Lærerinnens sang, Vigdis Hjorth, Cappelen Damm

Lotte Bøk är femtiosjuårig frånskild dramalärare på Konsthögskolan, där hon undervisar skådespelare om Brechts pjäser. En student på filmlinjen ber henne medverka i en dokumentär han arbetar med, som ska visa samband mellan lärares undervisning och deras privatliv. Hon tackar ja.

Så enkel är handlingen i Vigdis Hjorths roman Lærerinnens sang, som inom kort utkommer på svenska. Vi hade bokcirkel om Hjorths tidigare Arv och miljö i går, så jag passade på att läsa denna hennes senaste roman.

Vad är det för slags roman? Lotte är jämngammal med författaren, och bjuder in ynglingen Tage Bast i sin mest intima sfär. Han filmar hennes lektioner, de går promenader i skogen, träffas och dricker öl, och umgås i hennes hem. Nu tänker du: hur länge dröjer de innan de sliter de kläderna av varandra? Då kan jag upplysa att Hjorth är en annan slags författare. Det finns ett genomgående retfullt tonfall hos henne, som kan erinra om hur Jeanette Winterson formulerat det: ”The trouble with a book is that you never know what's in it until it's too late.” Eller som Hjorth själv skriver: ”Jeg ventet meg en overraskelse, men det kom ingen, og det overrasket meg.”

Lotte är i en fas i livet där hon är livrädd för att stagnera. Hon har svårt att uppbåda någon fascination för nya konstuttryck, börjar sakna den hängivenhet som tidigare varit självklar. Dessutom börjar hon tvivla på sin undervisning, sina livsval. Då anländer den stillsamme Tage med sin filmkamera, och det finns något rörande i Lottes längtan efter att något ska hända, som när hon inbillar sig att han i ett tidigt sms föreslår att de ska träffas för ”en øl”, men det som egentligen står är ”en økt” (en sammankomst).

Men det är en längtan fylld av obeslutsamhet. Lotte anar att något inte är regelrätt i sin undervisning, och kanske hon hoppas få syn på det med hjälp av Tages film. För hur ska hon egentligen förhålla sig till sina unga elever, och var finns det sanna? Kanske i hennes befängda naivitet:

”Hun pleide å si, når hun snakket om arbeidet sitt, at det var så fruktbart og forsiskende å være sammen med unge mennesker, for de var i veks og i bevegelse og bidro til at hun selv var i veks og i bevegelse, at de unge menneskene hindret henne i å bli statisk. Men nå fikk hun den forferdende tanke at samværet med disse unge menneskene snarere bidro til en form for regresjon? At de smittet hene med sin ungdommelige narsissisme?”

Tonfallet är retfullt, men det är också lyhört, och lågintensivt. Lotte är en typisk lärare, som vet vad hon ska göra för att fånga elevernas intresse. Åtminstone ger hon det intrycket till en början. Allt mer som Tage dokumenterar hennes arbete förstår man att hon inte nöjer sig med att mata sina elever med tesked, ge dem färdiga tolkningar. Vi följer allt från Lottes perspektiv, ett perspektiv som blir allt mer klaustrofobiskt och begränsat.

Att hela förloppet skildras utifrån hennes världsbild får de andra karaktärerna att glida bort till vaga bifigurer. Eller man kan säga så här: Hjorth är så upptagen att delge oss protagonistens inre helt utan skrankor, att alla andra reduceras till statister. Det gäller Tage, det gäller den osäkra kollegan Laila, och det gäller uteliggaren som hon köpt huset av för en billig peng – ett av hennes dåliga samveten.   

Lotte är fylld av skuldkänslor, av neuroser, har svårt att hantera gränser, och det är som att hon befinner sig i efterdyningarna av en oförlöst katastrof. Hjorth skriver på en lågintensiv prosa som sällan detonerar, men när den väl gör det sker det med eftertryck. Nyligen hävdade kritikern James Wood i en essä att bra litteraturär det som sätter viktiga saker på spel, som riskerar något väsentligt, men att den också mer eller mindre implicit pendlar mellan att demonstrera och att avlägsna – eller mer konkret, att den både vill bejaka och förneka sitt huvudtema. Det syns mig att i Lærerinnens sang finns denna ambivalens inskriven. Här är, kort sagt, åtskilligt av vikt satt på spel.

Som motto har Hjorth valt ett citat från Wittgenstein, och det ger henne också tillfälle att anspela på hans berömda fixeringsbild av haren och ankan, i sitt resonemang om skillnaden i ”att se” och ”att se som”. Det ges också utrymme åt ett referat av finlandssvenska poeten Eeva Kilpis uppriktiga dikt:

                      Säg till om jag stör,

                      sa han när han steg in.

                      så går jag med detsamma.

                      Du inte bara stör,

                      svarade jag,

                      du rubbar hela min existens.

                      Välkommen.

Att det utspelar sig i teaterns miljö är lägligt, då romanen i så hög grad handlar om förhållandet mellan förställning och äkthet. Lottes arbete med Brecht bidrar till en hela tiden angelägen diskussion om ansvar och skuld, teman som man antingen behandlar på säker distans – eller släpper in i sin tillvaro, med allt vad det innebär av omtumlande justeringar av sin värdegrund. Ja, för hur vet vi egentligen när vi är sanna (äkta?) och när vi är oärliga (falska?)? Ibland kanske det är i våra mest oäkta stunder vi visar vårt mest äkta jag.

Teaterbakgrunden påminner också om den skickligt uppbyggda dramaturgin, där flera peripetier är verksamma. En av dem är när Lotte får ett slags sammanbrott på en lektion, där hon öppnar för en tolkning som är ”olöslig”, och en annan är förstås när Tages film premiärvisas – men samtidigt är Hjorth alltid medveten om att det här är berättartekniska grepp som hon därför sätter på spel, eller kanske man kunde säga att hon sätter dem ur spel – att hon vägrar infinna ens förväntningar.

Därför blir det inte banalt, även om man som läsare kan befara att vi rör oss i den riktningen. Vad Hjorth gör är att använda romanformen till något mer än bara berätta en historia. Hon vill inte bara skildra ett förlopp, utan också passa på att resonera, att ifrågasätta, att utlösa det slags konstruktiva tvivel som vi så sällan välkomnar men kanske måste för att utvecklas som individer.   

Det låter förstås förenklat, liksom mitt omdöme att Vigdis Hjorth är en författare som är sysselsatt med att väcka de frågor som saknar självklara svar. Lika förenklat kan man säga att Lottes omvärdering är lite väl övertydlig – hon ska sluta leta krystade paralleller mellan de klassiska litterära verken och vår samtid. Det intressanta blir i stället vad Hjorth då gör med dessa enkla premisser. Hon låter dem ingå i en existentiellt skriven thriller.

Visst, när man undervisar om klassikerna kan man söka efter paralleller i nutid, men det viktiga är att man då försöker pröva och bevisa sina slutsatser – låta ord övergå i handling. Engagemang är ingen skrivbordsprodukt, lyder slutsatsen i denna minst sagt uppfordrande roman.