Tuktans ljuva år; Proleterka, Fleur Jaeggy, översättning Viveca Melander, Nilsson förlag

Fleur Jaeggy, låter det bekant? Hon är schweizisk författare som skriver på italienska. På 90-talet utgavs hennes mest kända roman Tuktans ljuva år på svenska, men jag måste erkänna att det är något som gått mig förbi. I dag fyller hon 80 år, och det kan uppmärksammas med att till exempel läsa denna roman, påpassligt nyutgiven på Nilsson förlag, samt hennes senaste roman, Proleterka från 2001, båda översatta av Viveca Melander. Båda hör till den besvärliga formen långnovell/kortroman, så du hinner läsa båda innan dagen är över.

Tuktans ljuva år berättar om en fjortonårig tjej på en internatskola. Dit anländer den ett år äldre Frédérique, som blir en besatthet för protagonisten, som ömsom vill kyssa marken hon går på och ömsom klösa ögonen ur huvudet på henne. Förälskelsen är på liv och död. Det är en kompromisslös huvudperson, och det är ju något av den riktiga litteraturens signum, att huvudpersonen är principfast intill irritationens gräns (tänk Jane Eyre, Hedda Gabler, Sara Videbeck, Rodion Raskolnikov).

Det är en roman om ungdomens förvillelse, där allt framförs med samma mix av nonchalans och gravallvar. Någon borde ha berättat för Jaeggy att ingen författare som ger akt på sin aktning kan skriva så orimligt korta meningar, så som vi fick lära oss i en DN-artikel från tidigare i juli. För här dominerar knappheten. Kärvheten, och det skapar en orolig, annorlunda slags rytm av det aggressiva slaget.

Det blir en stil som förbluffar, och skänker nya och oväntade insikter. Det som sker i berättelsen blir en hatisk ritual, som återuppväcker tron på litteraturen som platsen där man respekterar och skyddar det mystiska, gåtfulla och ouppklarade. Det är en starkt suggestiv roman, men man lämnar den förbryllad.

Strukturen ser planlös ut, men det är skrivet på ett sätt som förstärker realismen – som det med att huvudpersonen inte kommer ihåg vissa klasskamraters namn. Det är ju en roman, inte en självbiografi, men nog blir det ofta så i den så kallade verkligheten: namn faller bort ur glömskan, ibland som en välsignelse och ibland som en förbannelse. Men glömska kan också, som Jaeggy visar med sin roman, vara en medveten akt, mer medveten än minneskonsten.  

I Proleterka är mycket sig likt, stilistiskt och tematiskt. Huvudpersonen står i inledningen vid sin pappas aska efter kremeringen. Hon får en spik som har motstått lågorna, en spik hon själv lagt i likets kostym. Sedan minns hon en kryssning hon gjort med pappan när hon var femton, och hur hon hanteras ovarsamt av sjömännen. Man kunde säga att den förra romanens Frédérique ersätts av pappan, som ibland kallas Johannes, så som huvudpersonens 1:a person-perspektiv då och då övergår i ett ”Johannes dotter”, speciellt när hon utsätts för övergrepp på båten.

Det är ingen linjär berättelse med en tydligt urskiljbar plot eller intrig som utvecklar sig på ett förväntat sätt, eller för den delen med reguljära miljö- och karaktärsbeskrivningar. Minnet slungas hit och dit, liksom, i denna självupptaget monomant monologiska roman. Känslor skrivs inte ut, men anas hela tiden bakom den täta prosan, i dunkla antydningar (som inledningens sjöman som bär hand på henne och dagen därpå hamnar på en bår, utan att vi får veta bakgrunden).

Jaeggys huvudperson, hennes huvudpersoner, är sådana som utrotar livsglädjen, och uppvaktar de dåd som utförs mellan likgiltighet än tanklöshet. Det var döden som var drivkraften i den förra romanen, så också i denna. Johannes dotter kommer från en släkt som hade självmord som enda samtalsämne de få gånger de träffades, får vi veta. Det handlar om fantasin, som ju alltid är en avskyvärd plats, men ändå en nödvändig plats. Jag vet inte vem som sa det, inte Markis de Sade, väl?, att i fantasin är allt tillåtet, men jag håller inte med: speciellt i fantasin får allt inte vara tillåtet, då det är så skör hinna mellan fantasin och verkligheten, att tanken inte ens hinner tänkas klart innan den har förverkligats. 

Då blir kontentan en elegi över det som går förlorat, och hur oåterkalleliga alla förluster är: ”Kanske ingenting kan förstöras. Liksom ingenting är endast en seger.” Det som är förstört kan inte reperaras i den version av världen som Jaeggy skriver fram. Bra litteratur utplånar allt annat: det vill säga, lyckas sopa igen sina föregångares spår. Det är svårt att hitta analogier eller referensmaterial till den här prosan, som befinner sig i ett helt originellt läge.  

De två romanerna speglar varandra, bildar en inofficiell diptyk. Det finns i båda en kombination av fascinerat avstånd och förfärande närhet. Den korta meningsbyggnaden får stilen att skutta och studsa fram, hätskt, grovt, iögonfallande, i en helt onaturlig rytm, och just därför så fängslande och bra. Fleur Jaeggy skriver om livets särskilda grymhet i dessa två ohyggliga romaner, och de är också ohyggligt bra, och det känns som en stor försummelse att det har dröjt tills nu att vi kan läsa båda på svenska. 

Ett eget rum, Virginia Woolf, översättning Carl Ahlstrand, Sjösala förlag

Somliga författare är det nästan svårare att undvika än det är att få tag på deras alster. Virginia Woolf har sålunda under 2000-talet blivit allt mer tillgänglig, och den som vill läsa henne på svenska nu behöver inte leta länge. Annorlunda var det under 80-talet, då jag började läsa henne, bara för att upptäcka att en hel del av både fiktionen och sakprosan var sådant man fick läsa på engelska.

Ett eget rum är förstås ett av hennes mest kända verk. Den som vill läsa det på svenska har nu tre olika versioner att välja mellan. 2012 utkom på Ellerströms Elisabeth Manséns översättning, och Modernista gav 2015 ut Jane Lundblads översättning från 1958. Och nu ges i Sjösalas klassikerserie en nyöversättning av Carl Ahlstrand. Situationen kan jämföras med Joseph Conrads Mörkrets hjärta och Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet – fyra översättningar vardera, varav två under 2000-talet. Det här är då tredje gången Ett eget rum blir svensk, men något säger mig att det inte är den sista.

Egentligen finns inte mycket att anmärka på i denna översättning, med ett undantag. Tyvärr är detta undantag i största laget. Det handlar om hur man översätter Woolfs frekventa bruk av ”one”. Både Lundblad och Mansén väljer ”man”, men Ahlstrand motiverar i ett långt krångligt efterord  att han av könspolitiska skäl väljer ”en”. Det är inte den smidigaste av lösningar, och jag befarar att det är fler läsare som stöts bort av det än som välkomnar meningar som denna: ”En kan bara visa hur en kom att ha den åsikt en har.”  

Det är väl också ett dåligt utgångsläge om man behöver ett långt efterord som till största del ägnas åt att försvara sitt val av ”en”, och gardera sig för att många inte kommer att uppskatta det. För det är en klumpig formulering på svenska, och inte heller Woolfs användning är helt lämplig. Men det är också att underskatta sakförhållandena: språkliga normer förändrar inte samhällsförhållanden. Om ”man” uppfattas som könsförtryckande behöver man nog chilla lite. Stil trumfar agenda.

