Frankissstein. En kärlekshistoria, Jeanette Winterson, översättning Lena Fries-Gedin, Wahlströms & Widstrand

Vad finns kvar att säga om den uttjatade Frankenstein, alltså Mary Shelleys märkligt bestående debutroman från 1818, skriven av en brådmogen tonåring? Ganska mycket, enligt Jeanette Winterson, som ger sin version den tungvrickande titeln Frankissstein.

Här är det två tidsplan som samspelar – eller två, snarare tre, eftersom Winterson i vanlig ordning sällan nöjer sig med de premisser hon ställer upp, utan gärna skriver utifrån en adderande princip, där ny tematik introduceras eftersom. Därför tar hennes prosa ofta de oväntade vägarna, och hamnar i slutsatser som inte hör till de mest förutsägbara. Kort sagt: att läsa henne är nästan alltid ett äventyr. Här lyckas hon dessutom, kanske för första gången sedan mästerverket Gut Symmetries (på svenska: Vintergatan går genom magen) 1997 skriva en så gott som helgjuten roman.   

Två tidsplan, alltså? Dels berättar Winterson den mycket bekanta historien om Mary Shelleys liv, med fokus på hur det gick till när hon tillsammans med blivande maken Percy Bysshe (oftast refererad till enbart med sitt ljuva efternamn: Shelley) och halvsystern Claire sammanstrålade med Lord Byron i villa Diodati vid Genevesjön, med dennes livmedikus John Polidori som efterhängset sällskap. Där skapades eller föddes idén till det monster som skulle ge Mary en välförtjänt plats i den evighet som går under namnet ”litteraturhistorien”, med en av de mest levande klassikerna – romanen Frankenstein.

Dels befinner vi oss också i nutid, och därav den sinnliga titelns kyss. Winterson kombinerar fakta med fiktion och placerar både romanfigurer och verkliga människor från romantiken i ett laboratorium där vetenskapsmannen Victor Stein arbetar med AI. Han intervjuas av läkaren Ry Shelley, där förnamnet är en förkortning av dopnamnet Mary, som genomgått könskorrigering och blivit Ryan. Men föredrar alltså Ry. Dessutom Ron Lord, som arbetar med sexbotar, och vars namn förstås anspelar på gissa vem. Claire och Polidori tilldelas – precis som i verkligheten – birollerna. Det tredje tidsplanet innebär en avstickare till 1950-talet. 

Ry och Victor blir blixtförälskade. Här tar Winterson tillfället i akt att utforska bekant terräng kring åtrå, det androgyna, feminism. Hon skriver med ett beundransvärt och smittande engagemang, som en aktivist som fått tillgång till ett benådat språk. Utöver AI tar sig hennes roman också an aktuella och akuta problem, såsom Brexit, Jair Bolsonaro och Donald Trump (när man diskuterar om Trump avser kryokonservera sin hjärna får vi veta att hjärnan måste vara fungerande vid infrysningen).

Det mesta i Wintersons roman är på pricken. Att hon har gjort Lord Byron (alltså i romanens dåtid, och inte nutidens Ron Lord) till ateist är något revisionistiskt, men för all del, viss påverkan kunde Shelley ha haft. Desto mer övertygande är hans legendariskt sardoniska humor och cynism, och överlag finns det gott om paralleller att upptäcka i dubbelporträtten. Därför är det förstås en fördel att känna till Frankenstein på djupet, då dessa blinkningar annars riskerar att bli väl interna.  En av många lyckade grepp är porträttet av Shelley, alltså poeten som Mary förälskade sig i. Det saknas inte kritik hos vare sig Mary eller Winterson, men det blir också tydligt och förståeligt vad den intelligenta Mary såg hos honom.

Här ger Mary honom den avgörande raden till den dikt han skrev efter Peterloo-massakern i Manchester 16 augusti 1819, där militären sköt mot en demonstrerande folkmassa och avrättade 18 av dem, och skadade flera hundra. Shelleys dikt, ”The Masque of Anarchy”, citerades ofta av den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn, och gav partiet också deras senaste slogan ”For the many, not the few”. I Wintersons måhända något anpassade version säger Mary: ”De många eller de få”, något som Shelley då skulle skriva in som en uppmaning till det folkliga upproret: ”Ye are many, they are few”.  

Som vanligt är Winterson livfull och energisk, fyndig och sprudlande. Hennes roman är uppenbarligen ett kärleksarbete, och hon är på sitt mest lekfulla humör. Det är också en väldigt optimistisk berättelse, och det tål att upprepas: det är med outtröttlig uthållighet Winterson fortsätter lansera sin tro på det mänskligt goda. Men det ska också betonas att det är en optimism som inte saknar udd – här saknas fördragsamhet med tröghet, och det är förstås en utmaning att läsa denna kvicka prosa som alltid är i rörelse, men aldrig blir flåsig eller tappar andan. Det är också en idéroman som inte tyngs av sitt innehåll.

Kan det bli för mycket av det goda? Ja, men det är också poängen, att ge sig in i det gränslösa och gränsöverskridande. Det blir förstås mycket att hålla reda på, inte enbart intrigmässigt, utan hela berättelsen lattjar med intertextuella referenser, där gamla favoriter som T.S. Eliot och Emily Dickinson kan skönjas, bland många andra. Men så skriver Winterson också för de läsare som aktivt söker sig till den speciella sorts njutning det innebär att vistas i hennes språk.   

Även om man betänker att det kan vara svårt att översätta denna livfulla prosa, och Lena Fries-Gedin lyckas väl för det mesta med det svåra, finns det några anmärkningar. Engelskans ”cake” motsvaras knappast av ”kaka”, och Batman har inte hetat Läderlappen sedan 1990. Dessutom borde någon ha upplyst henne om att Winterson syftar på rockbandet The Jesus and Mary Chain, och att man därför helst inte ska skriva ”Den där Jesusen och Mary Chain”. Men några sådana skönhetsfläckar ska förstås inte hindra dig från att kasta dig rätt in i det äventyr som det är att läsa denna roman.