Lærerinnens sang, Vigdis Hjorth, Cappelen Damm

Lotte Bøk är femtiosjuårig frånskild dramalärare på Konsthögskolan, där hon undervisar skådespelare om Brechts pjäser. En student på filmlinjen ber henne medverka i en dokumentär han arbetar med, som ska visa samband mellan lärares undervisning och deras privatliv. Hon tackar ja.

Så enkel är handlingen i Vigdis Hjorths roman Lærerinnens sang, som inom kort utkommer på svenska. Vi hade bokcirkel om Hjorths tidigare Arv och miljö i går, så jag passade på att läsa denna hennes senaste roman.

Vad är det för slags roman? Lotte är jämngammal med författaren, och bjuder in ynglingen Tage Bast i sin mest intima sfär. Han filmar hennes lektioner, de går promenader i skogen, träffas och dricker öl, och umgås i hennes hem. Nu tänker du: hur länge dröjer de innan de sliter de kläderna av varandra? Då kan jag upplysa att Hjorth är en annan slags författare. Det finns ett genomgående retfullt tonfall hos henne, som kan erinra om hur Jeanette Winterson formulerat det: ”The trouble with a book is that you never know what's in it until it's too late.” Eller som Hjorth själv skriver: ”Jeg ventet meg en overraskelse, men det kom ingen, og det overrasket meg.”

Lotte är i en fas i livet där hon är livrädd för att stagnera. Hon har svårt att uppbåda någon fascination för nya konstuttryck, börjar sakna den hängivenhet som tidigare varit självklar. Dessutom börjar hon tvivla på sin undervisning, sina livsval. Då anländer den stillsamme Tage med sin filmkamera, och det finns något rörande i Lottes längtan efter att något ska hända, som när hon inbillar sig att han i ett tidigt sms föreslår att de ska träffas för ”en øl”, men det som egentligen står är ”en økt” (en sammankomst).

Men det är en längtan fylld av obeslutsamhet. Lotte anar att något inte är regelrätt i sin undervisning, och kanske hon hoppas få syn på det med hjälp av Tages film. För hur ska hon egentligen förhålla sig till sina unga elever, och var finns det sanna? Kanske i hennes befängda naivitet:

”Hun pleide å si, når hun snakket om arbeidet sitt, at det var så fruktbart og forsiskende å være sammen med unge mennesker, for de var i veks og i bevegelse og bidro til at hun selv var i veks og i bevegelse, at de unge menneskene hindret henne i å bli statisk. Men nå fikk hun den forferdende tanke at samværet med disse unge menneskene snarere bidro til en form for regresjon? At de smittet hene med sin ungdommelige narsissisme?”

Tonfallet är retfullt, men det är också lyhört, och lågintensivt. Lotte är en typisk lärare, som vet vad hon ska göra för att fånga elevernas intresse. Åtminstone ger hon det intrycket till en början. Allt mer som Tage dokumenterar hennes arbete förstår man att hon inte nöjer sig med att mata sina elever med tesked, ge dem färdiga tolkningar. Vi följer allt från Lottes perspektiv, ett perspektiv som blir allt mer klaustrofobiskt och begränsat.

Att hela förloppet skildras utifrån hennes världsbild får de andra karaktärerna att glida bort till vaga bifigurer. Eller man kan säga så här: Hjorth är så upptagen att delge oss protagonistens inre helt utan skrankor, att alla andra reduceras till statister. Det gäller Tage, det gäller den osäkra kollegan Laila, och det gäller uteliggaren som hon köpt huset av för en billig peng – ett av hennes dåliga samveten.   

Lotte är fylld av skuldkänslor, av neuroser, har svårt att hantera gränser, och det är som att hon befinner sig i efterdyningarna av en oförlöst katastrof. Hjorth skriver på en lågintensiv prosa som sällan detonerar, men när den väl gör det sker det med eftertryck. Nyligen hävdade kritikern James Wood i en essä att bra litteraturär det som sätter viktiga saker på spel, som riskerar något väsentligt, men att den också mer eller mindre implicit pendlar mellan att demonstrera och att avlägsna – eller mer konkret, att den både vill bejaka och förneka sitt huvudtema. Det syns mig att i Lærerinnens sang finns denna ambivalens inskriven. Här är, kort sagt, åtskilligt av vikt satt på spel.

Som motto har Hjorth valt ett citat från Wittgenstein, och det ger henne också tillfälle att anspela på hans berömda fixeringsbild av haren och ankan, i sitt resonemang om skillnaden i ”att se” och ”att se som”. Det ges också utrymme åt ett referat av finlandssvenska poeten Eeva Kilpis uppriktiga dikt:

                      Säg till om jag stör,

                      sa han när han steg in.

                      så går jag med detsamma.

                      Du inte bara stör,

                      svarade jag,

                      du rubbar hela min existens.

                      Välkommen.

Att det utspelar sig i teaterns miljö är lägligt, då romanen i så hög grad handlar om förhållandet mellan förställning och äkthet. Lottes arbete med Brecht bidrar till en hela tiden angelägen diskussion om ansvar och skuld, teman som man antingen behandlar på säker distans – eller släpper in i sin tillvaro, med allt vad det innebär av omtumlande justeringar av sin värdegrund. Ja, för hur vet vi egentligen när vi är sanna (äkta?) och när vi är oärliga (falska?)? Ibland kanske det är i våra mest oäkta stunder vi visar vårt mest äkta jag.

Teaterbakgrunden påminner också om den skickligt uppbyggda dramaturgin, där flera peripetier är verksamma. En av dem är när Lotte får ett slags sammanbrott på en lektion, där hon öppnar för en tolkning som är ”olöslig”, och en annan är förstås när Tages film premiärvisas – men samtidigt är Hjorth alltid medveten om att det här är berättartekniska grepp som hon därför sätter på spel, eller kanske man kunde säga att hon sätter dem ur spel – att hon vägrar infinna ens förväntningar.

Därför blir det inte banalt, även om man som läsare kan befara att vi rör oss i den riktningen. Vad Hjorth gör är att använda romanformen till något mer än bara berätta en historia. Hon vill inte bara skildra ett förlopp, utan också passa på att resonera, att ifrågasätta, att utlösa det slags konstruktiva tvivel som vi så sällan välkomnar men kanske måste för att utvecklas som individer.   

