Blackbox, Andreas Lundberg, Modernista

 

När jag var ung var det lite skämmigt att hålla på med Tarotkort, medan det på senare år blivit mer comme-il-faut. Därför hajar jag inte till nämnvärt när jag ser omslaget till Andreas Lundbergs nya bok Blackbox, som tar det kanske mest emblematiska kortet – Djävulen – och ersätter Hin Håles huvud med en apskalle. Det passar bra, då boken i hög grad kretsar kring schimpansen Travis, som 2009 attackerade och nästan mördade en vän till kvinnan som hade honom som husdjur. En annan figur som boken handlar om är pojken Adam, en hemmasittare som till slut tar sig skolan utrustad med vapen.

Så: apor och skolskjutningar är några av de saker Lundbergs bok handlar om. Men det är en förenkling. Den svarta lådan har registrerat allt som är djävligt i världen, och gissa vad som händer? Det är en lång katalog av allsköns hemskheter som radas upp, tortyr och massmord och annat oskönt. Faktum är att linjärt berättande och konventionell dramaturgi till största del undviks – i stället är det frågan om rapporter, krönikor om tillfällen när det har gått snett. Den svarta lådan, bokens blackbox, är en port till helvetet.

Och vad sitter egentligen Djävulen på i kortet som målades av den talangfulla konstnären Pamela Colman Smith till den berömda Rider-Waite-leken från 1909? Jo, en svart låda. Hur skriver då Lundberg denna relativt omfångsrika bok? Tja, prosan är kompakt, och det tar sin gruvliga tid att läsa. Många gånger måste du pausa för att det helt enkelt blir för jobbigt att ta in alla detaljer, alla skändligheter som mänskligheten uppvisar. För genomgående trålas internets mörkaste sidor i jakt på snuff-movies och avrättningar i realtid. Att läsa den här boken är som att stämma träff med döden.

Adam är en ond pojke som växer upp med en god mamma. Pappan är en varulv. Hur ska man ens läsa en bok av det här slaget, som innebär att ställas inför något helt nytt? Så här är det: om du föresätter dig att läsa exempelvis Tolstoj, då måste du acceptera att här är det ett annat berättartempo än du har vant dig. I gengäld får du belöningar i form av intelligenta slutsatser och en knivskarp blick på människan. Hur ska man läsa Andreas Lundbergs bok, som tänjer på begrepp som ”roman” och ”essä”?

Associationsbanorna löper amok. Det saknas fästpunkter, och i början stör jag mig på det, känner mig helt övergiven. Fast så småningom klarnar det, och det är förstås meningen att jag som trygg medelklassig bortskämd svensk med så mycket på det torra ska känna exakt den paniken, exakt den ensamheten som Lovecraft kallade kosmisk, och som jag annars endast stött på hos författare som Stig Sæterbakken och Nikanor Teratologen, eller Sarah Kane. Alltså: ren och skär skräck, som vida överträffar den rädsla Stephen King frammanar.

Lundberg skriver en shapeshiftande prosa som det aldrig går att lita på: en prosa som illustrerar den devis Dante lät hänga över sitt Inferno: ”I som här inträden, lämna allt hopp”. Det är en infernalisk bok han har skrivit, och jag känner en märklig blandning av tacksamhet och fasa – att det är en bok som jag nästan vill gräva ned i marken, som om all ondska den inrymmer vore smittsam. Kan litteratur vara farlig? Dum fråga: den har makt att påverka oss som inget annat, och Lundberg trycker på de rätta knapparna.

Genom de flertaliga referenserna till Peter Pan gestaltas också en tendens i vår samtid, idealet att aldrig växa upp. Men här finns också en bild som liknar doomscrolling, alltså att suga i sig av negativa nyheter för att föda ens giriga behov av katastrofer. Att läsa den här boken erbjuder ingen återvändo, ingen lindring, ingen frälsning. Världen är helt störd. För några år sedan lanserade Lundberg hashtaggen ”Modern life is rubbish” som ackompanjemang till vansinniga rubriker från samtiden. Den här boken blir en naturlig förlängning av det projektet.

Men vill han få oss att vrida blicken mot det vi vänder oss bort ifrån? Jag är inte säker på avsikten. Det är väl allom bekant att nyhetsflödet är psykotiskt och hopplöst, så ingen författare behöver fingera några illdåd för att skapa verklighetsförankring. Det som står här är vad världen sysslar med, liksom. Och den här boken hade nog inte heller tillkommit utan internet.

