Alt hvad du ejer, Caspar Eric, Gyldendal

Kvinnliga poeter har sedan länge berört graviditeten, och så även aborten eller missfallet, som Åsa Maria Kraft skrev så makalöst om i Händerna lägger ner kransen 2001. Manliga poeter har inte varit lika benägna att ta sig an ämnet, även om Marcus Birro gjorde det i Svarta vykort 2007.

Är det tabu för en man att skriva om ett föräldraskap som aldrig blev av? Nu har i alla fall Caspar Eric gjort just detta, i sin nya bok Alt hvad du ejer. Det blir en berättelse om en avbruten graviditet i elfte veckan, som hans dåvarande tjej hade (de gjorde slut rätt snart därpå). Och det blir nog en annorlunda skildring jämfört med de kvinnliga versioner jag har läst.

Annorlunda, genom att mannen i en graviditet ändå måste sägas tillhöra de utomstående. Det förtar inte smärtan i sorgen, men ändock är det en upplevelse som bara kan delas i viss mån, smärtan i att förlora ett ofött barn. Att båda påverkas av det är dock ofrånkomligt. Därför blir Erics bok en undersökning av ”tänk om …”, med det ofödda barnet som en bärare av det möjliga, det som kunde ha blivit.

I en dikt berättar det gravida paret för hennes föräldrar, något som kunde ha varit en jinx, då det blir missfall veckan därpå. Men varken Eric eller jag tror väl på att man kan jinxa – även om det rationella har ganska lite att säga till om när det handlar om något så naturgivet som graviditeter och förlossningar; vetenskapen vet fortfarande inte varför barnet bestämmer sig för att födas när det väl gör det, vad som sätter igång förlossningen – vems vilja som styr, och varifrån den viljan kommer.  

En bra sak med Erics bok är att den tar upp och ger exempel på manliga känslor. De berättande dikterna kan läsas som en självbiografi, där Eric visar vad som har format honom. En del musik, en del fotboll, däribland Danmarks framgång vid EM 1992, där de bjöds in med vänsterhanden efter att dåvarande Jugoslavien tvingats tacka nej på grund av inbördeskriget. I fotbollsmatcher får män visa känslor, men Eric visar att det finns behov av andra arenor för sorg, för gråt, för förlust. I några av de starkaste dikterna tvivlar han på sig själv som pappa, känner sig otillräcklig inför det som stundar.

Detaljerat och ömsint visas vad som sker under parets korta tid tillsammans, där han registrerar de små kroppsliga förändringarna. Han bearbetar och ältar, och beskriver sakligt hur en skrapning går till. Det kan bli ett slöseri med anekdoter i denna långa bok, med många idéer och infall som ska redovisas. Det kan också kännas lite som att han ibland vill skriva ett slags debattinlägg, utan att komma fram till mer originella tankar än att han håller med sjuksköterskan som säger att det är tråkigt att så många föräldrar hellre tittar på sina smartphones än att följa förlossningen av sina nyfödda barn.  

Det här är Caspar Erics fjärde bok. Där de tidigare har varit tunna, är denna längre, närapå 300 sidor. Jag har nog tidigare tyckt att han varit lite ojämn, lite valpig, och i viss mån störande pratig. En del av detta är kvar, men här finns definitivt ett nytt slags allvar. Kanske har det med erfarenhet att göra, nu när han har fyllt trettio, och även skriver om den erfarenheten. Att bli förälder är ju att bli vuxen, på ett sätt, något som dock inte infrias i den här boken. Vuxenlivet sätts på paus, vill Eric säga.

Jag är splittrad. Det är en mer homogen bok än Erics tidigare, samtidigt som han fortsätter skriva ren slackerdikt som indikerar att han kanske borde vänta med att bli förälder. Ibland är slutsatserna starka, som när han återger flickvännens mammas definition av att bli vuxen: ”at lære hvordan man / bærer på sine skuffelser og tab”. Men en del av slutsatserna är mindre imponerande, och landar i den typ av klichéer som brukar bli livsstilscitat på instagrambilder: ”Alt hvad du har mistet / skal du for evigt bære med dig / Alt hvad du ejer / vil også altid eje dig”.