Det låter förstås förenklat, liksom mitt omdöme att Vigdis Hjorth är en författare som är sysselsatt med att väcka de frågor som saknar självklara svar. Lika förenklat kan man säga att Lottes omvärdering är lite väl övertydlig – hon ska sluta leta krystade paralleller mellan de klassiska litterära verken och vår samtid. Det intressanta blir i stället vad Hjorth då gör med dessa enkla premisser. Hon låter dem ingå i en existentiellt skriven thriller.

Visst, när man undervisar om klassikerna kan man söka efter paralleller i nutid, men det viktiga är att man då försöker pröva och bevisa sina slutsatser – låta ord övergå i handling. Engagemang är ingen skrivbordsprodukt, lyder slutsatsen i denna minst sagt uppfordrande roman.  

Vernon Subutex 3, Virginie Despentes, översättning Kristoffer Leandoer, Norstedts

När franska rebellen Despentes avslutar sin trilogi om stackars Vernon Subutex är tempot högt. Samtidssatiren är intakt, och man kan bara hoppas att svenska författare tar lärdom av denna uppsluppna berättarkonst. 

Nyligen initierade Daniel Sjölin i Expressen en diskussion om den låga ambitionsnivån hos de svenska samtidsförfattarna, som nöjer sig med att antingen skriva slapp autofiktion eller mediokra och lättglömda berättelser. Även Margit Richert har i Svenska Dagbladet ondgjort sig över bristen på kvalitativa romaner.

Det är tyvärr lätt att hålla med dem, i synnerhet när man upptäcker något så svindlande som den franska Virginie Despentes trilogi Vernon Subutex, vars avslutande del nu finns tillgänglig. Despentes är i grunden filmregissör, men har också gett ut den kaxigaste och coolaste ungdomsroman jag läst, Apocalypse baby, som jag recenserade i JP 2012.

Den här trilogins första del handlar om en luggsliten före detta skivaffärsägare, Vernon, som i nedladdningarnas och strömningarnas tidevarv fått slå igen sin affär. Flickvännen kastar ut honom och han hamnar på gatan. Rockstjärnan Alex Bleach har nyligen dött och efterlämnat en påse med inspelningar där pinsamma och komprotterande hemligheter om kolleger i branschen avslöjas. Vernon får tag på påsen, och jagas av allsköns banditer.

 

I del två slår sig Vernon till ro nedanför ett stort träd i en park i Paris, och blir ofrivilligt en slags guru och får massor av följare. Och så nu i del tre ska säcken knytas ihop. Fast Despentes låter sin protagonist tumla bort, och i stället vidtar en rastlös kollektivroman om radikalisering och terroristattacker, om kulturpolitik och ekonomiska nedskärningar.

Det som gör Despentes trilogi så slagkraftig är att hon har ett politiskt ärende som inte ställer sig i vägen och blir föreläsande eller uppläxande. I stället anklagar hon med ursinnigt patos ett samhälle som stänger sina grindar för den som saknar pengar, och hur arbetarklassen håller på att göras överflödig.

Despentes har jämförts med tidigare satiriker som Rabelais och Swift, men även en nutida enfant terrible som Michel Houellebecq. Jag tycker ändå att hennes vision av samtiden är vassare än den mer omtalade Houellebecqs. Hon har ett tilltal som liknar cynism, men som bestrider uppgivenheten, och väcker läsarens engagemang och inlevelse.

Det här är inte på långa vägar återhållsamt eller sofistikerat. Snarare lånar Despentes en serietidningsestetik som blir en välkommen injektion i ett skrivsätt som annars lätt kunde te sig stagnerat. Det är också kul att följa hur hon leker med klichéer och thrillergenrens förväntade stereotyper. Den kaotiska berättartekniken får romanen att på ett sätt bli underbart underhållande och på ett annat nästan oläslig.

Nästan oläslig, eftersom intrigen kidnappas av långa politiska uppviglingstal. Lyckligtvis är dessa passager så medryckande att man mer eller mindre glömmer bort att sakna trovärdiga karaktärer eller en handling som är värd att följa.   

Varför skriver inte svenska romanförfattare så här vildsint och befriande anarkistiskt, och för den delen med så starkt fokus på samhällets orättvisor? Tone Schunnessons debut Tripprapporter från 2016 bar på ett löfte i den här riktningen, och eftersom jag är en optimistisk person tror jag att hennes andra roman infriar detta löfte och därför blir en käftsmäll för Sjölin och Richert. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/1 2020)

Vuxna människor, Marie Aubert, översättning Cilla Naumann, Wahlströms & Widstrand

Vad är det med Norge och dess författares besatthet av familjen? Vi har på senare tid kunnat följa uppslitande fejder mellan familjemedlemmar, både innanför och utanför bokpärmarna, hos exempelvis Karl Ove Knausgård, Vigdis Hjorth, Helga Flatland, Josefine Klougart, och många fler.  

Med sin första roman, efter att ha debuterat med en novellsamling 2016, sällar sig Marie Aubert till denna skara. Vuxna människor är ett kammarspel om dynamiken främst i en syskonrelation. Den har översatts av Cilla Naumann. Novellsamlingen utkommer senare i år.

Här är det en mammas 65-årsdag som ska firas ute i en stuga. Döttrarna är där, den fyrtioåriga Ida som är huvudpersonen, och den något yngre Marthe. Medan Ida är barnlös singel har Marthe en bonusdotter med Kristoffer, och nu väntar de sitt första gemensamma barn. Medan Ida tagit sig till Göteborg för att se om hon kan frysa ned sina ägg i väntan på en lämplig man att bli förälder tillsammans med.

Kammarspel på en isolerad plats med ett begränsat antal karaktärer – det är en fin genre Aubert traskar in i. Utöver systrarna finns då den anonyma mamman med sin relativt nye man, samt då bonusdottern Olea, som ska börja skolan på hösten. Bifigurerna är skickligt tecknade och blir något mer än statister i dramat mellan systrarna. Det blir uppenbart att barnlösheten bara är toppen på isberget – därunder lurar andra gräl, som berör ekonomin och vem som ska äga stugan, samt rivaliteten och jakten på bekräftelse. Ida är det åsidosatte barnet, hon som alltid anpassat sig och varit skötsam men ändå alltid fått se sin mer slarviga syster bli mammans favorit.