Kärnan i Woolfs legendariska essä är enkel att sammanfatta. Det handlar om avskildhet och pengar. Ge kvinnor ett eget rum och en inkomst, så kommer de att skriva mästerverk, menar hon. Man kan invända. Woolf själv hade ärvt en släkting och erhållit 2 500 pund, i dagens penningvärde närmare 3 miljoner kronor. Hon är också inkonsekvent när hon menar att anledningen att Austen var så bra berodde på att hon saknade ett eget rum: hon fick skriva i smyg i vardagsrummet, där hon lärde sig bli en suverän iakttagare av det mänskliga psyket och konversationskonsten.

Hade Austen skrivit sina mästerliga romaner om hon haft tillgång till ett eget rum? Det är något som befinner sig mittemellan den hypotetiska och den retoriska frågan. Man vill helst inte ha ett svar, med andra ord. Och pengar? Först kommer maten, sedan skrivandet, menar hon implicit – tänk på att Brechts pjäs Heliga Johanna från slakthusen kom samma år (1929), med den ikoniska frasen: ”Först kommer maten, sedan moralen”. Distraktioner och hinder har traditionellt ställt sig i kvinnors väg, speciellt de med konstnärliga ambitioner.

Man kan också anklaga Woolf för mycket. Eller ska vi testa en annan approach? En kan anklaga Woolf för mycket … nä, det låter inte bekvämt. Ska vi säga att hon är cancelled? Hon avskydde judar (fast hon var gift med en). Hon hatade och baktalade tjänstefolket. Hon var en snobb. Hon tog inte kvinnors rösträtt på allvar.

Hon är ju både världsfrånvänd och i kontakt med verkligheten. Framför allt är hon medveten om sina privilegier, något som gör henne till betydligt mer rustad åt en samhällsanalys än majoriteten av de mest högröstade debattörerna i vår samtid. Något som också talar till hennes fördel, och som bidrar till att vi kan utesluta alla anspråk på att avpollettera henne, är att hon är så inkluderande. När hon försöker förändra har hon ett vi-perspektiv, och anstränger sig för att fler ska få upp ögonen för de orättvisa villkoren.

Det förblir en njutning att läsa Woolf, något jag ägnat mer än halva mitt liv åt. När hon ska beskriva en viss manstyp har hon så här roligt:

Hans min lät ana att han arbetade driven av någon känsla som fick honom att stöta pennan i pappret som om han dödade någon skadlig insekt medan han skrev, men inte ens när han dödat den var han nöjd; han måste fortsätta döda den, och även då fanns någon anledning till ilska och irritation kvar.

Så här väljer Mansén att översätta (2012):

Hans uttryck gav vid handen att han var utsatt för någon stark känsla som fick honom att stöta pennan mot pappret som om han tog död på någon obehaglig insekt medan han skrev, men han var inte nöjd ens när han hade dödat den.

Och slutligen Lundblad (1958):

Hans min lät ana att han arbetade driven av någon stark känsla, som kom honom att krafsa med pennan mot pappret som om han under skrivandet höll på att döda någon skadlig insekt, men inte ens när han dödat den blev han nöjd; han måste fortsätta att döda den; och även då återstod orsak till vrede och irritation.

Åtskilligt kan sägas om syntax här, liksom ordval, liksom interpunktion (semikolon, till exempel). Men hur skriver Woolf själv, och går det att översätta?

His expression suggested that he was labouring under some emotion that made him jab his pen on the paper as if he were killing some noxious insect as he wrote, but even when he had killed it that did not satisfy him; he must go on killing it; and even so, some cause for anger and irritation remained.

Man har helt enkelt roligt när man läser henne. Hon växlar mellan skärpa och nonchalans, förefaller en smula disträ, men precis när man gör sig redo att avfärda henne slår hon till med en häpnadsväckande insikt. Och så går det som det går: man bara kapitulerar när hon åstadkommer en slutsats som inte gick att räkna ut på förhand. Det är retsamhetens poetik när hon beskriver över- och underordning och visar hur kvinnor inte tas på allvar i fiktiva verk, i en genomgång som förebådar Bechdel-testet.

Woolf låter oss få insikt i andras tankar. Om något kunde sägas att denna essä lika gärna kunde heta ”Att tänka med Virginia Woolf”. Hon lär oss tänka på riktigt, på djupet, på ett djärvare sätt, mindre låst i fördomar och etablerade sanningar. Hon söker sig hela tiden mot nya idéer, och utveckling ligger hela tiden i hennes lyhörda metod.

Utgångspunkten för essän är ilska, och det blir en bra konstruktiv metod. Fler borde vara arga, känner man spontan när man läser. Den vrede som antänt Woolf ger många förutsättningar till lika oväntade som dyrköpta slutsatser: ”världens skönhet som snart ska förgås har två eggar, en av skratt, den andra av ångest, som skär sönder hjärtat.” Där finns en raljant ton som ofta övergår i gravallvar, något som bidrar till den spänning som uppstår mellan bitskhet och elegi.

Vreden finns hos författare som Charlotte Brontë, som Woolf menar kontaminerades av denna förbittring, där idealet hellre är Austens fördragsamhet: ”vreden mixtrade med Charlotte Brontës temperament som författare.” Jämför originalet: ”anger was tampering with Charlotte Brontë the novelist.” Hos Lundblad blir det: ”vreden höll på att förgifta integriteten hos romanförfattarinnan Charlotte Brontë.” Och slutligen Mansén: ”vreden störde författaren Charlotte Brontës integritet.” Woolfs verb ”tamper” betyder ju att lägga sig i, mest i uppsåt att skada.  

Kvinnor ska helst hålla sig på mattan, lyder en konklusion som pekar ut något tidlöst. De ska smickra mannens ego. Att kvinnor därför lämnat så få skriftliga spår ter sig inte så märkligt. Men de ansvarade förmodligen, menar Woolf, för de ballader och folkvisor vi idag känner till, som skapades under deras arbetstid medan de vyssjade barn eller lagade mat. Som läsare är Woolf nästan osviklig – att hon underskattar George Eliot är en liten fadäs i sammanhanget.

Slutligen kan något sägas om den kanonisering som förlaget Sjösala ägnar sig åt med sin klassikerserie, där av fjorton hittills utgivna titlar så många som elva är skrivna på engelska. Det är anmärkningsvärt centrerat på ett enda språkområde (två franska och en tysk har man också hittat). Typsnittet på den pocket jag läst av Ett eget rum är också så minimalt att det rimligen utestänger kanske lika många läsare som stöts bort av ordet ”en”. Å andra sidan misstänker jag att det är skolor som kommer att beställa klassuppsättningar av pocketarna, och de ungas ögon är ju skarpare än de äldres. Fotnoterna är godtyckliga, och tycker att vi behöver läxas upp med tradiga fakta om Jane Austen men inte Benito Mussolini.

Normala människor, Sally Rooney, översättning Klara Lindell, Bonnier pocket; Ett system så magnifikt att det bländar, Amanda Svensson, Norstedts pocket; Den högsta kasten, Carina Rydberg, Bonner pocket

Om du liksom jag hör till dem som fängslades av den engelska tv-serien Normala människor som Svt sände i våras, då borde du söka upp förlagan, Sally Rooneys roman. Historien om rika Marianne och fattige Connell har alla ingredienser till en klassisk kärlekssaga med förhinder, men Rooney är så makalöst skicklig på att förnya de slitna genreklichéerna att man aldrig tycker det blir förutsägbart. Jag har läst den två gånger, men vill redan läsa om den en tredje gång.

Det här är irländska Rooneys blott andra roman, men hon framstår redan som en sällsynt talang. Gång på gång verkar det lösa sig för det unga kärleksparet, men vi styrs med säker hand mot det oanade, mot det förbluffande. Ska de få varandra? Ja, säger hon, bara för att säga nej i nästa kapitel. Det är mänskligt, realistiskt, och väldigt roligt att läsa den här intelligent sexiga romanen. Framför allt för att man på köpet får så många klarsynta analyser om feminism, privilegier, ekonomi, samt om den potentiella frigörelse som finns i litteraturen.

