Åtel, Jörgen Lind, Bonniers

I Jörgen Linds nya diktsamling Åtel är det något som har tagit slut. Det går att läsa boken som en sorgesång över ett förhållande som är över: ”… två grå slitna väskor … i tamburen … några slags människor … frusna och orörliga … på två låga stolar … gå nu … så att vi får bli … för oss själva …” Så tolkar jag också det slags drama som uppstår, en familj som går skilda vägar, med något som liknar avlyssnade repliker, från ett par och ett barn.

Men här finns också ett mörker, som kan uppfattas metaforiskt: det mörka i människan, som innebär sjukhusvistelser. Då inger dikterna ändå ett visst hopp, även om det är en pessimistisk premiss, som också omfattar omvärldens elände. I den balans som uppstår mellan det privata och det allmänna, mellan intimitet och distans, där utspelar sig Linds dikter. Det är ibland lite för explicit beskrivande, men när han håller sig i det dunkelt antydda, då blir det slagkraftigt och berörande. Då lyckas han skildra förändrade livsvillkor på ett övertygande sätt.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/8 2018)