Aubert förhåller sig troget genrekonventionerna, genom att låta kammarspelet följa det koncisa formatet mittemellan långnovellen och kortromanen – ack, armodet att svenskan saknar motsvarighet till engelskans ”novella” – och avbildar den dramaturgiska kurvan. Här finns sålunda konflikten, spänningen, vändpunkten, nedtoningen. Uppbyggnaden mot urladdningen är kompetent utförd, och obehaget inskärps utan större åtbörder.

Här finns också något som liknar en parodi på familjeidyllen, och de mörka hemligheter som dväljs där. Så börjar Ida flirta lite väl mycket med den lite väl mottaglige Kristoffer, och så öppnas för lite väl mycket förtrolighet i deras samtal. Det handlar också mycket om avundsjukan mellan systrarna. Det blir då en historia om makt och hur den nästan undantagslöst utnyttjas av den som för tillfället besitter den. Men något svar på den norska besattheten av familjen ges väl inte i den här romanen.

Om det i början ser ut att bli en förutsägbar historia om otro och orättvisa fördjupar Aubert strax det hela, genom att ge Ida mer kontur när nya neuroser introduceras, och redogörelser för hennes förflutna som innehåller en del strulande med gifta män. Hon är urtypen för den som söker men aldrig får något varaktigt i sina relationer, och nu håller det på att bli för sent för henne.

Även om Naumann är en skicklig översättare är hon ibland slarvig, som när hon återger originalets ”en dum liten manbun” till ”en fånig liten hårtofs”, eftersom en manbun ändå är något mer specifikt än hårtofsen. Auberts stil håller sig till det rakt beskrivande, något som fungerar oväntat väl. Främst för att den otursförföljda Ida blir en så trovärdig individ, lätt att förhålla sig till och föreställa sig som en levande människa. Man läser med inlevelse, stör sig på henne, men vill ändå att hon ska landa på tassarna.  

Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933-1945, Victor Klemperer, översättning Karin Mossdal, Norstedts

Victor Klemperer var litteraturprofessor på Tekniska Högskolan i Dresden när nazisterna kom till makten 1933. Som jude skulle han inom kort få förbud att undervisa, men tack vare sitt äktenskap med en ”arisk” kvinna lyckades han undkomma deportering till koncentrationsläger. Under perioden 1933-1945 förde han en omsorgsfull dagbok, som i efterhand har blivit ett ovärderligt tidsdokument.  

Det skulle dröja till slutet av 90-talet innan dagböckerna publicerades under titeln Intill slutet vill jag vittna, och den här översättningen utkom 1999. Att den återutges är på ett sätt glädjande, då det ger tillfälle för fler läsare att ta del av detta på många sätt unika vittnesmål från vardagen under nazi-tiden. Men på ett annat sätt är det beklämmande, med en samtid där det finns anledning att känna bävan inför den politiska utvecklingen.

Till de mest bestående skönlitterära skildringarna av Förintelsen hör Imre Kertész roman Mannen utan öde och Tadeusz Borowskis novellsamling Välkommen till gaskammaren, mina damer och herrar. Vad Klemperers dagböcker tillför är att erbjuda ett helt annat perspektiv: så som vardagen gestaltar sig för den som går i ständig väntan på att onda farhågor ska infrias. Han pendlar mellan avgrundsdjup pessimism och hoppfull optimism.

Det är en vardag som domineras av armod och elände. Det är krämpor, svält, fattigdom, svåra umbäranden. Vi följer Hitlers maktövertagande i realtid, och en tillvaro där man med facit i hand bara känner fasa inför allt som redovisas. Klemperer fascineras av de retoriska grepp nazisterna använder, och gav två år efter krigsslutet ut en bok om språkbruket i tredje riket.

Under de tretton år som dagböckerna framställer arbetar han också med ett stort verk om den franska 1700-talslitteraturen. Det är tydligt att arbetet är nödvändigt för att hålla modet och livsandarna uppe. Skrivandet är också ett sätt att behålla sansen, förnuftet, när omgivningen ter sig allt mer vansinnig. Men ju mer han arbetar med boken om nazisternas språk, desto mer försätter han sig själv och hustrun i fara, då han tvingas låna subversiv litteratur på biblioteket – så länge dessa lån är tillåtna av nazisterna.

För det är restriktioner, utegångsförbud, mörkläggningar. Redan 1938 skriver Klemperer om hur många som dör varje dag i Buchenwald. Det märks att nazisternas desperation ökar i takt med att krigsframgångarna uteblir när kriget framskrider. Trakasserierna från Gestapo ökar också, även om Klemperer noterar att deras örfilar inte svider värre än för skådespelare på teatern. Däremot tenderar stadsbornas attacker mot honom i egenskap av jude öka under krigsåren, speciellt när det går dåligt för den tyska armén utomlands.    

Genomgående skriver Klemperer sakligt och behärskat. Det betyder inte att känslor saknas: här ges vi full insyn i genuin rädsla, ilska, bitterhet, besvikelse och vemod. Det värsta är nog ändå ovissheten, att inte veta vad som ska hända härnäst, vilken slags upptrappning av förföljelserna som vidtar. Officiellt var det till exempel tillåtet för judar att åka spårvagn, men han blir ändå arresterad. Förloppet är fullt av den typen av godtyckliga bestraffningar. 

Att läsa den här boken ger också insikter i människans psykologi, och ibland får man veta mer än man ville veta. Till exempel det här: det är inte de äldre barnen som uttrycker den värsta och mest hotfulla antisemitismen, utan de yngsta. Indirekt blir det ett tecken på hur lyckosam indoktrineringen varit sedan 1933. Fast även goda gester förekommer, som när han någon gång får köpa mat utan kuponger. Eller när han under en kylig vinter 1942 tvingas skotta snö i tjugo dagar i sträck, och nazisterna behandlar gruppen värdigt och låter dessa uteslutande gamla män arbeta i makligt tempo.    

