa sig en mer svindlande poesi än Christensens. I efterordet citerar Silkeberg – som hittills svarat för sju briljanta översättningar till svenska – kritikern Tua Andersen Nexø som skrivit om mötet med denna poesi som att man blir omkullvält av en våldsam kraft.

Här finns en del texter som ursprungligen skrevs på tyska, och nästan halva boken består av poesi: inte bara utkast av dikter från de publicerade böckerna, utan också en hel del som refuserats i olika sammanhang. Eftersom Christensen bara gav ut sex diktsamlingar är det makalöst generöst att nästan 50 % av den här boken består av poesi. Det rör sig alltså om flera böcker i en: det här är en diktsamling, det här är en novellsamling, det här är en essäsamling, det här är en klippbok med recensioner och för- och efterord …

En bok för fansen. Och vi är många som räknar oss till den skaran. Det här är inte enbart en angelägenhet för danska läsare. Om Silkeberg ämnar översätta även denna bok till svenska är ännu oklart, men det kan bli svårt då en del av materialet är handskrivna lappar, däribland den märkliga Paris par arrondissement, med listor, teckningar, anagram, matematiska uppställningar. Jag kan föreställa mig ett svenskt urval, och då hoppas jag att det finns plats också för novellerna och recensionerna.

Som poet utnyttjar Christensen lika mycket spontaniteten som beräkningen. Kronologin här rör sig bakåt, från den sista dikten från 2007 ända bakåt till de första dikterna från 1955. Det är samma metod som användes i den suveräna David Bowie-samlingen ”Nothing Has Changed” från 2014, och som tillät oss lyssna på honom på ett helt nytt sätt: likaledes kan sägas om Christensens dikter, som därmed presenteras på ett lika nytt sätt, med ännu fler ingångsvinklar för läsaren. I brist på en storslagen poetik från poetens egna hand kan dessa i många fall ofullständiga dikter användas som läsanvisningar.

Då kan vi följa den förundran som alltid ledsagar hennes poetiska blick. Hon betraktar hur världen är uppbyggd. I en häpnadsväckande dikt från 1972 lanseras för första gången den mystiska upplysningen från titeln:

Verdens øjne hviler på verden;

med mere end 3,5 milliarder par øjne

forsøger verden , som ikke kan se sig selv,

at se sig selv,

ser som i en tåge, i blinde:

dér de fysiske lidelser, den meningsløse død

hér de psykiske lidelser, det meningsløse liv.

                      Imellem dem åndetrættet, pulsen, bevidstheden,

                         som dag efter dag må forsynes med mag og søvn

                         og lys og luft og vand og ord og …

                         og se:

Frasen om världen som önskar att se sig själv återkommer i en senare essä, en katalogtext över konstnären Jørgen Boberg, till en utställning på Charlottenburg, där hon också med en viss (men befogad) kaxighet hävdar: ”Man har aldrig rigtigt set verden, hvis man ikke har drømt den.”

Hennes formel för konsten är frikostig med slumpen. En slump som ändå inte avvisar planmässighet. De inventerande inslagen i hennes dikt, där det är som att Christensen vill bevara världen i dess beståndsdelar (innan den försvinner). Hon är bra, hon är rolig, hon har allt man kan önska av en författare. Men hon är alltså allt detta i en tid som kunde unna sig att vara mer optimistisk: att läsa henne nu, när det ser ut att vara för sent för världen och för mänskligheten, känns bara sorgligt.

Att man som i en annars välskriven anmälan i Svd nyligen hävda att man kan undvara novellerna ter sig som en slarvig läsning: då missar man bland annat en oroande novell om en kvinnlig stalker, och ett drastiskt bildspråk som ibland inte ens dikterna kan uppnå. Dessa uppsluppna texter hade i alla fall inte jag gärna varit utan, utan ser hellre hur novellerna belyser tematik från dikterna. Den oberäkneliga världen som hon skriver om i poesin ges en ny resonans i hennes prosa. Här finns även ett par science fiction-noveller som inte direkt förhåller sig ortodoxt till de föreskrivna genrekonventionerna. En av dem från det ominösa årtalet 1984 heter ”År 2044”, där ett vaxkabinett innehåller levande gestaltningar av författare och fiktiva karaktärer, däribland en viss Winston Smith, och i ”Metalgæsten” skriver hon om AI under namnet ”memoritter”.

Spannet med recensioner är skrivna mellan 1966 till 1984, och innehåller bland annat en finurlig läsning av Umberto Ecos Rosens namn. Det är ofta informativt att läsa skönlitterära författares kritik, och även här finns antydan till en poetik. Den danska poetiktraditionen är rikare än den svenska – och ofta förhåller den sig till ämnet med en viss nonchalans. Sålunda finns det mer eller mindre explicit uttalat i titlarna, i Paul la Cours Fragmenter af en dagbog, Pia Tafdrups Skitse til en poetik, Søren Ulrik Thomsens Omrids (”konturen”) af en ny poetik. För när Christensen recenserar gör hon det utifrån estetiska överväganden: hon resonerar kring stil, kring språk. I sina recensioner går hon också föredömligt rakt på saken, utan krusiduller, utan utsvävningar.

För svenska läsare är det förstås intressant att läsa hennes text om en filmatisering av Den allvarsamma leken från 1977 av den norska regissören Anja Breien, kanske för att hon skriver mer om Söderbergs roman än om filmen. Och så ett oerhört fint efterord till den översättning hon gjorde av Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter, som hon läser som en ”ikke-udviklingsroman”. Bra, bland annat därför att det inte är så ensidigt hyllande, men desto mer förstående på djupet: Trotzig och Christensen är rätt olika som författare, men här visas hur genuin förståelse ser ut, hur stora skillnader kan överbyggas.

En våldsam kraft: ja, sannerligen. I en enkät om dramat uttalade sig Inger Christensen om hur det moderna dramat ska se ut, och jag kan lika gärna låta hennes egna ord få avsluta denna alldeles för otillräckliga genomgång av denna omfattande, rika bok:

                      Vildskaben som metode.

                      […]

                      Hengivelsen som metode.