Om du liksom jag tycker att svenska prosaförfattare generellt saknar storartade ambitioner, då borde du söka upp Amanda Svenssons roman Ett system så magnifikt att det bländar. Det är en brett upplagd släktkrönika som du kan ta med dig på de korta resorna i sommar, och den räcker länge och jag kan utlova att den lever kvar långt efter att du läst klart den. Eftersom vi uppmanas resa med försiktighet i år kan den här boken kompensera något, då vi får åka till Berlin, Påskön, London, ja ända upp till Västerbotten.

Det är en roman att bedåras av. Vi följer trillingar som valt helt olika inriktningar i livet, och vi blir konstant förvånade över deras livsval, samtidigt som de ter sig helt sannolika. Svensson har efter ett par lovande romaner åstadkommit något som kan mäta sig med de praktfulla engelskspråkiga förlagor som Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie skrivit. Det är en roman om familjekärlek och hur både stark och skör den är, men det handlar också om klimatet och de hot som mänskligheten ställs inför.    

Och om du liksom jag saknar Carina Rydberg, vars senaste roman utkom 2006, då kan du hitta hennes mästerverk Den högsta kasten från 1997. Den är nyutgiven som pocket eftersom den är årets bok i serien Stockholm läser. ”Someday, you will ache like I ache”, citerar hon Courtney Love som motto. Här är smärtan och såret bokstavliga följeslagare i huvudpersonen Carinas rysliga hämnd på människor i den kulturella offentligheten i Stockholm.

Det är alltså autofiktion långt innan Karl Ove Knausgårds Min kamp, och Rydbergs projekt är skoningslöst mot andra – liksom mot henne själv. Få böcker har haft samma genomslag som denna hade, och fortfarande har, tycker jag nog. Det är en självbiografisk roman som kan erinra om en Strindberg i sin allra bästa form, ett litterärt verk som var så långt före sin tid att det känns anakronistiskt att läsa det nu, när så många andra författare har varit ute i liknande ärenden. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/7 2020)

B och andra konsonanter, Andreas Kittel, Hoc Press

Läckert knallgul anländer på det nystartade förlaget Hoc Press Andreas Kittels bok B och andra konsonanter, en märklig hybrid till bok – är det poesi? är det prosa? är det essä? är det självbiografi? är det en språkbok? är det … helt enkelt en bok om alfabetets tjugo konsonanter? är det … helt omöjligt att säga vad det är för något?

Inte helt. Det är en alfabetisk uppräkning prosatexter som utgår från konsonanter från B till Z, med några inskjutna lyriska vokaltexter. En ABC-bok, om någon till äventyrs minns sådana? På ett plan liknar det en miniatyr av Sofia Rönnow Pessahs debut Männen i mitt liv, den rakt cyniska genomgången av olika älskare som berättarjaget presenterar utan omsvep. Även här dominerar de erotiska minnen, där i stället för siffror männen getts en konsonant. En slags litteraturens version av Ariana Grandes ”thank u, next”.

Listan kan också likna systemdikten, och varje konsonantkarl blir föremål för en kortare studie på mindre än en sida text. Ofta med en viss udd, eller kanske snarare snärt. Så läst blir det som att läsa Tranströmers prosadikter, som ju uppmuntrar till epifanin, alltså de förklarande ögonblicken. Men Kittel är mindre koncentrerad, mindre komprimerad, även om det är en bok som excellerar i det korta formatet.

Då blir det olika betraktelser över kärleken oftast, eller man kunde säga kärleksmöten av olika slag. Ibland lyckosamma, men oftast resulterar det i besvikelse. Det handlar om sex, men också om kontaktförsök, viljan att bara nå fram till en annan människa. Liksom alla originella idéer finns risken att det slås knut på sig själv, men Kittel upprätthåller balansen. Vad som framträder genom de olika korta kapitlen är en fantombild av en berättare, och det är mestadels en sorglig uppsyn på det ansiktet. Så har boken ett Stagnelius-citat som motto, med ett osynligt ”ack” inskrivet.

Berättelserna följer ofta ett mönster. Det inleds med upptäckten, följt av hänryckningen, avslutat med uttröttning. Det som skildras befinner sig mittemellan minnet och konstruktionen. Och minnet förblir det som är bedrägligast av allt. Bland de många historierna fastnar jag för J, som dog som mellanstadieelev och som död besöker berättaren när han får sin blindtarm bortopererad. Att det skulle vara en otillförlitlig effekt av narkosen vägrar jag tro på, när den döde beklagar att det fanns så lite att titta på i taket på den avdelning han låg på: ”På min avdelning var det annat. Taken var prydligt vitmålade, och dina teckningar dom satte dom upp på väggen ovanför sängen. Alla såg dom utom jag.”

Men så gripande kan det inte alltid vara. Det blir ojämnt, men vad Kittel bidrar med mest är en undersökning av både gränsen och gränslösheten. Han ger sin berättelse en markerad form, ja, men i själva berättandet finns stunder då det kan övergå i det absurda. Då kan de ögonblick som gestaltas bli sådana som inte behöver förklara eller förändra tillvaron, utan nöja sig med att utgöra subtila antydningar.   

Det snyggt gula omslaget är nog ingen tillfällighet. Andreas Kittel, född 1973, är redaktör och designer, och har skrivit en bok vars innehåll ofta matchar sin utsida. Det är en bok som uppmuntrar det outtalade, det som inte hetsar fram ovälkomna svar. Flera av berättelserna söker sig mot det dråpliga, men lyckas också behålla sin sorgsna intention.

Fåglarna, Aylin Bloch Boynukisa, Dockhaveri & Rosenlarv

Det är sällsynt med genuint udda svenska författare, men dit hörde definitivt Aylin Bloch Boynukisa. Fast: udda? Egentligen är det ju bara frågan om perspektiv, att man ser på världen och verkligheten på olika sätt, och det du kallar för realism är för mig magi, och vice versa. Det jag menar: här rör det sig om ett skrivande som tillvaratar tillvarons mest dunkelsköna aspekter, som härbärgerar både löften och hot.

Som hon skriver i sin sista bok Fåglarna, som nyligen utkom i samarbete mellan queerförlagen Dockhaveri och Rosenlarv: ”Det bor något i mig, något lurvigt och farligt och som är än mörkare än det som är på utsidan. Emellanåt vaknar det och spanar ut, morrar och gläfser, rycker i ett ögonlock, en hand, en fot.” Här handlar det om allt det fördolda som måste ut, om vår innersta potential, alla dolda talanger (och faror).

Så blev den ofullbordade Fåglarna hennes sista bok, efter debuten med Flickorganens genealogi, och mästerverket Min käft är fylld av tänder och tid, som utkom samma år som hon dog 2013. Denna sista halvfärdiga roman baseras till viss del på Hitchcocks film Fåglarna, men det är ett skrivande som går på tvären mot förlagan. Så blir det bara ytligt en berättelse om blondiner och fågelattacker, och i stället en skräcksaga om den mörka skönheten, läraren Annie H, och Flickebarnet och Barbie. Här finns en Alfred (H), men han är mest i vägen, med sin besatthet av blondhet och blod.

Flickebarnet växer upp i denna version av uppväxtromanen, och blir Cathy med K, alltså Kathy – ibland Kathy med C, men jag läser det som att detta C finns i efternamnet, att hon är författaren Kathy Acker, som liksom beskrivningen i boken kallas litterär terrorist. Det är en subversiv saga Block Boynukisa skrivit, nyttjande den vimmelkantiga poetik hon excellerat i med sina två tidigare böcker.