Det är inte svårt att rekommendera Klemperers dagböcker. Det blir allt mer uppenbart att Förintelsen inte längre har samma valör hos de unga. Frågan är väl om unga har tålamod att läsa den här massiva volymen. Som sagt finns det en äldre version av den här boken från 1999. Då publicerades den i två volymer, vilket underlättade läsbarheten. Här blir det en tung otymplig bok på drygt 900 sidor med minimalt typsnitt, något som gör läsningen onödigt besvärlig. Tyvärr har man också behållit Thomas von Vegesacks gamla introduktion, som felaktigt påstår att det på svenska saknas en oavkortad och ocensurerad version av Anne Franks Dagbok (den utkom faktiskt 2005 på Norstedts).  

Ändå: läs, av den enkla anledningen att det ger något så unikt som förståelse för hur ondskans illdåd sker gradvis. Klemperer är ytterst initierad när han redogör för den normalisering av både språkbruk, attityder och handlingar som är nödvändig för att det onda ska få fäste och bli framgångsrikt. Det är en vanlig klyscha att säga att vi ska lära av historien för att inte upprepa dess misstag, men det råkar ju vara en sanning vi i detta århundrade dessvärre inte kan upprepa tillräckligt ofta. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/1 2020)

Frankissstein. En kärlekshistoria, Jeanette Winterson, översättning Lena Fries-Gedin, Wahlströms & Widstrand

Vad finns kvar att säga om den uttjatade Frankenstein, alltså Mary Shelleys märkligt bestående debutroman från 1818, skriven av en brådmogen tonåring? Ganska mycket, enligt Jeanette Winterson, som ger sin version den tungvrickande titeln Frankissstein.

Här är det två tidsplan som samspelar – eller två, snarare tre, eftersom Winterson i vanlig ordning sällan nöjer sig med de premisser hon ställer upp, utan gärna skriver utifrån en adderande princip, där ny tematik introduceras eftersom. Därför tar hennes prosa ofta de oväntade vägarna, och hamnar i slutsatser som inte hör till de mest förutsägbara. Kort sagt: att läsa henne är nästan alltid ett äventyr. Här lyckas hon dessutom, kanske för första gången sedan mästerverket Gut Symmetries (på svenska: Vintergatan går genom magen) 1997 skriva en så gott som helgjuten roman.   

Två tidsplan, alltså? Dels berättar Winterson den mycket bekanta historien om Mary Shelleys liv, med fokus på hur det gick till när hon tillsammans med blivande maken Percy Bysshe (oftast refererad till enbart med sitt ljuva efternamn: Shelley) och halvsystern Claire sammanstrålade med Lord Byron i villa Diodati vid Genevesjön, med dennes livmedikus John Polidori som efterhängset sällskap. Där skapades eller föddes idén till det monster som skulle ge Mary en välförtjänt plats i den evighet som går under namnet ”litteraturhistorien”, med en av de mest levande klassikerna – romanen Frankenstein.

Dels befinner vi oss också i nutid, och därav den sinnliga titelns kyss. Winterson kombinerar fakta med fiktion och placerar både romanfigurer och verkliga människor från romantiken i ett laboratorium där vetenskapsmannen Victor Stein arbetar med AI. Han intervjuas av läkaren Ry Shelley, där förnamnet är en förkortning av dopnamnet Mary, som genomgått könskorrigering och blivit Ryan. Men föredrar alltså Ry. Dessutom Ron Lord, som arbetar med sexbotar, och vars namn förstås anspelar på gissa vem. Claire och Polidori tilldelas – precis som i verkligheten – birollerna. Det tredje tidsplanet innebär en avstickare till 1950-talet. 

Ry och Victor blir blixtförälskade. Här tar Winterson tillfället i akt att utforska bekant terräng kring åtrå, det androgyna, feminism. Hon skriver med ett beundransvärt och smittande engagemang, som en aktivist som fått tillgång till ett benådat språk. Utöver AI tar sig hennes roman också an aktuella och akuta problem, såsom Brexit, Jair Bolsonaro och Donald Trump (när man diskuterar om Trump avser kryokonservera sin hjärna får vi veta att hjärnan måste vara fungerande vid infrysningen).

Det mesta i Wintersons roman är på pricken. Att hon har gjort Lord Byron (alltså i romanens dåtid, och inte nutidens Ron Lord) till ateist är något revisionistiskt, men för all del, viss påverkan kunde Shelley ha haft. Desto mer övertygande är hans legendariskt sardoniska humor och cynism, och överlag finns det gott om paralleller att upptäcka i dubbelporträtten. Därför är det förstås en fördel att känna till Frankenstein på djupet, då dessa blinkningar annars riskerar att bli väl interna.  En av många lyckade grepp är porträttet av Shelley, alltså poeten som Mary förälskade sig i. Det saknas inte kritik hos vare sig Mary eller Winterson, men det blir också tydligt och förståeligt vad den intelligenta Mary såg hos honom.

Här ger Mary honom den avgörande raden till den dikt han skrev efter Peterloo-massakern i Manchester 16 augusti 1819, där militären sköt mot en demonstrerande folkmassa och avrättade 18 av dem, och skadade flera hundra. Shelleys dikt, ”The Masque of Anarchy”, citerades ofta av den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn, och gav partiet också deras senaste slogan ”For the many, not the few”. I Wintersons måhända något anpassade version säger Mary: ”De många eller de få”, något som Shelley då skulle skriva in som en uppmaning till det folkliga upproret: ”Ye are many, they are few”.  

Som vanligt är Winterson livfull och energisk, fyndig och sprudlande. Hennes roman är uppenbarligen ett kärleksarbete, och hon är på sitt mest lekfulla humör. Det är också en väldigt optimistisk berättelse, och det tål att upprepas: det är med outtröttlig uthållighet Winterson fortsätter lansera sin tro på det mänskligt goda. Men det ska också betonas att det är en optimism som inte saknar udd – här saknas fördragsamhet med tröghet, och det är förstås en utmaning att läsa denna kvicka prosa som alltid är i rörelse, men aldrig blir flåsig eller tappar andan. Det är också en idéroman som inte tyngs av sitt innehåll.

