Ett eget rum, Virginia Woolf, översättning Carl Ahlstrand, Sjösala förlag

Somliga författare är det nästan svårare att undvika än det är att få tag på deras alster. Virginia Woolf har sålunda under 2000-talet blivit allt mer tillgänglig, och den som vill läsa henne på svenska nu behöver inte leta länge. Annorlunda var det under 80-talet, då jag började läsa henne, bara för att upptäcka att en hel del av både fiktionen och sakprosan var sådant man fick läsa på engelska.

Ett eget rum är förstås ett av hennes mest kända verk. Den som vill läsa det på svenska har nu tre olika versioner att välja mellan. 2012 utkom på Ellerströms Elisabeth Manséns översättning, och Modernista gav 2015 ut Jane Lundblads översättning från 1958. Och nu ges i Sjösalas klassikerserie en nyöversättning av Carl Ahlstrand. Situationen kan jämföras med Joseph Conrads Mörkrets hjärta och Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet – fyra översättningar vardera, varav två under 2000-talet. Det här är då tredje gången Ett eget rum blir svensk, men något säger mig att det inte är den sista.

Egentligen finns inte mycket att anmärka på i denna översättning, med ett undantag. Tyvärr är detta undantag i största laget. Det handlar om hur man översätter Woolfs frekventa bruk av ”one”. Både Lundblad och Mansén väljer ”man”, men Ahlstrand motiverar i ett långt krångligt efterord  att han av könspolitiska skäl väljer ”en”. Det är inte den smidigaste av lösningar, och jag befarar att det är fler läsare som stöts bort av det än som välkomnar meningar som denna: ”En kan bara visa hur en kom att ha den åsikt en har.”  

Det är väl också ett dåligt utgångsläge om man behöver ett långt efterord som till största del ägnas åt att försvara sitt val av ”en”, och gardera sig för att många inte kommer att uppskatta det. För det är en klumpig formulering på svenska, och inte heller Woolfs användning är helt lämplig. Men det är också att underskatta sakförhållandena: språkliga normer förändrar inte samhällsförhållanden. Om ”man” uppfattas som könsförtryckande behöver man nog chilla lite. Stil trumfar agenda.

Kärnan i Woolfs legendariska essä är enkel att sammanfatta. Det handlar om avskildhet och pengar. Ge kvinnor ett eget rum och en inkomst, så kommer de att skriva mästerverk, menar hon. Man kan invända. Woolf själv hade ärvt en släkting och erhållit 2 500 pund, i dagens penningvärde närmare 3 miljoner kronor. Hon är också inkonsekvent när hon menar att anledningen att Austen var så bra berodde på att hon saknade ett eget rum: hon fick skriva i smyg i vardagsrummet, där hon lärde sig bli en suverän iakttagare av det mänskliga psyket och konversationskonsten.

Hade Austen skrivit sina mästerliga romaner om hon haft tillgång till ett eget rum? Det är något som befinner sig mittemellan den hypotetiska och den retoriska frågan. Man vill helst inte ha ett svar, med andra ord. Och pengar? Först kommer maten, sedan skrivandet, menar hon implicit – tänk på att Brechts pjäs Heliga Johanna från slakthusen kom samma år (1929), med den ikoniska frasen: ”Först kommer maten, sedan moralen”. Distraktioner och hinder har traditionellt ställt sig i kvinnors väg, speciellt de med konstnärliga ambitioner.

Man kan också anklaga Woolf för mycket. Eller ska vi testa en annan approach? En kan anklaga Woolf för mycket … nä, det låter inte bekvämt. Ska vi säga att hon är cancelled? Hon avskydde judar (fast hon var gift med en). Hon hatade och baktalade tjänstefolket. Hon var en snobb. Hon tog inte kvinnors rösträtt på allvar.

Hon är ju både världsfrånvänd och i kontakt med verkligheten. Framför allt är hon medveten om sina privilegier, något som gör henne till betydligt mer rustad åt en samhällsanalys än majoriteten av de mest högröstade debattörerna i vår samtid. Något som också talar till hennes fördel, och som bidrar till att vi kan utesluta alla anspråk på att avpollettera henne, är att hon är så inkluderande. När hon försöker förändra har hon ett vi-perspektiv, och anstränger sig för att fler ska få upp ögonen för de orättvisa villkoren.

Det förblir en njutning att läsa Woolf, något jag ägnat mer än halva mitt liv åt. När hon ska beskriva en viss manstyp har hon så här roligt:

Hans min lät ana att han arbetade driven av någon känsla som fick honom att stöta pennan i pappret som om han dödade någon skadlig insekt medan han skrev, men inte ens när han dödat den var han nöjd; han måste fortsätta döda den, och även då fanns någon anledning till ilska och irritation kvar.