Det är skrivet i de korta meningar som mindre nogräknade kritiker ser som en svaghet. Det behöver inte vara så. Här skapas en tuktad rytm som samspelar med innehållet, och ger det en foglig inramning. Sinnena är aktiverade när vi följer Annie H:s analyser av tillvaron, när hon räknar ned inför sin egen utplåning. Man kunde säga: hon bidar, tillsammans med döden. Och: ”När blåsten blåser, blåser jag”, som det så suggestivt och oroväckande heter.

Det handlar om olyckor, men också om glädjen i att befinna sig mitt i det som existerar, i det som lever, och att skynda sig – skynda sig att ta tillvara på det storslagna. Då ursäktas en del slarv, en del bristande fokus och en del rastlöshet, då det sammantaget bidrar till det akuta innehållet. Då blir det en berättelse om det oåterkalleliga, om det som bara kan röra sig framåt och vidare, i trots mot all stagnation.

    För det är bra, tack vare att oavsett den bild av verkligheten som målas upp kan uppfattas som skev eller förvrängd eller bara orealistisk, så förblir det en äkta vision. Så blir Bloch Boynukisa osviklig i sitt sätt att förmedla sin verklighet, och gör det på ett helt övertygande sätt. För två hundra år sedan slog John Keats samman de urgamla trätobröderna sanning och skönhet – vetenskap och konst, etc – i sin dikt ”Ode on a Grecian Urn”: ”Beauty is truth, truth beauty,—that is all / Ye know on earth, and all ye need to know.” Så kan också den här boken läsas, som att det är bra och vackert helt enkelt för att det är sant.

Risken som gurlesken kan ha, att det blir schematiskt och dogmatiskt, undviks skickligt, för att Bloch Boynukiusa skriver så piggt och spralligt, ja så frihetsbejakande, kunde man säga. Där rör sig berättelsen mellan olika fiktiva plan, och landar även i essäliknande partier om migration, knyckta från wikipedia. Det som framhävs är flykten, hur nödvändig den är, som metafor och som konkret verklighet. Att det är oredigerat förstärker bara känslan att det är så av nödvändighet, med texten som ger intryck av att ha rivits sönder och lämnats i strimlor. Här blir huvudpersonens vuxenblivande en blandning av sött och syra.

Eftersom svensk litteratur råder skriande brist på riktigt fantasidrypande böcker instämmer jag i Aase Bergs lovord från recensionen i DN: Aylin Bloch Boynukisa borde nämnas i samma andetag som andra för tidigt döda, som Mare Kandre och Ola Julén. Så häpnadsväckande bra är det här faktiskt, och en lämplig påminnelse om att de ansvariga förlagen – Rosenlarv och Dockhaveri, där författaren mest huserade – är så oerhört viktiga tillskott för att vi ska ha en så levande litteratur. Att författaren är död är en stor förlust.

Why They Can’t Write. Killing the Five-Paragraph Essay and Other Necessities, John Warner, Johns Hopkins

Alla som haft någon kontakt med undervisning på engelska känner till den på vissa håll heligförklarade five-paragraph essay, alltså strukturen med inledning, tre stycken som obligatoriskt inleds med topic sentences (starka påståendesatser) och avslutning som lika obligatoriskt inleds med ”in conclusion”. Att metoden formaliserar skrivandet och skapar livlösa texter borde vara en självklarhet, men många bär den som den sista droppen vatten i öknen.

John Warner har undervisat i flera decennier på amerikanska college i skrivande, och hans USP för boken Why They Can’t Write är just slaktandet av den heliga kon five-paragraph essay. Hans argument är att skrivandet förlamas av detta onödiga hjälpmedel. Själv har jag tänkt på de armpuffar som små barn har för att inte sjunka under vattenytan. När man lärt sig simma tar man av sig armpuffarna, och likadant borde det vara med mallar som dikterar hur en essä ska skrivas. Warner har en annan liknelse: stödhjulen när man lär sig cykla.

Inte bara att man plockar bort dem, utan han visar att man inte övar balans på rätt sätt om man har stödhjul till att börja med. Så visar han att den här metoden har varit hämmande för skrivutvecklingen. Dessutom finns det ingen anledning att lära ut något som bara existerar i skolvärlden: ”It is very rare to see a five-paragraph essay in the wild; one finds them only in the captivity of the classroom.”

Att ungdomar har sämre språk nu och skriver sämre texter nu har väl varit en känd sanning de senaste åren. Anekdotiskt visar Warner att de flesta skyller på smarta telefoner. Men de skrev dåligt även på 90-talet. De skrev dåligt på 80-talet. De skrev dåligt … ja, ungdomar har faktiskt alltid skrivit dåligt. Skämtet om ”generation zapp” och deras korta attention span var uttjatat redan 1998. På 80-talet pratade man om hur MTV förstörde koncentrationen för de unga, som bara kunde fokusera på snabba klipp. När jag växte upp (70-talet) var tecknade serier fienden.   

Så här uttalade sig en professor på Harvard: ”Everyone who has had much to do with the graduating classes of our best colleges has known men who could not write a letter describing their own commencements without making blunders which would disgrace a boy twelve years old.” Det var alltså 1878 detta skrevs.

Warner menar att vi lär ut en imitation av skrivande. Skoluppsatser är ju något som inte hör hemma i verkligheten. Även om han skriver om amerikanska förhållanden finns ju många likheter med hur det ser ut i Sverige. Där vi ägnar för stor betydelse åt grammatiken och korrektheten borde vi diskutera meningsbyggnad och syntax mer. Men misstagen är ju lättare att upptäcka – det är ingen tillfällighet att självutnämnda språkpoliser får hjärnblödning av särskrivningar, stafvel eller meningar som inleds med ”förbjudna” ord, när de hellre skulle ägna sig åt det som är mycket viktigare: interpunktion och meningsbyggnad, ordföljd och variation, rytm och grace.

Enligt färska undersökningar gör amerikanska elever inte fler fel i sina texter än elever som levde för hundra år sedan. En anledning är att dagens unga skriver fler texter. Problemet är att de skriver fel därför att de har lärt sig skriva fel. Nåväl att truismer dominerar – i Warners bok, i denna text om denna bok – men jag håller med att skrivande i sitt idealtillstånd är något som får dig att upptäcka saker, både om världen och om dig själv. Det är något som ibland får dig att helt ändra åsikt, men att det ändå tillåter dig att behålla en kärna av egna tankar, det som utgör det autentiska i dig.

Form och innehåll kan inte separeras. Att lära ut form är enkelt, men den fungerar bara till en viss gräns. Essäer som har en färdig mall för strukturen blir livlös och platt. Att lära sig skriva innebär att du måste själv upptäcka problemen och sedan lösa dem – på egen hand. Då blir man en kreativ skribent. Det är mödosamt att skriva, menar Warner, och jag kan bara hålla med. Det är väl som att cykla: ibland är det både motvind och uppförsbacke, men liksom vid cykling kommer det alltid en belöning av nerförsbackar och vinden i ryggen.

Ett av skolans större problem är att elever blir mindre nyfikna ju längre upp i åldern de kommer. Många ser utbildning mer som en tävling än inlärning, resultatinriktade elever som inte bryr sig vad de lär sig, bara de får höga betyg. Det är ju inte så man lär sig saker. Sådana elever vill memorerar färdiga doktriner. Men man lär sig inte att skriva genom att inbilla sig att hög grad av ”objektivitet” är eftersträvansvärt – Warner vill ersätta det med ordet ”discovery”.