Kan det bli för mycket av det goda? Ja, men det är också poängen, att ge sig in i det gränslösa och gränsöverskridande. Det blir förstås mycket att hålla reda på, inte enbart intrigmässigt, utan hela berättelsen lattjar med intertextuella referenser, där gamla favoriter som T.S. Eliot och Emily Dickinson kan skönjas, bland många andra. Men så skriver Winterson också för de läsare som aktivt söker sig till den speciella sorts njutning det innebär att vistas i hennes språk.   

Även om man betänker att det kan vara svårt att översätta denna livfulla prosa, och Lena Fries-Gedin lyckas väl för det mesta med det svåra, finns det några anmärkningar. Engelskans ”cake” motsvaras knappast av ”kaka”, och Batman har inte hetat Läderlappen sedan 1990. Dessutom borde någon ha upplyst henne om att Winterson syftar på rockbandet The Jesus and Mary Chain, och att man därför helst inte ska skriva ”Den där Jesusen och Mary Chain”. Men några sådana skönhetsfläckar ska förstås inte hindra dig från att kasta dig rätt in i det äventyr som det är att läsa denna roman.

Betydelsen av kärlek, Helena Granström, Weyler

En av de mest intressanta svenska prosaisterna, Helena Granström, har skrivit en handbok till kärleken. På ett snillrikt sätt blandas teori och fiktion i ett utforskande av parallella verkligheter.

Helena Granström hör definitivt till de skarpaste författarna i Sverige. Med syrlig blick har hon i essäform diskuterat fysik, omsorg, teknikens avtrubbande av det mänskliga, naturen och en hel del annat. Som författare har hon varit aktiv i lite drygt tio år, i mellangenrer som berört poesin och essän, men också romanen.

Nu fortsätter hon på romanspåret med sin andra bok på Weyler, en berättelse med den talande titeln Betydelsen av kärlek. Det är en roman som anspelar på autofiktionstrenden, med ett berättarjag som skriver understreckare och radioessäer – alltså precis som Granström själv gör.

Hon inleder en vagt sadomasochistisk relation med en gift småbarnspappa, samt träffar en del andra figurer: en konstnär, två poeter, en ingenjör. Så småningom får vi veta att hon lever i en relation med en man. Denna passionshistoria skildras nästan provocerande sakligt och objektivt.

Intrigen rör sig kring en serie brev – alltså e-post – som hon mottar, utan att känna sig redo att avge ett svar. Brevskriverskan vill diskutera frågan om parallella universum, och ungefär där kickar romanen igång, med huvudpersonens sökande efter kärlek hos olika partners.

En roman om kärlek, definitivt, men det handlar också ganska mycket om fysikerna Hugh Everett, John Wheeler, Niels Bohr och Stephen Hawking. Och om svarta hål, kvantodödligheter, Schrödingers katt, Ockhams rakkniv och Freuds idé om das Unheimliche. Om du befarar att det blir teorityngt är det inte helt obefogat, och de ibland långa partierna som ska illustrera teser från främst Everett och Wheeler bromsar upp skeendet.

Att applicera fysikens lagar på skönlitteraturen är ändå ingen dum idé, och Granström behåller fokus på huvudpersonen och de olika männen. När den förra romanen  Standardmodellen utkom jämförde Therese Eriksson i Expressen den med bland andra Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson. Även här finns likheter, främst i den lika rörande som störande rationella synen på förälskelsen.

Slutresultatet är den roman jag har önskat att Granström skulle skriva ända sedan debutens filosofiska essä: en ambitiös och vass samtidskommenterande berättelse, utan moralkakor eller didaktiska pekpinnar. Vi rör oss i den stockholmska kulturvärlden där man nog utan att anstränga sig allt för mycket kan identifiera vilka som gömmer sig bakom exempelvis ”den starke poeten” respektive ”den svage poeten”.

Fascinerande och klokt, och man får lära sig saker om människans dubbla impulser, att vilja vara både omhändertagande och omhändertagen. Granströms autofiktiva huvudperson illustrerar den här dubbelheten på ett övertygande sätt. Hon tar ett hårt grepp om sina bifigurer och gör dem till något mer komplext än endimensionella typer.

Allt utmynnar i en intelligent och analytisk roman om kärlek, och som hela tiden håller sig steget före läsaren. Det är skrivet med bravur, men utan att ge intryck av att vilja imponera på läsaren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2020)

Hejdade, hejdade sken, Jenny Tunedal, Nirstedt/Litteratur

Av de nio diktsamlingar som hittills har getts ut i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket har drygt hälften varit från 90-talet och framåt. Betoningen på i första hand nu verksamma poeter kan ändå fungera som påminnelser och omtolkningar. Att jag själv läste Jenny Tundedals debut Hejdade, hejdade sken slarvigt när den utkom 2003 blir upppenbart nu.

Inte minst efter UKON:s ambitiösa förord, som tyvärr ställer sig lite i vägen med sin mångfald av tolkningsförslag, noggrant och plikttroget redovisade ned på detaljnivå. Det är en läsning som är både kvantitativ och kvalitativ.Efter att ha läst den tar allt syre slut för en egen tolkning, och jag önskar för första gången att jag tillhörde den majoritet läsare som rutinmässigt skippar för- och efterord.

Nåväl. Tunedals bok är en utmaning, och det må så vara att allt jag nu kan bidra med har UKON som buktalare. Som de många kopplingar som utförs i dikten, främst de tematiska cyklerna smärta, minne och ensamhet, där allt handlar om hur begreppen används i vidare mening. Det är en dikt om samverkan och splittring, där båda har lika stor funktion.

I dikten splittras orden över boksidan, på ett sätt som är både iögonfallande och självklart, svårt att ifrågasätta. Det är dikter som iscensätter sina teman, men också undergräver dem:

Vet du vart de förde honom?             Han blev nästan som en son för mig

                              det är en tempelliknande byggnad

                              vita dammar växer där

                              föreställ dig mörker

                                                                          (det som glömmer)

kan liknas vid fläckar.

Dessa bilder är liksom sysslolösa

(blod som inte rinner)                                              Jag bad honom att stanna

Splittringen hålls ihop av det tematiska arbetet, där smärtan tillåts vara obearbetad och rå – helt oförädlad. Genom hela boken förs ett underförstått resonemang om det svåra i att vara vid liv. Det sken som titeln indikerar blir det ljus som utplånar och gör världen helt blank. Blank som i en Emily Dickinson-dikt som helt kort omnämns (och som den nitiske UKON generöst nog översätter i förordet). Dikterna perforeras av detta ljus, och kan te sig riktningslösa, men jag uppfattar dem som medvetna och styrda anrop.

