Djävulssonetterna, ”en flera alla ingen”, tillexempel förlag

En fjortonårig tjej mobbas och blir utsatt för övergrepp. Vad hon gör? Kallar på Djävulen och förvandlas till Medusa, hon som med sin blick förvandlar fiender till sten. Det sker i sonettkransen Djävulssonetterna, anonymt utgiven. Sällan har hämnden varit så här ljuv.

Ända sedan Charles Baudelaires Det ondas blommor för drygt 150 år sedan har det funnits en tradition som hyllar det omstörtande och som gärna skitar ned det sköna. I den här boken kan det se ut så här: ”Låt ormlikt slingor slingra sig som fan. / Ge håret kobrakörtlar enligt skiss. / Träd fram, jag är ditt främsta fan för fan! / Nu duger bara djävulusiskt piss …” 

Det är måhända inte lika formfulländat som hos Baudelaire, men det är ibland åtminstone lika roligt att läsa den här boken, även om man får ha överseende med en och annan vulgaritet. Poesin tål sådana här upptåg, speciellt när författaren (författarna?) låter ord från sonetterna spridas över boksidan i ett appendix där fragmenten skapar nya kontaktytor för en originell poesi av det magstarka slaget.