Warner går i polemik med olika utbildningstrender, och visar hur kortlivade sådana är. Dessa avsnitt kunde nog ha kortats, då det blir förutsägbart och långrandigt. Inom kort kommer vi att få maskiner som läser uppsatser, med en teknik som redan är tillgänglig. Men AI kan bara räkna: att läsa är en annan aktivitet, som kräver andra avvägningar. En text blir inte bra enbart för att en skribent använder signalord (jag har till exempel aldrig läst en bra skoluppsats som använder ordet ”fokalisator”, men en AI skulle nog ge den hög poäng då det är ett akademiskt ord).

Det amerikanska skolväsendet liknar det svenska, då båda i allt högre utsträckning förlitar sig på tester och övervakning. Här borde mer agens – alltså handlingsfrihet – ges åt både elever och lärare. Warner antyder subversiv pedagogik som det mest gångbara, och så tror jag skolan fungerar i Sverige också: att de lärare som vägrar följa de formaliserade snitslade matrisbanorna åstadkommer större nytta för eleverna på längre sikt.

I korthet lyder då Warners recept att lärare måste bli mindre pedantiskt störda på små misstag. Vi ska gå från uppläxning till att bli mer av formativa redaktörer, som kommenterar och föreslår hur texten kan bli mindre diffus och oklar eller platt och banal. Det känns som en framkomlig väg och ett lockande koncept.  

Garbo går iland. Essäer och småstycken, Gunnar D Hansson, Ekphrasis

Varför blir alla diskussioner om en litterär kanon så dumma? Det behöver inte ens handla om partiledaren som glatt ställer sig bakom förslag att införa en skolkanon men inte själv kan nämna vem som skrivit vare sig Giftas, Gösta Berlings saga eller Gentlemen. Det finns ju redan en inofficiell kanon, men problemet är väl snarare att vi behöver diskussionen för att den inte ska bli så osynliggjord. Och för den delen: vi inbillar oss att en litterär skolkanon ska existera för att trygga elevernas bildningsgång och erbjuda ett kulturellt kapital, när det i dagsläget mer ser ut att behövas för att ge nya lärare den kunskap de saknar om vad man kan läsa i skolan (ett tips: det finns andra författare än Jan Guillou, Jonas Gardell och Vibeke Olsson).

Så problemet med en kanon är att den är för snäv. Den skulle inte ge plats åt de författare som verkligen livar upp och gör litteraturen mer dynamisk och spännande. Eller tror ni på riktigt att det skulle finnas plats åt 1700-talssnillet Thomas Thorild? Han är en av de författare som Gunnar D Hansson ägnar sig åt – två gånger om! – i sin nya bok, Garbo går iland. Essäer och småstycken. Några andra är: Harry Martinson – fyra gånger om! – och Lars Ahlin – sju gånger om! De knappa hundra sidorna om Lars Ahlin kunde eventuellt ha sparats till en monografi, om anmärkningen tillåts.

För att ge plats åt lite mer vildvuxna blomster i den svenska litterära faunan, som nämnde Thorild, Clas Livijn, Ivar Conradson och Rut Hillarp, då måste man bredda ingången. Till detta förespråkar Hansson det bekväma (men inte oproblematiska) ordet ”kanonmaximalism”, apropå urvalet till den 1500-sidiga antologi med texter som utgavs av Studentlitteratur för drygt tio år sedan. Han nämnde det en gång för en grupp svensklärare på en studiedag i Kungsbacka, och jag skyndade mig att plocka upp det (episoden återges i inledningsessän här). Varför är det ett icke oproblematiskt ord? Ja, det blir ju lätt en slags relativisering om allt betraktas som åtminstone ungefär lika viktigt.

Hansson visar att litteraturen handlar om minne. Det som bevaras är det vi minns. Många av essäerna handlar också om tradering av muntliga källor. Han uppehåller sig länge vid medeltiden, vid de isländska sagorna, men också vid en av de favoriter han lyfte fram den där studiedagen, Ingierd Gunnarsdotter (1601-1678). Hon står bakom några av de finaste nedskrivningarna av de medeltida balladerna, anonymt skapade men i hennes fall med versioner som överträffar andra. Hennes verk, ett femtiotal visor, och ett tjugotal som endast finns i hennes version, och här kallas hon den svenska skaldekonstens moder.

Men minnet kan man ju inte lita på, skrockar Hansson. Och av minnen skapas historia, också det en fiktion (litteratur), som i sig ger upphov till tradition – de etablerade författarskapen, helt enkelt, som i vår tid har krattat manegen för kanonordet. Hansson föreslår också att översättning ska ingå i den här beräkningen, som då ger fem hållpunkter, lätta att överföra på all diskussion om litteratur: minne, historia, tradition, kanon, översättning. Så länge man fattar att allt detta är beroende av kontext: kulturell och historisk, så är allt bra, för allt svänger ju med konjunkturerna. Fråga vilket antikvariat som helst om Lars Gyllensten-böckerna säljer lika bra som de gjorde på 90-talet.

Det är i Hanssons pigga essäer gott om perspektiv, infall, upptäckter, aha-upplevelser, epifanier, rön, avslöjanden … Som att Skandinavien varit världsledande på hedersmord (de isländska sagorna). Som att Tomas Ledin knyckt sin ”Sommaren är kort”-dänga från Alf Henrikson. Som att ”[ö]versättningar är som barn. Man måste inte alltid jämföra dem med föräldrarna.” Han lanserar också den originella tanken att allt var bättre förr – det vill säga, i början. All litterär konst nådde sin fulländning tidigt, menar han, och det kan man väl både instämma i och invända emot (att till exempel Don Quijote är den bästa romanen hör till det jag gärna bestrider).

Vad kanon blir i Hanssons ögon är ett alternativ till arkivet. Alltså den levande litteraturen, den som inte behöver grävas fram ur gömmorna, utan finns tillgänglig mitt framför oss. Den litteratur som fortfarande är aktuell, som fortfarande kan diskuteras. 13 juli i år publicerade Margit Richert en krönika i Aftonbladet där hon menar att bildning är överskattat, och det som räknas är att vara en god empatisk medmänniska. Förvisso, men det ligger kanske inget motsatsförhållande mellan den bildning som man tillgodogör sig av att läsa till exempel Proust och samtidigt vara en bra människa. Så som samhället ser ut just nu verkar det inte heller vara de bildade vi behöver oroa oss mest för. Det viktiga är ju inte vad du har läst, utan vad du gör med det lästa.  

Nå, vad Hansson visar med sin bok är hur roligt det är med bildning, och framför allt vilka oväntade vägar ens bildning kan ta. Så läser jag essäerna som strövtåg, som kan te sig planlösa, men som dröjer vid detaljer hos de exempel som lyfts fram och därmed bidrar till nya upptäckter. Han slår hela tiden in på nya vägar, helt enkelt. Bildning är för honom inte något fixerat, något man ”är”, utan snarare något som ligger framför en – allt som väcker ens nyfikenhet. Den fortsätter växa i dig, fortsätter verka i dig.

Titelessän handlar dels om den bohuslänske författaren C. Johanson och dels om skådespelerskans återkomst till Sverige på 30-talet, och den journalist som bevakade spektaklet: Daniel Berg. Här återger Hansson två av hans reportage, och spekulerar försiktigt kring hur det kunde komma sig att just denne journalist fick ensamrätten till de exklusiva intervjuerna med stjärnan. Något ligger begravt här, mer än antyds i den här essän, men svaret är förstås bortom räckhåll.

Som helhet handlar det också en hel del om Sverige och om det svenska, vad som utgör en svensk identitet, något som förstås också har med kanondiskussionen att göra. Är vi månne oroliga att vi håller på att tappa något här, något vi inbillar oss var gemensamt förr, något som höll ihop svenskarna? Ärligt talat tror jag i så fall att det var mer Hyland än Ekelöf. Hanssons mest personliga text återger en dråplig incident när Czesław Miłosz fick Nobelpriset 1980, och en ung GDH fick in en översättning av dikten ”Ars poetica?” i en lokaltidning, och sedan ålades att betala 5 000 kr i skadestånd. Det låter som en skröna, men med hans egen logik: ju bättre berättad, desto mer sann blir historien.