Att det blir så bra, så genomkorsande bra, beror bland annat på det konsekvent inritade tilltalet, där det aldrig helt går att förklara exempelvis vem det ”du” är som anges: ”Jag minns hela din barndom     Gatorna kantas av palmer / Jag minns dig väl, som alfabetet / Morgonen öppnar fåglar och fönster”. Det är kryptiskt? Ja, men samtidigt obestridligt, ungefär som livet självt – det man inte kan vända sig bort ifrån.

Tunedals dikt är skriven från positionen innan språket blir till, där det fortfarande letar efter sin form. Som från ett chocktillstånd, en reaktion på något – en orättvisa, en dumhet, en kränkning. Hon roar sig med antydningar, och nöjer sig med dem.

Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande, [red] Annika Norlin, Natur & Kultur

Ibland får jag frågan om inte jag också – om inte också jag – vill skriva skönlitterärt. Men det avskräcker. Det finns redan för många böcker. Det är också tveksam om jag skulle kunna bemästra min rastlöshet och dåliga tålamod för att orka ägna så mycket tid åt något jag själv skrivit. Sedan tror jag också att det finns en kritisk gräns för hur mycket en författare ska läsa, och den gränsen passerade jag för kanske sex-sju år sedan. I korthet: kritiker som läser professionellt är bara undantagsvis bra romanförfattare.

Lyckligtvis finns det ju andra som skriver romaner. Fjorton av dessa bidrar med råd i den nya antologi som sammanställts av den säkra redaktören Annika Norlin, i boken med den ekelöfska uppmaningen Tag och skriv! Det blir en brokig samling, som för säkerhets skull inordnats i de tre kategorierna ”Hantverket”, ”Genrer & teman” samt ”Författarlivet”. Brokig men trevlig läsning, kunde man kanske sammanfatta det hela.

Initialt bar jag på ett starkt motstånd mot skrivarutbildningar, men det har slipats ned, och tycker väl nu att det säkert är bra för många – om inte annat, som Nina Wähä påminner om i sin text, att man mindre lär sig skriva och mer lär sig läsa, något hon lärt sig av Stewe Claeson. Hennes bidrag innehåller också en nödvändig instruktion i hur man ska läsa och bedöma andras texter, något som i förlängningen självfallet är en hjälp i läsningen av de egna texterna.

Som ofta har påpekats har vi under kort tid kunnat läsa ett otal handböcker i skrivande, författade av författare. För att bara nämna ett fåtal: PC Jersild, John Ajvide Lindqvist, Anneli Jordahl. Nästan alla av dem innehåller väl i någon mening handfasta tips som borde kunna appellera, medan det här då blir en mer dynamisk historia. Att än en gång tvingas läsa de vanliga klichéerna är väl oundvikligt? För gissa om Tjechovs gevär nämns, liksom Virginia Woolfs egna rum, eller att alla historier redan är berättade …

De goda råden haglar. Liksom anekdoterna, de där storiesarna som man nog inte ska syna för hårt i sömmarna. Tonfallet växlar från det docerande magistrala till det smått busiga. Det allra bästa är att läsningen är uppslukande, och det är med förvåning boken plötsligt bara tar slut. Förlåt, låt mig skriva om den meningen, ordet ”plötsligt” är sannerligen inte något som förtjänar att vara med när man skriver om skrivande. … det är med förvåning man upptäcker att boken tar slut.

Mest bestående intryck gör nog Kristoffer Leandoers spretiga text som inleder. Han skriver spontant personligt och utlämnande, men framför allt med en uppenbar originell infallsvinkel. Han säger saker som man annars bara säger i privata sammanhang, saker som man bara säger till en speciell person, saker som verkligen betyder något och säger något avgörande och väsentligt om den egna personen. Hos några av de andra kan jag inte låta bli att notera att de går i andras ledband, att de inte ids befria sig från sina idoler.  

Ja, och så finns ett visst drag av koketterande, som när flera stycken kommenterar att de tackade ja och kanske även varför (”att ni har tackat ja att medverka har jag redan fattat!” vill jag viskskrika åt dem). Det blir en aning självupptaget hos en del, men det är kanske också oundvikligt, även om det då och då infinner sig en känsla av att somliga äntligen tycker sig greppa chansen att lägga ut texten om de egna böckerna.  

Eller att man måste anteckna ordet ”idiot” i en annars bra text om självbiografiskt skrivande av Åsa Linderborg (hon menar att alla människors lyckliga stunder är lika verkliga som de ledsamma). Stina Stoors text om den svåra andra boken är bara sorglig att läsa. Och man får nog vara en bra insnöad – förlåt, inregnad – skåning som Torbjörn Flygt för att tycka att ett avstånd på 15 mil är ”en lång väg”.

Det finns ändå försonande drag hos de flesta, som att Östergren, som annars har en förmåga att tråka ut, betonar intuitionens roll i det konstnärliga arbetet. Sven Olov Karlsson kommer också med några opåkallade råd: Gör så här, skriver han uttryckligt, men då vill jag bara invända och påminna att de flesta bra författarna gör tvärtom.

Annika Norlin själv bidrar med en text om hur man skriver låtar, men tyvärr är hennes text full av generaliseringar och ignorans. Till exempel menar hon att man inte läser om böcker på samma sätt som man lyssnar på låtar – det är ändå en viss skillnad på en roman på 500 sidor och en låt på 3 minuter, men jag har nog läst Jane Eyre oftare än jag lyssnat på många favoritlåtar. Eller regeln att man inte får upprepa första versen ordagrant i andra versen: eh, vad sägs om ”Judy Is a Punk”?

Vilka slutsatser kan då dras? Beklagligt nog leder en viss typ av framgång till att många blir tråkiga och tar sig själva på för stort allvar. För att bli en bra författare ska man nog ha en kombination av bra självkänsla och ödmjukhet. Alltså: lika nära till att känna stolthet som tvivel. Synd bara att även om det här är ett bra allmänt levnadsråd är det så förbannat otillgängligt för de flesta av oss.

