Garbo går iland. Essäer och småstycken, Gunnar D Hansson, Ekphrasis

Varför blir alla diskussioner om en litterär kanon så dumma? Det behöver inte ens handla om partiledaren som glatt ställer sig bakom förslag att införa en skolkanon men inte själv kan nämna vem som skrivit vare sig Giftas, Gösta Berlings saga eller Gentlemen. Det finns ju redan en inofficiell kanon, men problemet är väl snarare att vi behöver diskussionen för att den inte ska bli så osynliggjord. Och för den delen: vi inbillar oss att en litterär skolkanon ska existera för att trygga elevernas bildningsgång och erbjuda ett kulturellt kapital, när det i dagsläget mer ser ut att behövas för att ge nya lärare den kunskap de saknar om vad man kan läsa i skolan (ett tips: det finns andra författare än Jan Guillou, Jonas Gardell och Vibeke Olsson).

Så problemet med en kanon är att den är för snäv. Den skulle inte ge plats åt de författare som verkligen livar upp och gör litteraturen mer dynamisk och spännande. Eller tror ni på riktigt att det skulle finnas plats åt 1700-talssnillet Thomas Thorild? Han är en av de författare som Gunnar D Hansson ägnar sig åt – två gånger om! – i sin nya bok, Garbo går iland. Essäer och småstycken. Några andra är: Harry Martinson – fyra gånger om! – och Lars Ahlin – sju gånger om! De knappa hundra sidorna om Lars Ahlin kunde eventuellt ha sparats till en monografi, om anmärkningen tillåts.

För att ge plats åt lite mer vildvuxna blomster i den svenska litterära faunan, som nämnde Thorild, Clas Livijn, Ivar Conradson och Rut Hillarp, då måste man bredda ingången. Till detta förespråkar Hansson det bekväma (men inte oproblematiska) ordet ”kanonmaximalism”, apropå urvalet till den 1500-sidiga antologi med texter som utgavs av Studentlitteratur för drygt tio år sedan. Han nämnde det en gång för en grupp svensklärare på en studiedag i Kungsbacka, och jag skyndade mig att plocka upp det (episoden återges i inledningsessän här). Varför är det ett icke oproblematiskt ord? Ja, det blir ju lätt en slags relativisering om allt betraktas som åtminstone ungefär lika viktigt.

Hansson visar att litteraturen handlar om minne. Det som bevaras är det vi minns. Många av essäerna handlar också om tradering av muntliga källor. Han uppehåller sig länge vid medeltiden, vid de isländska sagorna, men också vid en av de favoriter han lyfte fram den där studiedagen, Ingierd Gunnarsdotter (1601-1678). Hon står bakom några av de finaste nedskrivningarna av de medeltida balladerna, anonymt skapade men i hennes fall med versioner som överträffar andra. Hennes verk, ett femtiotal visor, och ett tjugotal som endast finns i hennes version, och här kallas hon den svenska skaldekonstens moder.

Men minnet kan man ju inte lita på, skrockar Hansson. Och av minnen skapas historia, också det en fiktion (litteratur), som i sig ger upphov till tradition – de etablerade författarskapen, helt enkelt, som i vår tid har krattat manegen för kanonordet. Hansson föreslår också att översättning ska ingå i den här beräkningen, som då ger fem hållpunkter, lätta att överföra på all diskussion om litteratur: minne, historia, tradition, kanon, översättning. Så länge man fattar att allt detta är beroende av kontext: kulturell och historisk, så är allt bra, för allt svänger ju med konjunkturerna. Fråga vilket antikvariat som helst om Lars Gyllensten-böckerna säljer lika bra som de gjorde på 90-talet.

Det är i Hanssons pigga essäer gott om perspektiv, infall, upptäckter, aha-upplevelser, epifanier, rön, avslöjanden … Som att Skandinavien varit världsledande på hedersmord (de isländska sagorna). Som att Tomas Ledin knyckt sin ”Sommaren är kort”-dänga från Alf Henrikson. Som att ”[ö]versättningar är som barn. Man måste inte alltid jämföra dem med föräldrarna.” Han lanserar också den originella tanken att allt var bättre förr – det vill säga, i början. All litterär konst nådde sin fulländning tidigt, menar han, och det kan man väl både instämma i och invända emot (att till exempel Don Quijote är den bästa romanen hör till det jag gärna bestrider).

