Why They Can’t Write. Killing the Five-Paragraph Essay and Other Necessities, John Warner, Johns Hopkins

Alla som haft någon kontakt med undervisning på engelska känner till den på vissa håll heligförklarade five-paragraph essay, alltså strukturen med inledning, tre stycken som obligatoriskt inleds med topic sentences (starka påståendesatser) och avslutning som lika obligatoriskt inleds med ”in conclusion”. Att metoden formaliserar skrivandet och skapar livlösa texter borde vara en självklarhet, men många bär den som den sista droppen vatten i öknen.

John Warner har undervisat i flera decennier på amerikanska college i skrivande, och hans USP för boken Why They Can’t Write är just slaktandet av den heliga kon five-paragraph essay. Hans argument är att skrivandet förlamas av detta onödiga hjälpmedel. Själv har jag tänkt på de armpuffar som små barn har för att inte sjunka under vattenytan. När man lärt sig simma tar man av sig armpuffarna, och likadant borde det vara med mallar som dikterar hur en essä ska skrivas. Warner har en annan liknelse: stödhjulen när man lär sig cykla.

Inte bara att man plockar bort dem, utan han visar att man inte övar balans på rätt sätt om man har stödhjul till att börja med. Så visar han att den här metoden har varit hämmande för skrivutvecklingen. Dessutom finns det ingen anledning att lära ut något som bara existerar i skolvärlden: ”It is very rare to see a five-paragraph essay in the wild; one finds them only in the captivity of the classroom.”

Att ungdomar har sämre språk nu och skriver sämre texter nu har väl varit en känd sanning de senaste åren. Anekdotiskt visar Warner att de flesta skyller på smarta telefoner. Men de skrev dåligt även på 90-talet. De skrev dåligt på 80-talet. De skrev dåligt … ja, ungdomar har faktiskt alltid skrivit dåligt. Skämtet om ”generation zapp” och deras korta attention span var uttjatat redan 1998. På 80-talet pratade man om hur MTV förstörde koncentrationen för de unga, som bara kunde fokusera på snabba klipp. När jag växte upp (70-talet) var tecknade serier fienden.   

Så här uttalade sig en professor på Harvard: ”Everyone who has had much to do with the graduating classes of our best colleges has known men who could not write a letter describing their own commencements without making blunders which would disgrace a boy twelve years old.” Det var alltså 1878 detta skrevs.

Warner menar att vi lär ut en imitation av skrivande. Skoluppsatser är ju något som inte hör hemma i verkligheten. Även om han skriver om amerikanska förhållanden finns ju många likheter med hur det ser ut i Sverige. Där vi ägnar för stor betydelse åt grammatiken och korrektheten borde vi diskutera meningsbyggnad och syntax mer. Men misstagen är ju lättare att upptäcka – det är ingen tillfällighet att självutnämnda språkpoliser får hjärnblödning av särskrivningar, stafvel eller meningar som inleds med ”förbjudna” ord, när de hellre skulle ägna sig åt det som är mycket viktigare: interpunktion och meningsbyggnad, ordföljd och variation, rytm och grace.

Enligt färska undersökningar gör amerikanska elever inte fler fel i sina texter än elever som levde för hundra år sedan. En anledning är att dagens unga skriver fler texter. Problemet är att de skriver fel därför att de har lärt sig skriva fel. Nåväl att truismer dominerar – i Warners bok, i denna text om denna bok – men jag håller med att skrivande i sitt idealtillstånd är något som får dig att upptäcka saker, både om världen och om dig själv. Det är något som ibland får dig att helt ändra åsikt, men att det ändå tillåter dig att behålla en kärna av egna tankar, det som utgör det autentiska i dig.

Form och innehåll kan inte separeras. Att lära ut form är enkelt, men den fungerar bara till en viss gräns. Essäer som har en färdig mall för strukturen blir livlös och platt. Att lära sig skriva innebär att du måste själv upptäcka problemen och sedan lösa dem – på egen hand. Då blir man en kreativ skribent. Det är mödosamt att skriva, menar Warner, och jag kan bara hålla med. Det är väl som att cykla: ibland är det både motvind och uppförsbacke, men liksom vid cykling kommer det alltid en belöning av nerförsbackar och vinden i ryggen.

Ett av skolans större problem är att elever blir mindre nyfikna ju längre upp i åldern de kommer. Många ser utbildning mer som en tävling än inlärning, resultatinriktade elever som inte bryr sig vad de lär sig, bara de får höga betyg. Det är ju inte så man lär sig saker. Sådana elever vill memorerar färdiga doktriner. Men man lär sig inte att skriva genom att inbilla sig att hög grad av ”objektivitet” är eftersträvansvärt – Warner vill ersätta det med ordet ”discovery”.

Warner går i polemik med olika utbildningstrender, och visar hur kortlivade sådana är. Dessa avsnitt kunde nog ha kortats, då det blir förutsägbart och långrandigt. Inom kort kommer vi att få maskiner som läser uppsatser, med en teknik som redan är tillgänglig. Men AI kan bara räkna: att läsa är en annan aktivitet, som kräver andra avvägningar. En text blir inte bra enbart för att en skribent använder signalord (jag har till exempel aldrig läst en bra skoluppsats som använder ordet ”fokalisator”, men en AI skulle nog ge den hög poäng då det är ett akademiskt ord).

Det amerikanska skolväsendet liknar det svenska, då båda i allt högre utsträckning förlitar sig på tester och övervakning. Här borde mer agens – alltså handlingsfrihet – ges åt både elever och lärare. Warner antyder subversiv pedagogik som det mest gångbara, och så tror jag skolan fungerar i Sverige också: att de lärare som vägrar följa de formaliserade snitslade matrisbanorna åstadkommer större nytta för eleverna på längre sikt.

I korthet lyder då Warners recept att lärare måste bli mindre pedantiskt störda på små misstag. Vi ska gå från uppläxning till att bli mer av formativa redaktörer, som kommenterar och föreslår hur texten kan bli mindre diffus och oklar eller platt och banal. Det känns som en framkomlig väg och ett lockande koncept.