Populär Poesi

Med det nya numret, No 43/2019, tar Peter Nyberg farväl av redaktörskapet för Populär Poesi. Att en litterär tidskrift har sitt ursprung i Tranås må te sig spektakulärt, men under de tio åren sedan han tillsammans med Peter Björkman startade den på Holavedsgymnasiet har den växt till ett självklart val för den som vill fördjupa sig i poesin.

Men vad då ”populär”? I själva titeln finns en antydan att här ägnar man sig inte åt den där svåra och jobbiga och obegripliga poesin som huserar på mer prestigefyllda arenor. Så har jag också uppfattat det stående inslaget att inkludera musiklyrik. (För transparensens skull skrev jag för ett par år sedan i tidskriften en essä om Kate Bushs sångtexter.) Det är i så fall en onödig distinktion mellan populär och impopulär poesi. Det är inte mycket, om ens något, i det här numret av Populär Poesi som hade varit ett överraskande inslag i Lyrikvännen, som väl får anses ha större prestige.

Temat för detta nummer är ”minne”, och behandlas dels i ett generöst parti dikter, och dels i några essäer. Det som gör starkast intryck är dikterna i ”Kristinafragment” av Maria Bodin – vars namn olyckligt nog fallit bort i presentationen av de medverkande, samt Axel Östmans essä om Roland Barthes minnesbok över sin döda mor, Sorgedagbok. Inte för att han gör en särdeles originell läsning av denna enastående bok, men kanske för att han investerar något i slutsatser som denna: ”Sanningen är kanske att man älskar alla mindre än man tror att man gör.”

Det är en proffsig tidskrift, som ändå har bevarat mycket av den DIY-estetik som präglade starten. Helt enkelt dominerar ett intryck av entusiasm och vilja att nå ut till en bred läsekrets, utan att göra avkall på kvaliteten i artiklarna. Till det proffsiga hör också en oerhört ambitiös kritiksektion. Att fem av de sex recensionerna behandlar böcker utgivna på samma förlag – Ellerströms – är kanske bara en fadäs, men det ger onekligen en skev bild, då det utkommer ny poesi på åtskilliga andra mindre förlag, som Lejd, Rámus, IT-LIT, Teg publishing, Nirstedt/Litteratur, Brombergs, Smockadoll …

Till det ambitiösa med dessa recensioner är längden. Där ges utrymme åt en annan sorts eftertänksamhet, även om det ibland tenderar att bli lite pratigt skrivet med ett fokus som befinner sig strax utanför texten. Bättre fungerar det när kritikerna går i dialog med den bok de skriver om – här finns en väldigt fin läsning av UKON:s essäbok Röstautograferna, utförd av fysikern Christina Gratorp. Däremot är det en smula obalanserat när Michael Economou skriver en lång text om Adrienne Rich, men ägnar mer än hälften av utrymmet åt Sylvia Plath.  

Men det hör förstås till att ett tidskriftsnummer blandar och ger. En av poängerna är just denna oförutsägbara mix av det bekanta och det helt nya. Till de bekanta inslagen hör Malte Perssons ”Ode till det svenska klimatet”, men jag letar förgäves efter den i hans senaste diktsamling Till dikten. Då slår det mig att jag ju hörde honom läsa den på Bokmässan i höstas, i det ofrånkomliga Rum för poesi.  

Nu lämnar alltså Nyberg skutan, och de nya kaptenerna heter Kenneth Lindegren och Ellie Wiman-Lindqvist. Som av en händelse byter även Lyrikvännen, som med sina 66 år väl är en slags farfar till Populär Poesi, redaktörskap. Där är det David Zimmerman och Anna Lundvik som fått uppdraget att undvika att den kapsejsar.  

Min gissning och förhoppning är att båda tidskrifterna kommer att klara sina respektive seglatser galant. Ofta klagas på det infantila samtalsläget i de offentliga debatterna. Kulturtidskrifter är en kunskapsform, och om du känner dig det minsta dåligt insatt i läget för svensk poesi så här i 20-talets linda finns ingen annan att skylla på än dig själv.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/1 2020)