Dagens ris, Lars Teglund, Teg Publishing

Medan andra länder har en livaktig humoristisk tradition är det tunnsått med svenska komiker. Åtminstone har jag aldrig lyssnat på en svensk ståuppkomiker som varit i närheten av att vara lika rolig som Lena Philipsson var när hon i början av 90-talet i en intervju hävdade att krig var ”onödigt”. Eller med andra ord: här i Sverige får vi förlita oss på den ofrivilliga komiken, den som uppstår när uppsåtet är ett annat.

Och vad är roligare än landsortstidningarnas insändarsidor? Den som söker den svenska folksjälen ska förstås börja leta där. Lars Teglund har samlat insändare till Norrbottens-Kuriren mellan 2002-2007, under rubriken Dagens ris. Det har blivit en bok som jag har fnissat mig igenom, för nästan varenda en av de korta texterna är ett komiskt guldkorn.

Tidsspannet är välvalt, för det innebär en arkeologisk genomgång av vad som försiggick innan twitters genomslag. De som skriver in till ”Dagens ris” är också rimligen människor som saknar plattform. Konfrontation är som bekant något svensken helst undviker: ni har väl hört om svensken som blev så förbannad att han satte en klisterlapp på bilen för att riktigt markera – ungefär den typen av mentalitet kommer till uttryck i texterna.

Vad består då texterna av? I många fall är det frågan om att man vill påpeka att man minsann har sett någon utföra något ofog (trafikförseelser, bajsande skidåkare, ungdomar som vandaliserat något), eller stulit något (populära stöldföremål är duschkrämer, byxor, plånböcker, galoscher …) Ofta uttalas ett ”jag såg dig! du borde skämmas!” Ibland med tillägget: "jag tog kort på dig ... eller grannen gjorde det!"

Egentligen är det mirakulöst att människor kan samverka med så relativt få konflikter, för när man läser den här boken blir man påmind om hur lögnaktiga, våldsamma och stöldbenägna människor är: ja, men också småaktiga, irriterade, frustrerade, att döma av de många reaktionerna. Ibland kan de vara nog så befogade, men ofta kan man känna att insändarskribenten kunde ha taggat ned en aning, kanske följt det goda rådet att räkna till tio?

Det är djur som beter sig illa mot människor, eller människor som beter sig illa mot djur. Det är ishockeyplaner som inte plogas. Det är någon som får en ishockeypuck i bröstet och blir besviken när han inte får sittplatsbiljett till nästa hemmamatch. Det är någon som tränger sig före i kassakön. Det är folk som röstar borgerligt (”snorungar och patrask”). Det är någon som slänger för mycket vatten i bastun så att det blir för varmt. Det är någon som säljer för dyr palt. Eller ett par stycken som skriver in till tidningen för att ondgöra sig över att någon varit för långsam med att lämna tillbaka böcker till biblioteket.

Och ibland är det som att ta del av ett livsdrama: en skönlitterär författare kunde plundra boken på uppslag till ett par novellsamlingar. Vad sägs om denna korta: ”DAGENS RIS … till min före detta chef i Luleå. I dag, några minuter över klockan 08 är det ett år sedan hon förstörde en stor del av mitt liv. / I S”. Det ligger så mycket dramatik i denna korta notis.  

Indignationen tänker ut privata straffsatser. Men jag måste få återkomma till hur roligt det är att läsa de här texterna, kanske för att det som skildras oftast är rätt harmlöst. Gemensamt för många som skriver in är att de gärna vill mildra kritiken, kanske med en käck avslutning: har dålig mat serverats är de noga med att påpeka att det bara rörde sig om några av ingredienserna, och ibland kan en fyndig ironi muntra upp: ”DAGENS RIS … till er som stal mina föräldrars matta som hängde på tork under natten på Lagmansvägen i Gammelstad. Hoppas att ni fick ryggskott när ni bar den tunga och blöta mattan från torkställningen och att den pryder golvet lika fint hos er. / Hälsningar från en förbannad dotter”.  

Det här är en bok att högläsa. Roligare än så här blir det nog inte.