Lättsamt men inte nonchalant förhåller sig Hansson till sin kunskap, och han förmedlar den utan krusiduller eller krumbukter. Han kan kosta på sig det här avslappnade förhållningssättet. Hans sätt att skriva ligger nära Borges, som han nämner lite här och där. (Ledtråd: i en bok som handlar om Borges, vilket ord ska den akta sig för att inte undvika?) Hur då? Han har den stilens munterhet som är osvikligt förbunden med denne argentinske doyen, och som för den delen återfinns också hos Thorild (liksom Horace Engdahl, som också nämns lite här och där). Hansson nosar också rätt på smått apokryfiska källor, som man behöver rätt bra väderkorn för att hitta rätt på, och landar gärna i kategoriska och tvärsäkra slutsatser, och han balanserar gärna det kärleksfulla omdömet med viss kritisk udd. Som när han om Thorild berömmer den oöverträffade sakliga snabbheten, skönheten, kvickheten, glöden, rörelsen, den upplivande mångordigheten, men med viss matthet avrundar: ”Han är bäst i urval. Det kan lätt bli för mycket.”   

Oavsiktligt. Om att läsa och skriva, Karl Ove Knausgård, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Eftersom Karl Ove Knausgård hör till de författare som mer än gärna breder ut sig – han har aldrig hört talas om ”volymmål” – verkar det paradoxalt att hans bidrag i den populära genren ”så här ska du skriva” är en relativt kort essä i det snåla formatet på drygt 80 sidor. Men det är ett beställningsjobb från Yale University, och det verkar ha varit bestämt på förhand (seriens hittills enda andra tillskott är Patti Smiths Hängiven).

Knausgård menar inledningsvis, med exempel från en ej namngiven författarkollega, att vi skriver för att vi ska dö. Det är ett uttalande som kan uppfattas både affirmativt och förnekande. Vi skriver: för att vi ska dö, och behöver bevara något av vårt unika jag. Eller, vi skriver: för att vi ska ändå dö, det spelar ändå ingen roll, ingen bryr sig, jag kommer att vara utplånad inom några årtionden, ett ögonblick i historien …

Men han skulle inte vara den författare han är, Karl Ove Knausgård, om han sedan inte ägnar resten av essän åt att nyansera, problematisera och ifrågasätta sin slutsats. Han skulle inte heller vara – varför inte kalla honom Karl Ove, så som vi känner honom från Min kamp? – Karl Ove, om han inte heller tar stora omvägar över konstnärer som Munch och van Gogh.  

Om Munch skriver han om dennes förlorade tillit till världen, och knyter det till sina egna böcker. Men han avstår från det vanskliga villkoret, att hans skrivande är en efterhandskonstruktion. Det saknas spontanitet hos Knausgård, något som får hans böcker i olika genrer att bli en smula outhärdliga. Svaren är för färdigpaketerade.

Däremot saknar han ju inte förmåga att uppvakta digressionens musa. Han skriver sina utvikningar så elegant att man ibland glömmer bort hur lätt han förlorar sitt egentliga ärende. Alla svar blir ju också förenklingar och generaliseringar, i synnerhet när man ägnar sig åt något så svårfångat som skrivande. De här handböckerna i skrivande som har blivit så populära på senare år fångar något av det lönlösa i själva skrivprojekten, att det är något som kan kokas ned till det svårsålda dekretet att du bara behöver lära dig läsa för att skriva bra.

Ja, och Knausgård är en bra läsare – på sitt sätt – och hör föga förvånande till de kopiösa läsarna, med viss förkärlek för en viss typ av manlig författares voluminösa och kanoniserade verk (Tolstoj, Dostojevskij, Proust, Joyce, snark snark). Han läser som han skriver: med sikte på det omfångsrika. Till hans försvar antyder han dock att han nog gillar Joyces Ulysses mer än han förstår den, och föredrar novellen ”De döda”.

Jag ska inte förneka att det är delvis underhållande att läsa Knausgård, eftersom jag trots allt fortsätter göra det, trots alla betänkligheter och invändningar. Det jag stör mig mest på är hur han tar tankar och idéer som är rätt banala och ger dem en fernissa – ett skimmer – av anspråksfulla formuleringar som närmar sig det floskulösa: ”litteraturen var en plats där jag gömde mig, och samtidigt en plats där jag blev synlig.” Paolo Coelho skulle inte skämmas för att skriva något identiskt. I korthet är Knausgårds tänkande för upptaget av dikotomier, och alldeles för binärt i sina slutsatser.

Och samtidigt: han är så självkritisk, vilket vi Min kamp-läsare förstås redan vet, och så medveten om sina tillkortakommanden. Men han överskattar läsarens intresse att dela hans våndor att skriva essän. När han är som bäst når han en skrämmande inlevelse i det han skriver om. Paradoxalt nog – men är inte allt i livet paradoxalt – tycker jag mer om den här ganska dåliga essän än det mesta jag läst i genren ”så här ska du skriva”. Det beror nog på att underförstått investerar Knausgård sitt tvivel, och är det något en aspirerande författare behöver så är det denna bekräftelse – jag säger nästan förälskelse – i tvivlet på dig själv. Kombinerat givetvis med orubbligt självförtroende, men det säger sig ju självt.

20TAL #1 2020

Två gånger har jag skrivit i tidskriften 10TAL. I det allra första numret intervjuade jag Daniel Birnbaum och Rakel Chukri om nya vägar för litteraturkritiken, och i #27/28 skrev jag om hur Marie N’Diaye, Åsa Foster och Negar Naseh banar nya vägar för prosan. Att tidskriften i sina olika skepnader från 80TAL, 90TAL, 00TAL och 10TAL nu skrudar om till 20TAL uppvaktar det nya – ”med blicken mot framtiden” – är alltså ingen tillfällighet, utan en medveten strategi. Drygt halva året har gått innan första numret utkommer, men nu är paradigsmskiftet här: 20TAL #1, och man har gjort en antologi med femton nya författare.

Det är djärvt, inte minst i tidnings- och tidskriftsdödens tider, att välja det oetablerade som lanseringsmetod. Den opublicerade Ellen Nordmark är på omslaget, inramad av orden ”20-talisterna – på spaning efter den tid som är”. Fast helt opublicerad är inte Nordmark: hon deltog i förra årets antologi från Skurups skrivarlinje, och redan där fanns en sinnlighet i hennes poesi, som utvecklas i detta nummer.

Hon medverkar också i ett samtal om debuter med kritiker, redaktörer och poeter som Maria Bodin, Victoria Greve och David Zimmerman. Liksom alla samtal rör det sig från lite tomgång till hyperintressanta slutsatser, med många spontana och fruktbart handfasta tips. 

20TAL utlovar på omslaget ”konst, litteratur, samtidsdebatt”, men tyngdpunkten är klart på litteratur. I förordet skriver redaktören Madeleine Grive om den potential som finns i den nya litteraturen, som kan bete sig på ett lite otryggt sätt för ovana läsare. Det är ju något som frigörs när man läser oetablerade författare, men jag skulle hävda att otryggheten inte dominerar över nyfikenheten, och den frihet som finns i att slippa läsa utan förutfattade meningar. I det här numret tycks det mig att debutanterna höjer sig ett snäpp: att de har godkänt förutsättningarna och vet mer eller mindre underförstått att här duger inga halvmesyrer.

