B och andra konsonanter, Andreas Kittel, Hoc Press

Läckert knallgul anländer på det nystartade förlaget Hoc Press Andreas Kittels bok B och andra konsonanter, en märklig hybrid till bok – är det poesi? är det prosa? är det essä? är det självbiografi? är det en språkbok? är det … helt enkelt en bok om alfabetets tjugo konsonanter? är det … helt omöjligt att säga vad det är för något?

Inte helt. Det är en alfabetisk uppräkning prosatexter som utgår från konsonanter från B till Z, med några inskjutna lyriska vokaltexter. En ABC-bok, om någon till äventyrs minns sådana? På ett plan liknar det en miniatyr av Sofia Rönnow Pessahs debut Männen i mitt liv, den rakt cyniska genomgången av olika älskare som berättarjaget presenterar utan omsvep. Även här dominerar de erotiska minnen, där i stället för siffror männen getts en konsonant. En slags litteraturens version av Ariana Grandes ”thank u, next”.

Listan kan också likna systemdikten, och varje konsonantkarl blir föremål för en kortare studie på mindre än en sida text. Ofta med en viss udd, eller kanske snarare snärt. Så läst blir det som att läsa Tranströmers prosadikter, som ju uppmuntrar till epifanin, alltså de förklarande ögonblicken. Men Kittel är mindre koncentrerad, mindre komprimerad, även om det är en bok som excellerar i det korta formatet.

Då blir det olika betraktelser över kärleken oftast, eller man kunde säga kärleksmöten av olika slag. Ibland lyckosamma, men oftast resulterar det i besvikelse. Det handlar om sex, men också om kontaktförsök, viljan att bara nå fram till en annan människa. Liksom alla originella idéer finns risken att det slås knut på sig själv, men Kittel upprätthåller balansen. Vad som framträder genom de olika korta kapitlen är en fantombild av en berättare, och det är mestadels en sorglig uppsyn på det ansiktet. Så har boken ett Stagnelius-citat som motto, med ett osynligt ”ack” inskrivet.

Berättelserna följer ofta ett mönster. Det inleds med upptäckten, följt av hänryckningen, avslutat med uttröttning. Det som skildras befinner sig mittemellan minnet och konstruktionen. Och minnet förblir det som är bedrägligast av allt. Bland de många historierna fastnar jag för J, som dog som mellanstadieelev och som död besöker berättaren när han får sin blindtarm bortopererad. Att det skulle vara en otillförlitlig effekt av narkosen vägrar jag tro på, när den döde beklagar att det fanns så lite att titta på i taket på den avdelning han låg på: ”På min avdelning var det annat. Taken var prydligt vitmålade, och dina teckningar dom satte dom upp på väggen ovanför sängen. Alla såg dom utom jag.”

Men så gripande kan det inte alltid vara. Det blir ojämnt, men vad Kittel bidrar med mest är en undersökning av både gränsen och gränslösheten. Han ger sin berättelse en markerad form, ja, men i själva berättandet finns stunder då det kan övergå i det absurda. Då kan de ögonblick som gestaltas bli sådana som inte behöver förklara eller förändra tillvaron, utan nöja sig med att utgöra subtila antydningar.   

Det snyggt gula omslaget är nog ingen tillfällighet. Andreas Kittel, född 1973, är redaktör och designer, och har skrivit en bok vars innehåll ofta matchar sin utsida. Det är en bok som uppmuntrar det outtalade, det som inte hetsar fram ovälkomna svar. Flera av berättelserna söker sig mot det dråpliga, men lyckas också behålla sin sorgsna intention.