På något sätt görs Adam till både den första och den sista människan. Lundberg vistas i många kaninhål för att skildra den trasiga världen, med ett trådverk som sträcker sig från Baudelaire till Joy Division, med ganska mycket däremellan. Hans bok är något av en mörk encyklopedi över skolskjutningar, apor och AI, försök på djur och människor. Kanske meningen är att man ska läsa och hålla med. Inga utdrag kan göra boken rättvisa, men om jag inbillar att det går att få dig att begripa hur det är att läsa den:

Adam fotograferar sig nu, iförd kamouflagekläder, framför badrumsspegeln med en pistol riktad mot tinningen. Utomjordiska ögon. Blekblå hy. Han fotograferar sig sedan med mynningen på sitt halvautomatiska gevär riktad mot kameralinsen, och mynningen ser ut som en gapande svart mun, eller kanske en krater, som ersätter halva hans huvud. Han är inmurad i tystnadens torn och den svarta munnen skriker helt ljudlöst. Och nu blir schimpansen Travis fotograferad, med cowboyhatt och två knallpulverpistoler som han riktar mot fotografen. På en av bilderna ser pistolpiporna ut att ersätta apans ögon, och han ser ut som en korsning mellan schimpans och robot. Robochimp med bredbrättad hatt.

Ett omdöme, säger du? Vad jag tycker om boken? Tja, som van läsare av Lundberg – hans trilogi från 2016-2021 kan varmt rekommenderas – är det vad innehållet avser ingen markant kursändring. Det sakligt registrerande skrivsättet är effektivt när det hamrar in de fasansfulla händelserna. Att recensera boken blir därmed lite som att recensera världens uppgivna tillstånd; det är något man betraktar med beklagande blick. Som skräckmonolog är det något monotont och tungrott, men också uppfordrande – för den svarta lådan kan förstås också indikera en värld som har kraschat. Hur det gick till? Läs boken får du se svaret.

Rädslans spår. Läsningar av Kristina Lugns författarskap, [red] Karolina Pettersson, Gustav Borsgård & Eva Söderberg, Ellerströms

 

En poet får jobba hårt om hen vill bli folkkär. Eller tvärtom: anstränga sig så lite som möjligt. Få poeter kan nog tävla med Kristina Lugn när det gäller att vara folkkär. På 80-talet var hon igenkänd av alla, inte minst på grund av/tack vare det famösa tv-programmet Oförutsett, där hon tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson en gång i veckan läxade upp en inbjuden gäst. Programmet finns fortfarande att se på svt.play: den som gör bort sig minst är Lugn.

Sedan blev hon, efter mer än ett halvdussin Sommar-program på radion, akademiledamot och hamnade på Svensktoppen med texten till en låt som Benny Andersson gjorde musiken till. Hon var den första programledaren i P1:s Allvarligt talat 2008, skrev ett antal bemärkta pjäser, men var i första hand poet – kanske en av det sena 1900-talets mest läsvärda. Och nu, sent omsider, har en ambitiös antologi om hennes författarskap publicerats: Rädslans spår, där tolv skribenter hugger tag i var sin bit av det mångsidiga och ofta motstridiga författarskapet.

Till boken hör ett lite väl inställsamt förord signerat Göran Greider, och ett desto mindre devot efterord av Mia Österlund, som blottlägger en mindre angenäm sida av Lugn – hur hon tillintetgjordes av privatlivets primadonna (Lugn har indirekt varnat för detta: ”Det är alltid intressantare att läsa en bok än att träffa författaren”). Fast det kan inte överraska någon som läst Lugn, att hon vägrar inrätta sig i någon tjänstgöring. Hon förblev en slarver, en roll som annars tilldelas de busfrön med snopp mellan benen.

Redaktörerna Karolina Pettersson, Gustav Borsgård och Eva Söderberg bidrar med varsin text. I övrigt är det nio bidragsgivare, där jag gärna hade sett en kortare presentation av dem. Nu kan jag gissa mig till att de flesta är akademiker. De låter rädslan bli det tema som ska ledsaga texterna, och det kan jag inte invända emot: det är inte svårt att spåra detta inslag i hennes poesi. Till rädslan hör den stigmatiserade ensamheten, som Lugn uträttat stora insatser för att återbörda till någon slags värdighet.