Det är ett nöje att läsa dessa debutanter – i synnerhet fastnar jag, förutom Nordmarks dikter, för Agnes Ivarssons råhet (hon debuterade med ett smörpappershäfte på Anti i fjol, med Att leva som råtta / en råtta utan hjärta / ett hjärta gjort av skit). De flesta skriver dikter, och det är positivt att de inte väljer genvägen över snåriga teoretiska akademiska esoteriska referenser, utan att göra avkall på komplexitet. Novellerna av Linnéa Enström, Anna Lundvik och Isabelle Löf är modiga och lite småknasiga.  

Det är också befriande att se att så många 90-talister äntligen bereds utrymme, liksom mångfalden där inte alla är vita svennar. Jag hoppas att innan årtionden är slut, när 20TAL har bjudit på dubbelsiffriga utgåvor, att även 00-talisterna ska vara representerade. Men representation åsido så är det gott om bra texter, i detta nummer som alltså till största del är en antologi, men där det också finns visst utrymme för essäer.

Som Julia Pennlert, det evigt optimistiska yrvädret, som skriver om hur AI nyligen tolkade Karin Boye. Senare i numret följer ett experiment där samma maskin tolkar Elis Burrau, som länge varit en av tidskriftens huspoeter. Jag var ganska imponerad av Boye-boken (Ammaseus horisont) och kan tycka att det blev bra poesi just för att den så ofta blev hackig och apart, något som vissa kritiker störde sig på. Pennlert är optimistisk också över poesins överlevnad med de sociala medierna, och överför det på litteraturen i stort, och menar att själva boken blivit viktigare som symbol eller identitetsmarkör. Det är lätt att hålla med när man ser sitt instagramflöde fyllas av bilder på tryckta böcker, eftersom e-böcker och ljudböcker inte gör sig lika bra på bild. Därmed kan bokens status stärkas, menar Pennlert, och det är svårt att inte smittas av den optimismen.

Bra är också Hanna Johanssons piggt skrivna betraktelse över siffermystiken i de olika decennierna och vad 20-talet utlovar (hon är oförsiktigt optimistisk). Det är en essä som vindlar sig fram, och jag tänker: skriv mer, låt mig läsa mer. För att jag känner mig generös? Nä, snarare tvärtom, att jag helt egoistiskt bara vill läsa mer som är så här bra skrivet. Hon pläderar för en konst som upplåter mer spelrum åt mystik, och nämner Tarotkorten – jag förutspår att dessa kort får en välbehövlig renässans under 20-talet. Gärna mer mystik: den konst som ger enkla svar må vara mest kommersiellt gångbar för stunden, men det bästa jag läst hittills i år har varit besynnerligt, kryptiskt och diffust: Fleur Jaeggys två romaner Tuktans ljuva år och Proleterka, samt Angela Carters Den magiska leksaksbutiken och The Passion of New Eve.

Märkligt verkligt – verkligt märkligt, Jolin Slotte & Heidi von Wright, Marginal

Märkligt verkligt – verkligt märkligt. Så heter den samarbetade kvadratiska lilla boken som ges ut av finlandssvenska Jolin Slotte och Heidi von Wright. De har båda på var sitt håll gett ut både prosa och poesi, i von Wrights fall mest poesi, samt att hon är en flitig illustratör med ordvitsar – eller snarare ords mångtydighet – som specialitet. Till denna – ja, märkliga bok har hon bidragit med sina bilder, som alltid är naiva men aldrig naivistiska.  

Det rör sig om till summan 38 korta historier, som ofta tar sin utgångspunkt i något fullt normalt som övergår i det besynnerliga. Att redan i titeln signalera märkligheter (två gånger) kan te sig en smula – ja, märkligt, och det finns en risk att det blir sökt. Men författarparet navigerar med tillförlitliga händer och hittar nog fram till säker mark med sina korta texter. Eller hellre så här: de hittar den osäkra marken.

Vad rör det sig då om för slags bok? Det är kanske lite hipp som happ vad som sker i berättelserna, när de utmynnar i ett slags ”jaha” och mestadels liknar embryon eller förstadier till noveller utan att riktigt blomma ut i det formatet. Bagatellen är en generellt underskattad subkategori, liksom det absurda – men stopp och belägg, är inte ”absurd” en typisk intetsägande kritikerliché? Inspirerad av Dagens Nyheters lita på sju dödssynder för dålig prosa som levererades av sju kritiker i går följer här en lista på kritikens sju dödssynder:

1.     ”… det är något som skaver …”

2.     ”… det här är en bok som ska läsas långsamt …”

3.     ”… föga kunde jag ana när den här boken damp ned i brevinkastet att …”

4.     ”… av kultförfattaren …”

5.     ”… kommer att vinna [insert valfri August-, Nobel-, Booker- etc] –priset i år …”

6.     ”… påminner om [insert valfri husgud, som ofelbart säger mer om kritikern än om författaren] …”

7.     ”… tredje gången jag läste boken förstod jag äntligen …”

Så vad menar jag när jag säger ”absurd”. Kanske bara följande: det här är en bok som vågar ta itu med det jobbiga, med det som inte omedelbart låter sig införas i en bekväm avdelning. Det är en lite skum bok, detta, helt enkelt. Slotte och von Wright skriver om mellanmänskliga möten, om affärsuppgörelser, eller bara om saker som går snett. De skriver med en humor som till en början kan uppfattas som intern (men ”tredje gången jag läste boken förstod jag äntligen …” – nä, jag skojar bara!), men den blir allt mer obehaglig när de skruvar ned aspirationen att nå igenkänning. De söker sig som sagt mot det osäkra, det olösliga eller olösbara. Då blir glättigheten något som penslas över något betydligt olycksbådande och farligt. Som i en skiss om en man som upprörs av en grannes lövblåsare.

Bekanta situationer görs konstiga och lite instabila. Ja, de görs mänskliga kunde man säga, märkligt mänskliga också. Man kunde också säga: det är ju bara fantasi. Ja, fast det är ju just det som gör dem så oroväckande.

De kan också med små åtbörder skriva fram barns utsatthet och den skräck som endast barn kan känna (det stavas: ”ovissheten”). Som i en kort text med titeln ”Nattskräck”, med denna sinistra avslutning: ”Mina händer famlar i mörkret, bultar på dörrar som inte finns där, krossar fönster som inte finns där, klöser kroppar som inte finns där, slår vilt omkring sig för att dräpa fienden som finns i natten. Som alltid finns i natten.” Så ska skräcken manas fram, utan monster, men desto mer av det ovissa som barnet inte kan hantera, bara växa in i och internalisera i sitt fortsatta liv.

Slotte och von Wright kombinerar en barnslighet med grav ångest. Ungefär så som The Cure gjorde med sina illustrationer till skivor som ”Wish”, eller varför inte den estetik som präglar låtar som ”Close To Me”: ”But if I had your faith / Then I could make it safe and clean / Oh, if only I was sure / That my head on the door was a dream”, en låt som ju knyter an till den nattskräck vi läste om nyss.

Är det barnsligt av vuxna att syssla med sådant? I så fall tänker jag så här: världen behöver mer av barnslighet i så fall. Allvarets bägare är varken halvfull eller halvtom – den flödar alltid över.  

Dikter, Nelly Sachs, översättning Gunnar Ekelöf, Margaretha Holmqvist, Erik Lindegren, Rolf Moberg, Daniel Pedersen, Percival, Eva Ström, Faethon

Nelly Sachs har ett speciellt förhållande till Sverige, som blev hennes nya hemland när hon under andra världskriget flydde till Stockholm, och där som nästan 50-åring skulle inleda en helt ny fas i sitt författarskap. Ja, så speciellt att när hon fick Nobelpriset 1966 var det många som hävdade att det gick till Sverige. Det är inte helt fel, då hon flitigt introducerade svensk litteratur utomlands, och arbetade tillsammans med flera i den svenska litterära offentligheten. Hon har haft stor – nästan oöverskådlig – betydelse för svensk poesi.