Så här väljer Mansén att översätta (2012):

Hans uttryck gav vid handen att han var utsatt för någon stark känsla som fick honom att stöta pennan mot pappret som om han tog död på någon obehaglig insekt medan han skrev, men han var inte nöjd ens när han hade dödat den.

Och slutligen Lundblad (1958):

Hans min lät ana att han arbetade driven av någon stark känsla, som kom honom att krafsa med pennan mot pappret som om han under skrivandet höll på att döda någon skadlig insekt, men inte ens när han dödat den blev han nöjd; han måste fortsätta att döda den; och även då återstod orsak till vrede och irritation.

Åtskilligt kan sägas om syntax här, liksom ordval, liksom interpunktion (semikolon, till exempel). Men hur skriver Woolf själv, och går det att översätta?

His expression suggested that he was labouring under some emotion that made him jab his pen on the paper as if he were killing some noxious insect as he wrote, but even when he had killed it that did not satisfy him; he must go on killing it; and even so, some cause for anger and irritation remained.

Man har helt enkelt roligt när man läser henne. Hon växlar mellan skärpa och nonchalans, förefaller en smula disträ, men precis när man gör sig redo att avfärda henne slår hon till med en häpnadsväckande insikt. Och så går det som det går: man bara kapitulerar när hon åstadkommer en slutsats som inte gick att räkna ut på förhand. Det är retsamhetens poetik när hon beskriver över- och underordning och visar hur kvinnor inte tas på allvar i fiktiva verk, i en genomgång som förebådar Bechdel-testet.

Woolf låter oss få insikt i andras tankar. Om något kunde sägas att denna essä lika gärna kunde heta ”Att tänka med Virginia Woolf”. Hon lär oss tänka på riktigt, på djupet, på ett djärvare sätt, mindre låst i fördomar och etablerade sanningar. Hon söker sig hela tiden mot nya idéer, och utveckling ligger hela tiden i hennes lyhörda metod.

Utgångspunkten för essän är ilska, och det blir en bra konstruktiv metod. Fler borde vara arga, känner man spontan när man läser. Den vrede som antänt Woolf ger många förutsättningar till lika oväntade som dyrköpta slutsatser: ”världens skönhet som snart ska förgås har två eggar, en av skratt, den andra av ångest, som skär sönder hjärtat.” Där finns en raljant ton som ofta övergår i gravallvar, något som bidrar till den spänning som uppstår mellan bitskhet och elegi.

Vreden finns hos författare som Charlotte Brontë, som Woolf menar kontaminerades av denna förbittring, där idealet hellre är Austens fördragsamhet: ”vreden mixtrade med Charlotte Brontës temperament som författare.” Jämför originalet: ”anger was tampering with Charlotte Brontë the novelist.” Hos Lundblad blir det: ”vreden höll på att förgifta integriteten hos romanförfattarinnan Charlotte Brontë.” Och slutligen Mansén: ”vreden störde författaren Charlotte Brontës integritet.” Woolfs verb ”tamper” betyder ju att lägga sig i, mest i uppsåt att skada.  

Kvinnor ska helst hålla sig på mattan, lyder en konklusion som pekar ut något tidlöst. De ska smickra mannens ego. Att kvinnor därför lämnat så få skriftliga spår ter sig inte så märkligt. Men de ansvarade förmodligen, menar Woolf, för de ballader och folkvisor vi idag känner till, som skapades under deras arbetstid medan de vyssjade barn eller lagade mat. Som läsare är Woolf nästan osviklig – att hon underskattar George Eliot är en liten fadäs i sammanhanget.

Slutligen kan något sägas om den kanonisering som förlaget Sjösala ägnar sig åt med sin klassikerserie, där av fjorton hittills utgivna titlar så många som elva är skrivna på engelska. Det är anmärkningsvärt centrerat på ett enda språkområde (två franska och en tysk har man också hittat). Typsnittet på den pocket jag läst av Ett eget rum är också så minimalt att det rimligen utestänger kanske lika många läsare som stöts bort av ordet ”en”. Å andra sidan misstänker jag att det är skolor som kommer att beställa klassuppsättningar av pocketarna, och de ungas ögon är ju skarpare än de äldres. Fotnoterna är godtyckliga, och tycker att vi behöver läxas upp med tradiga fakta om Jane Austen men inte Benito Mussolini.