Vad kanon blir i Hanssons ögon är ett alternativ till arkivet. Alltså den levande litteraturen, den som inte behöver grävas fram ur gömmorna, utan finns tillgänglig mitt framför oss. Den litteratur som fortfarande är aktuell, som fortfarande kan diskuteras. 13 juli i år publicerade Margit Richert en krönika i Aftonbladet där hon menar att bildning är överskattat, och det som räknas är att vara en god empatisk medmänniska. Förvisso, men det ligger kanske inget motsatsförhållande mellan den bildning som man tillgodogör sig av att läsa till exempel Proust och samtidigt vara en bra människa. Så som samhället ser ut just nu verkar det inte heller vara de bildade vi behöver oroa oss mest för. Det viktiga är ju inte vad du har läst, utan vad du gör med det lästa.  

Nå, vad Hansson visar med sin bok är hur roligt det är med bildning, och framför allt vilka oväntade vägar ens bildning kan ta. Så läser jag essäerna som strövtåg, som kan te sig planlösa, men som dröjer vid detaljer hos de exempel som lyfts fram och därmed bidrar till nya upptäckter. Han slår hela tiden in på nya vägar, helt enkelt. Bildning är för honom inte något fixerat, något man ”är”, utan snarare något som ligger framför en – allt som väcker ens nyfikenhet. Den fortsätter växa i dig, fortsätter verka i dig.

Titelessän handlar dels om den bohuslänske författaren C. Johanson och dels om skådespelerskans återkomst till Sverige på 30-talet, och den journalist som bevakade spektaklet: Daniel Berg. Här återger Hansson två av hans reportage, och spekulerar försiktigt kring hur det kunde komma sig att just denne journalist fick ensamrätten till de exklusiva intervjuerna med stjärnan. Något ligger begravt här, mer än antyds i den här essän, men svaret är förstås bortom räckhåll.

Som helhet handlar det också en hel del om Sverige och om det svenska, vad som utgör en svensk identitet, något som förstås också har med kanondiskussionen att göra. Är vi månne oroliga att vi håller på att tappa något här, något vi inbillar oss var gemensamt förr, något som höll ihop svenskarna? Ärligt talat tror jag i så fall att det var mer Hyland än Ekelöf. Hanssons mest personliga text återger en dråplig incident när Czesław Miłosz fick Nobelpriset 1980, och en ung GDH fick in en översättning av dikten ”Ars poetica?” i en lokaltidning, och sedan ålades att betala 5 000 kr i skadestånd. Det låter som en skröna, men med hans egen logik: ju bättre berättad, desto mer sann blir historien.

Lättsamt men inte nonchalant förhåller sig Hansson till sin kunskap, och han förmedlar den utan krusiduller eller krumbukter. Han kan kosta på sig det här avslappnade förhållningssättet. Hans sätt att skriva ligger nära Borges, som han nämner lite här och där. (Ledtråd: i en bok som handlar om Borges, vilket ord ska den akta sig för att inte undvika?) Hur då? Han har den stilens munterhet som är osvikligt förbunden med denne argentinske doyen, och som för den delen återfinns också hos Thorild (liksom Horace Engdahl, som också nämns lite här och där). Hansson nosar också rätt på smått apokryfiska källor, som man behöver rätt bra väderkorn för att hitta rätt på, och landar gärna i kategoriska och tvärsäkra slutsatser, och han balanserar gärna det kärleksfulla omdömet med viss kritisk udd. Som när han om Thorild berömmer den oöverträffade sakliga snabbheten, skönheten, kvickheten, glöden, rörelsen, den upplivande mångordigheten, men med viss matthet avrundar: ”Han är bäst i urval. Det kan lätt bli för mycket.”