Några av dem finns med som översättare i den stora volymen Dikter som Faethon ger ut, som poeterna och vännerna Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren, samt Margaretha Holmqvist. Den utges i en asksvart utgåva med svärtade boksidor. Det är en passande formgivning, då redan första dikten indikerar de skorstenar som nazisterna nyttjade i koncentrationslägren. Den är från I de dödas boningar från 1947, som Holmqvist har översatt – den enda nyöversättningen som boken innehåller. Övrigt är översatt av Ekelöf och Lindegren, samt Percival, och merparten är från Rolf Mobergs översättning i pocketen som kom 2001, nu reviderad av Daniel Pedersen och Eva Ström, som också bidrar med kommentarer, Ström om hur den känsliga bearbetningen av Mobergs översättning gått till, Pedersen med rikhaltiga upplysningar om dikterna. I kommentarsdelen återfinns också andra svenska översättningar, däribland några av Göran Sonnevi.

Pedersen visar hur Sachs härifrån tar till sig Lindegrens ord om att ta in den trasiga världen i sin poesi, och får henne att överge det romantiska tilltalet från sin ungdomspoesi. Sant, men Pedersen visar också att hon inte helt lämnar detta tilltal, och det är ju något som gör hennes poesi så ytterst specifik och säregen, denna blandning av konkret smärta och högstämt idiom.

Så, man kan definitivt kalla Sachs högstämd, men inte fjär. Så skriver hon dikter om änglar, stjärnor, kometer (fem gånger!), blixtar, himlar, eld, blod, ångest och galenskap.Hon blir ändå aldrig världsfrånvänd. Det kan uppfattas som lite hyperboliskt too much, men det är ett skrivande som testar gränser, som utmanar och försöker skapa ett nytt språk för en ny erfarenhet.

Enskilda dikter är slipade – inte till perfektion, utan de låter det såriga och söndriga och trasiga vara kvar i den färdiga dikten. Så kan hon skriva, i Lindegrens översättning från Än hyllar döden livet:

                      Denna länk av gåtor

                      lagd kring nattens hals

                      Kungsord skrivet långt i fjärran        

                      oläsligt

                      kanhända i kometfart

                      när himlens sår upprivet

                      smärtar

Det är ett sätt att skriva som sammanför olika element. Detta visar sig i valet av sammansättningar, där de flesta återfinns i versioner signerade Pedersen, Ström och Moberg. Det är motsatsen till frasmakeri när hon bildar ord som skapar förbluffande kvicka metaforer: ”avskedskniven”, ”hemlängtansstege”, ”stjärnfallsfängelse”, ”mardrömskvart”, ”andedräktssår”, ”syndaflodsögon”. Metaforer som väcker både förundran och en viss bävan: ”en svart tiger / röt i natten, och vältrade sig / och blödde i gnistor / såret dag.”

Sachs konkretiserar det kroppsliga, och låter händerna bli dödens hantlangare. Dödsnärvaron är påtaglig. Vill du veta något annat som är närvarande? Inte hopp, lindring, befrielse eller tröst – sådant sysslar hon inte med. Nä, det som möjligen kan existera, och som får hennes poesi att bli en lika besvärligt otacksam som nödvändigt förpliktande angelägenhet, är – nåd. Nåden är det som finns både utom och inom människan, och är något som är större än det som finns för privat gagn eller egen förtjänst. Hon uppvaktar lugnet, balanserar det som en potentiell lösning.

Det som gör Sachs poesi så bra, tveklöst ett av 1900-talets viktigaste, är desperationen. Men det är inte den övergivnes röst som talar i hennes dikter. Vägen till försoning och nåd går genom smärtan. Det enda som räknas är att överleva. Det hon erbjuder kunde kallas en förtröstan i förtvivlan, där vanmakten må vara stor men inte oövervinnerlig. Det finns också något i hennes dikter som är större än längtan, en slags trygghet i att vara utkorad. Flykten är ändå villkorad, och riktad mot vansinnet. Katarina Frostenson har i antologin Bokstäverna jag färdas i en träffande beskrivning av detta tilltal, som ”en dröm om ett annat språk, en mycket gammal önskan att flyta ut ur orden, in i kroppens och andedräktens tal".  

Pedersen och Ström har alltså arbetat tillsammans för att revidera Mobergs översättningar, och dessa utgör majoriteten av boken. Det är en grannlaga uppgift, som ofta kompletterar den tidigare översättningen, utan att göra anspråk på att förbättra den. Ibland blir det bättre, men ibland föredrar jag faktiskt Mobergs kanske mindre poetiskt lyckade men i så fall hårdare tonfall.  

För att jämföra ser en inledande strof av Moberg ut så här:

                      Ängel för bedjande,

                      nu, då elden såsom ett bittert aftonbröd

                      brände ned alla boplatser till natt –

                      murar och redskap, härd och vagga,

                      som alla är längtans kvarlämnade rester –

                      längtan, som flyger i det blåa seglet av luft!

Och så här i Pedersens och Ströms gemensamma variant:

                      Ängel för bedjande,

                      nu, då elden som en sönderriven aftonrodnad

                      förbrände allt bebott till natt –

                      murar och redskap, härden och vaggan,

                      som alla är längtans försvunna fraktgods –

                      längtan, som flyger i luftens blå segel!

Valet av ”fraktgods” härrör från originalets ”Stückgut”, som indikerar just antalet, ”Stück”, som deporterades på nazisternas tåg på väg mot koncentrationslägren. Därmed blir dikten mer utpekande nu. En översättning handlar ju om att peta i småsaker, men också arbeta med en helhet. Det finns också exempel på snillrika lösningar av Moberg, som när en ögonbindel hos honom blir ”blindbindel”, där ”nådens skälvande blindbindel” blir en mer suggestiv metafor.

En personlig favorit, en bland många, är den som börjar ”Kommer någon / från fjärran”, den som avslutas: ”En främling bär alltid / sitt hemland på armen / som ett föräldralöst barn / som han kanske inte söker annat för / än en grav.” Här har de finkänsligt putsat Moberg, och ersatt ett ålderdomligt ”kanhända” med ”kanske”. Det är också bra att de i en annan dikt byter ut hans lite pejorativa ”fjolla” mot ”narr”.

Men det ter sig lite både märkligt men rättvist när man lämnar Ekelöfs, Lindegrens och Percivals översättningar intakta. Mycket har sagts om de friheter Ekelöf tog sig när han översatte första sekvensen ur Glödande gåtor, men det är en suverän insats, och en klar höjdpunkt inte bara i Sachs poesi. Denna makalösa bok blir också en självständig del i Ekelöfs egen poesi. Lindegrens översättningar är å andra sidan lite föråldrade kanske, och speciellt nu när de kan läsas parallellt med mer tidlösa tolkningar. Det är väl för mycket att kalla dem ett lågvattenmärke, men tyvärr – för vem gillar inte Lindegrens egen poesi? – tillför de inte mycket här.   

Ändå blir det här en adekvat och definitiv samling. Till det helgjutna bidrar Pedersens och Ströms gemensamma ansträngningar, där man inte heller ska försumma Mobergs arbete. Vad det framför allt har blivit är en fullkomligt läsbar bok, där det ständigt finns anledning att återkomma till favoritdikter som denna, så fyllda av denna säregna balans mellan tillförsikt och tröstlöshet:

                      Sjukdomens träsk

                      drar nedåt

                      Irrbloss säger nej till dagen

                      Natten gäspar av barmhärtighet

                      Döendet leker vitt förgrenat –

                      Fallandesjukt tar varje hörn emot

                      med mörk arm

                      Svart är varje bönfallandes älsklingsfärg:

                      kom och skänk mig drömmar –