Populär Poesi

Med det nya numret, No 43/2019, tar Peter Nyberg farväl av redaktörskapet för Populär Poesi. Att en litterär tidskrift har sitt ursprung i Tranås må te sig spektakulärt, men under de tio åren sedan han tillsammans med Peter Björkman startade den på Holavedsgymnasiet har den växt till ett självklart val för den som vill fördjupa sig i poesin.

Men vad då ”populär”? I själva titeln finns en antydan att här ägnar man sig inte åt den där svåra och jobbiga och obegripliga poesin som huserar på mer prestigefyllda arenor. Så har jag också uppfattat det stående inslaget att inkludera musiklyrik. (För transparensens skull skrev jag för ett par år sedan i tidskriften en essä om Kate Bushs sångtexter.) Det är i så fall en onödig distinktion mellan populär och impopulär poesi. Det är inte mycket, om ens något, i det här numret av Populär Poesi som hade varit ett överraskande inslag i Lyrikvännen, som väl får anses ha större prestige.

Temat för detta nummer är ”minne”, och behandlas dels i ett generöst parti dikter, och dels i några essäer. Det som gör starkast intryck är dikterna i ”Kristinafragment” av Maria Bodin – vars namn olyckligt nog fallit bort i presentationen av de medverkande, samt Axel Östmans essä om Roland Barthes minnesbok över sin döda mor, Sorgedagbok. Inte för att han gör en särdeles originell läsning av denna enastående bok, men kanske för att han investerar något i slutsatser som denna: ”Sanningen är kanske att man älskar alla mindre än man tror att man gör.”

Det är en proffsig tidskrift, som ändå har bevarat mycket av den DIY-estetik som präglade starten. Helt enkelt dominerar ett intryck av entusiasm och vilja att nå ut till en bred läsekrets, utan att göra avkall på kvaliteten i artiklarna. Till det proffsiga hör också en oerhört ambitiös kritiksektion. Att fem av de sex recensionerna behandlar böcker utgivna på samma förlag – Ellerströms – är kanske bara en fadäs, men det ger onekligen en skev bild, då det utkommer ny poesi på åtskilliga andra mindre förlag, som Lejd, Rámus, IT-LIT, Teg publishing, Nirstedt/Litteratur, Brombergs, Smockadoll …

Till det ambitiösa med dessa recensioner är längden. Där ges utrymme åt en annan sorts eftertänksamhet, även om det ibland tenderar att bli lite pratigt skrivet med ett fokus som befinner sig strax utanför texten. Bättre fungerar det när kritikerna går i dialog med den bok de skriver om – här finns en väldigt fin läsning av UKON:s essäbok Röstautograferna, utförd av fysikern Christina Gratorp. Däremot är det en smula obalanserat när Michael Economou skriver en lång text om Adrienne Rich, men ägnar mer än hälften av utrymmet åt Sylvia Plath.  

Men det hör förstås till att ett tidskriftsnummer blandar och ger. En av poängerna är just denna oförutsägbara mix av det bekanta och det helt nya. Till de bekanta inslagen hör Malte Perssons ”Ode till det svenska klimatet”, men jag letar förgäves efter den i hans senaste diktsamling Till dikten. Då slår det mig att jag ju hörde honom läsa den på Bokmässan i höstas, i det ofrånkomliga Rum för poesi.  

Nu lämnar alltså Nyberg skutan, och de nya kaptenerna heter Kenneth Lindegren och Ellie Wiman-Lindqvist. Som av en händelse byter även Lyrikvännen, som med sina 66 år väl är en slags farfar till Populär Poesi, redaktörskap. Där är det David Zimmerman och Anna Lundvik som fått uppdraget att undvika att den kapsejsar.  

Min gissning och förhoppning är att båda tidskrifterna kommer att klara sina respektive seglatser galant. Ofta klagas på det infantila samtalsläget i de offentliga debatterna. Kulturtidskrifter är en kunskapsform, och om du känner dig det minsta dåligt insatt i läget för svensk poesi så här i 20-talets linda finns ingen annan att skylla på än dig själv.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2020)

En röst i dimmman, Kaneko Tota, översättning Herbert Jonsson, Tranan; Tro inte på mig när jag talar om kriget, Asmaa Azaizeh, översättning Jasim Mohamed, Rámus; Syster, Gro Dahle, översättning Stewe Claeson, it-lit

Tre internationella poeter tar sig an världen utifrån naturen, politiken, familjen. Från Japan, Palestina och Norge visas att det ibland är den skenbart enkla poesin som kan avsätta de djupaste spåren hos läsaren. 

Haikun sägs ofta vara den svåraste diktformen. Det är inte svårt att hålla med, efter att ha läst alldeles för många som försökt sig på dessa skenbart enkla treradingar. En som lyckas oväntat bra är japanske Kaneko Tota, som vi nu kan läsa 294 stycken oftast oregelbundna haikus av.

Det är dikter där tolkningarna överlåts åt läsaren: ”En magnifik begravningsplats / byn sover med / vaginan vidöppen”. Dessa märkliga metaforer! Dessa ständiga oförklarliga gåtor! Dessa oväntade upplösningar! Kanske de medvetna brotten mot reglerna – notera att här nonchaleras det strikta mönstret med 5/7/5 stavelser – bidrar till det varierade och dynamiska intrycket.

Kaneko Tota (1919-2018) fick 2005 Cikadapriset, som varje år går till en österländsk poet som skriver i Harry Martinsons anda, och nog utgör dessa haikus goda exempel på den typ av närsynt naturbetraktelse vi känner igen från Martinson. Här är naturen sällan stillsam, utan laddad med exotiska djur som svävar fram i sällan sedda sammanhang. 

Den palestinska poeten Asmaa Azaizeh har vi inte tidigare kunnat läsa på svenska, men nu finns hennes tredje diktsamling tillgänglig. Hon utnyttjar poesins förmåga – för att inte säga privilegium – att ljuga. Ja, hon rentav unnar sig friheten att slippa bli en röst som representerar ett folk, utan värjer sig mot alla sådana begränsningar.

