Vuxna människor, Marie Aubert, översättning Cilla Naumann, Wahlströms & Widstrand

Vad är det med Norge och dess författares besatthet av familjen? Vi har på senare tid kunnat följa uppslitande fejder mellan familjemedlemmar, både innanför och utanför bokpärmarna, hos exempelvis Karl Ove Knausgård, Vigdis Hjorth, Helga Flatland, Josefine Klougart, och många fler.  

Med sin första roman, efter att ha debuterat med en novellsamling 2016, sällar sig Marie Aubert till denna skara. Vuxna människor är ett kammarspel om dynamiken främst i en syskonrelation. Den har översatts av Cilla Naumann. Novellsamlingen utkommer senare i år.

Här är det en mammas 65-årsdag som ska firas ute i en stuga. Döttrarna är där, den fyrtioåriga Ida som är huvudpersonen, och den något yngre Marthe. Medan Ida är barnlös singel har Marthe en bonusdotter med Kristoffer, och nu väntar de sitt första gemensamma barn. Medan Ida tagit sig till Göteborg för att se om hon kan frysa ned sina ägg i väntan på en lämplig man att bli förälder tillsammans med.

Kammarspel på en isolerad plats med ett begränsat antal karaktärer – det är en fin genre Aubert traskar in i. Utöver systrarna finns då den anonyma mamman med sin relativt nye man, samt då bonusdottern Olea, som ska börja skolan på hösten. Bifigurerna är skickligt tecknade och blir något mer än statister i dramat mellan systrarna. Det blir uppenbart att barnlösheten bara är toppen på isberget – därunder lurar andra gräl, som berör ekonomin och vem som ska äga stugan, samt rivaliteten och jakten på bekräftelse. Ida är det åsidosatte barnet, hon som alltid anpassat sig och varit skötsam men ändå alltid fått se sin mer slarviga syster bli mammans favorit.

Aubert förhåller sig troget genrekonventionerna, genom att låta kammarspelet följa det koncisa formatet mittemellan långnovellen och kortromanen – ack, armodet att svenskan saknar motsvarighet till engelskans ”novella” – och avbildar den dramaturgiska kurvan. Här finns sålunda konflikten, spänningen, vändpunkten, nedtoningen. Uppbyggnaden mot urladdningen är kompetent utförd, och obehaget inskärps utan större åtbörder.

Här finns också något som liknar en parodi på familjeidyllen, och de mörka hemligheter som dväljs där. Så börjar Ida flirta lite väl mycket med den lite väl mottaglige Kristoffer, och så öppnas för lite väl mycket förtrolighet i deras samtal. Det handlar också mycket om avundsjukan mellan systrarna. Det blir då en historia om makt och hur den nästan undantagslöst utnyttjas av den som för tillfället besitter den. Men något svar på den norska besattheten av familjen ges väl inte i den här romanen.

Om det i början ser ut att bli en förutsägbar historia om otro och orättvisa fördjupar Aubert strax det hela, genom att ge Ida mer kontur när nya neuroser introduceras, och redogörelser för hennes förflutna som innehåller en del strulande med gifta män. Hon är urtypen för den som söker men aldrig får något varaktigt i sina relationer, och nu håller det på att bli för sent för henne.

Även om Naumann är en skicklig översättare är hon ibland slarvig, som när hon återger originalets ”en dum liten manbun” till ”en fånig liten hårtofs”, eftersom en manbun ändå är något mer specifikt än hårtofsen. Auberts stil håller sig till det rakt beskrivande, något som fungerar oväntat väl. Främst för att den otursförföljda Ida blir en så trovärdig individ, lätt att förhålla sig till och föreställa sig som en levande människa. Man läser med inlevelse, stör sig på henne, men vill ändå att hon ska landa på tassarna.