Oavsiktligt. Om att läsa och skriva, Karl Ove Knausgård, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Eftersom Karl Ove Knausgård hör till de författare som mer än gärna breder ut sig – han har aldrig hört talas om ”volymmål” – verkar det paradoxalt att hans bidrag i den populära genren ”så här ska du skriva” är en relativt kort essä i det snåla formatet på drygt 80 sidor. Men det är ett beställningsjobb från Yale University, och det verkar ha varit bestämt på förhand (seriens hittills enda andra tillskott är Patti Smiths Hängiven).

Knausgård menar inledningsvis, med exempel från en ej namngiven författarkollega, att vi skriver för att vi ska dö. Det är ett uttalande som kan uppfattas både affirmativt och förnekande. Vi skriver: för att vi ska dö, och behöver bevara något av vårt unika jag. Eller, vi skriver: för att vi ska ändå dö, det spelar ändå ingen roll, ingen bryr sig, jag kommer att vara utplånad inom några årtionden, ett ögonblick i historien …

Men han skulle inte vara den författare han är, Karl Ove Knausgård, om han sedan inte ägnar resten av essän åt att nyansera, problematisera och ifrågasätta sin slutsats. Han skulle inte heller vara – varför inte kalla honom Karl Ove, så som vi känner honom från Min kamp? – Karl Ove, om han inte heller tar stora omvägar över konstnärer som Munch och van Gogh.  

Om Munch skriver han om dennes förlorade tillit till världen, och knyter det till sina egna böcker. Men han avstår från det vanskliga villkoret, att hans skrivande är en efterhandskonstruktion. Det saknas spontanitet hos Knausgård, något som får hans böcker i olika genrer att bli en smula outhärdliga. Svaren är för färdigpaketerade.

Däremot saknar han ju inte förmåga att uppvakta digressionens musa. Han skriver sina utvikningar så elegant att man ibland glömmer bort hur lätt han förlorar sitt egentliga ärende. Alla svar blir ju också förenklingar och generaliseringar, i synnerhet när man ägnar sig åt något så svårfångat som skrivande. De här handböckerna i skrivande som har blivit så populära på senare år fångar något av det lönlösa i själva skrivprojekten, att det är något som kan kokas ned till det svårsålda dekretet att du bara behöver lära dig läsa för att skriva bra.

Ja, och Knausgård är en bra läsare – på sitt sätt – och hör föga förvånande till de kopiösa läsarna, med viss förkärlek för en viss typ av manlig författares voluminösa och kanoniserade verk (Tolstoj, Dostojevskij, Proust, Joyce, snark snark). Han läser som han skriver: med sikte på det omfångsrika. Till hans försvar antyder han dock att han nog gillar Joyces Ulysses mer än han förstår den, och föredrar novellen ”De döda”.

Jag ska inte förneka att det är delvis underhållande att läsa Knausgård, eftersom jag trots allt fortsätter göra det, trots alla betänkligheter och invändningar. Det jag stör mig mest på är hur han tar tankar och idéer som är rätt banala och ger dem en fernissa – ett skimmer – av anspråksfulla formuleringar som närmar sig det floskulösa: ”litteraturen var en plats där jag gömde mig, och samtidigt en plats där jag blev synlig.” Paolo Coelho skulle inte skämmas för att skriva något identiskt. I korthet är Knausgårds tänkande för upptaget av dikotomier, och alldeles för binärt i sina slutsatser.

Och samtidigt: han är så självkritisk, vilket vi Min kamp-läsare förstås redan vet, och så medveten om sina tillkortakommanden. Men han överskattar läsarens intresse att dela hans våndor att skriva essän. När han är som bäst når han en skrämmande inlevelse i det han skriver om. Paradoxalt nog – men är inte allt i livet paradoxalt – tycker jag mer om den här ganska dåliga essän än det mesta jag läst i genren ”så här ska du skriva”. Det beror nog på att underförstått investerar Knausgård sitt tvivel, och är det något en aspirerande författare behöver så är det denna bekräftelse – jag säger nästan förälskelse – i tvivlet på dig själv. Kombinerat givetvis med orubbligt självförtroende, men det säger sig ju självt.