Det sker i dikter där det egna jaget sätts på spel och ifrågasätts. Hennes tilltal är kritiskt och bestridande, negativt och trotsigt, vasst och fräckt. Det är ett självironiskt tilltal som ger liv åt dikterna.

I Azaizehs dikter korsas nyhetsflödet med privata vedermödor, i våldsamt vackra utgjutelser om den död som invaderar vardagen. Där blir hyenor både bokstavliga och bildliga: ”De följde bara efter mig / De sniffade på varje känsla av självömkan innan den drabbade mig / De slet sönder varje ögonblick av kärlek jag tänkte frysa in”.  

I Norge har Gro Dahle blivit ett stort namn inte minst för sina barnböcker som tar upp kontroversiella ämnen. Hennes diktverk Syster är en berättelse om saknad: ”Doften kvar i sängkläderna. / Rösten i springorna i väggen. / Din andedräkt i alla rum.”

Saknad, eftersom systern är en utopi. Vad Dahle vill säga kan vara att den lyckligaste relationen är den som inte realiserats. Hon vänder sig till sin mor med ett stort varför, där smärtan och hopplösheten manifesteras i slående enkla bilder. Hon är ett ensambarn, och kompenserar sin saknad med olika ersättningssystrar.

Därför handlar det om hundar, valar, sniglar, ja, olika strategier för att närma sig det som inte finns. Dahle skriver naivistisk och man frestas nästan säga ”fint”, vore det inte för att det kunde låta banalt. Men det är inte alls banalt, utan snarare en bok som utforskar fantasin och erbjuder en idyll som inte saknar skärpa och den typ av starka känslor som bara lockas fram av den största desperationen.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/1 2020)

Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, Marie Lundquist, Nirstedt/Litteratur

I litteraturhistorien är 28 år både en kort och en lång tid. Exempelvis Erik Lindegren gav ut sina dikter under en kortare tidsperiod, då det endast skiljer 19 år mellan debuten Postum ungdom (som han dessutom förnekade) och den avslutande Vinteroffer. Många poeters karriärer tar slut långt innan 28 år passerat – möjligen inte tillräckligt många.

Men 28 år kan vara en lång tid. Marie Lundquist var 42 år gammal när hon gjorde uppmärksammad entré med Jag går runt och samlar in min trädgård för natten, som nu återutges i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, med klassiska svenska diktsamlingar. Det känns som en lång tid. Nu är det alltså dags att se om den fortfarande – som det heter – ”håller”.

Det var en på ett sätt ovanlig debut. Givetvis påminns vi av tidsandan i Göran Sommerdals annars kanske lite väl magistrala förord. Det här var 1992, strax efter den uppslitande obegriplighetsdebatten, som främst drabbade Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers. Då kom Lundquists bok som en skänk från ovan, med sina konventionella metaforer, uppenbart skrivna av någon som tagit examen från Tranströmers skola. Okej, det här skriver jag med facit i hand, då vi i efterhand kunnat se hur mycket Lundquist har hyllat Tranströmer.

Det är ett inflytande som ibland kan te sig allt annat än klädsamt. Som en reaktion på det sena 80-talets introverta och svåra poesi var det förstås välkommet med begripligare dikter, lätta att relatera till. Lundquist förespråkar aforismen, det lockande lilla paketet som av poeten och konstnären Ian Hamilton Finlay kallats för ”filosofernas handgranat”. Aforismerna i den här samlingen är förstås mer beskedliga än så, även om det vore ett misstag att kalla dem oförargliga. Kombinerat med aforismerna finns antydningen till ett par berättelser om djur och natur, om manlighet och kvinnlighet, om en gift svekfull man.

Lundquist utnyttjar prosadikten med sina oftast korta infall. Det är slående att så många av dem efter 28 år är kvar i minnet. Rader som inte slutat resonera, om kvinnan som är stolt som en balkong, den utspädde mannen som hälls ut i havet. Eller en dråplig situation som uppstår, och dess halsbrytande crescendo:

”Något oväntat kan komma farande med stark

kraft genom ett öppet fönster. Något som

ingen räknat med. En båtshake eller ett

redskap tänkt för ett helt annat ändamål.

Ibland kan det vara en människa. Vi har

mycket att lära av musiken. Mån måste

fortsätta spela som om ingenting hade hänt.”

När Lundquist är som bäst är det svårt att inte läsa henne med ett bävande leende. Då är bilderna bara nästan sökta, bara nästan gränsande till det banala. Hon skriver nästan för bra, i en surrealistisk stil där utgången kan bli för given på förhand. Det är prydligt och balanserat, och någon skymt av skrynklor får man inte.

Visst är Tranströmer-skolan en bra utbildning, men det finns också andra ideal, och det hade nog varit bättre om Lundquist tillbringat mer tid utanför klassrummen. Jag gillar den här boken, och gjorde det förstås också när den utkom, men samtidigt kan jag inte skaka av mig uppfattningen att det är skrivet av någon som suktar efter bekräftelse. Det här blir då dikter som liknar matematiska uträkningar som alltid går ut.  

Magic Love Pixie, Sofia Stenström, Norstedts

Huvudpersonen Nadja i Sofia Stenströms första roman efter två diktsamlingar har Magic Love Pixie som avatar på internet. Hon är en ung kvinna, förlamad av sorg efter mammans död, och hanterar bristen med att leva ett gränslöst liv med en man som går under namnet ”Demonen”. Olika maktpositioner undersöks, ofta för att inte säga uteslutande knutna till sexuella praktiker. I teorin låter det här kanske lockande, men då hade det krävts starkare persongestaltning. Karaktärerna förblir typer, och det är svårt att uppbåda ett intresse för deras förehavanden. 

Det är möjligt att jag hade gillat den här romanen mer för tiotalet år sedan. Då var gurlesk fortfarande ett nytt litterärt fenomen – alltså hur konventionella skildringar av flickor skruvades mot det mer utmanande och tillät dem att ta plats och ta för sig. Vad Stenströms avsikt är förblir oklart. Förgäves väntar jag på någon form av utveckling. Ja, en smula variation hade inte varit ofördelaktigt. Nu blir det en berättelse som mest står och stampar på samma fläck.

(Också publicerad i Vi 1/20)