Flera av texterna uppehåller sig vid den persona Kristina Lugn framhöll. Till det spännande med den hörde att den bara delvis kändes som en uttänkt roll: hennes släpiga framtoning var förstås högst medveten, även om hon skyllde ifrån sig. Eller så här: ibland väljer vi våra lyten, medan vi inte har någon kontroll alls över våra färdigheter. Den otvungna formuleringskonsten som Lugn behärskade saknar i stort sett motstycke i svensk litteratur. Kort sagt: hon var så förbannat rolig, och så djävla sann!

Det säger sig självt att det finns mycket matnyttigt att inhämta i en välskriven antologi av det här slaget. Borsgård själv drar en parallell mellan Lugns flams och Isabella Nilssons trams, och det är välfunnet. På ett liknande spår jämför Johan Alfredsson Lugn med danska Ursula Andkjær-Olsen, men där hade jag gärna sett att jämförelsematerialet hade introducerats tidigare i texten, för nu är det partiet frustrerande kort. Borsgård menar att Lugns och Nilssons flams och trams-poetik är en medveten strategi att ställa sig utanför det kapitalistiska systemet, men han trasslar in sig i allitterationerna när han talar om tramsets transcendens som ”tramscendens”.

Men tramset eller flamset är bara en aspekt av Lugn, och det finns så många andra, och till antologins försvar täcks många av dem i de efterföljande texterna. Peter Degerman visar hur Lugn kan ses som en postmodern författare av ovanligt slag. Om Anders E. Johansson talar om en ”hopplös” feminism hos Lugn, talar Degerman om en ”skev” sådan. Men mer hade kunnat sägas kring hur hon bryter tabun.

Anna Lyngfelt skriver fint om pjäsen ”Tant blomma”, men vilseleder oss att tro att det var sångaren Tommy Nilsson som var Thorsten Flincks motspelare på Dramaten – det var ju skådespelaren Tommy Nilson. Lika klokt skriver Djamila Fatheddine om det kroppsliga i Lugns dikter. Överlag dominerar närläsningarna – på gott och ont, måste sägas. Ett problem med några av tolkningarna är att de anpassar sig till de självuppfyllande profetiornas skaror, eller bara nöjer sig med att konstatera självklarheter.

Förvisso är temat ofta att Lugn bryter med etablerade former, något som förstås lätt kan sägas. Men samtidigt är dikterna inordnade, och följer gärna ett igenkännbart narrativ. Ann-Helén Andersson skriver ett ”transversalt” kärleksbrev till Lugn, vilket är bättre än det låter. Karolina Pettersson gör jämförande studier av hur två gymnasieklasser läser Lugn – föga förvånande har de mycket intressant att säga, bara de ges förutsättningar och tid. Deras tolkningar är frigörande efter att ha läst så många föregående som gjort sig beroende av teorier.

Eva Söderberg skriver om när Lugn gav brevsvar i P1-programmet Allvarligt talat, och Katharina Dahlbäck skriver om olika tonsättningar av dikterna. De texterna, liksom Petterssons skoltext, kommer mot slutet, och jag upplever dem starkt – kanske bara för att de gör något annorlunda.

I höst är en annan antologi aktuell, Daidalos bok om Stig Larsson, som ju var en annan medial poet på 80-talet. Den som tagit Lugns och Larssons roll i offentligheten är Elis Monteverde Burrau. Tiden får utvisa om hans författarskap ska generera liknande antologier – en kan hoppas. Han har sin förmåga att tona ned alla anspråk gemensamt med Lugn, liksom en konsekvent dragning mot oneliners. Jag kan inte heller vara ensam om att ha jämfört honom med Larsson, i synnerhet hur båda verkar i en tradition som både tar oerhört lätt på skrivandet samtidigt som det är på blodigaste allvar. Dessutom: de här tre författarna var alla 24 år när de debuterade.

Ett berg av liv. En bok om Stig Larsson, [red] Kristofer Flensmarck & Andreas Holmström, Daidalos

 

Tidigt 90-tal lyssnade jag på en uppläsning med Stig Larsson på stadsbiblioteket i Umeå. Jag hade läst hans dikter sedan en tid, men slogs av hur chosefritt men ändå med absolut koncentration han läste – med betoningar som var helt oförglömligt starka. Jag har lyssnat på hundratals poeter efter detta, men har någon någonsin varit lika bra?

Den mångsidigt begåvade Larsson fyllde 70 i somras, och redaktörerna Kristofer Flensmarck och Andreas Holmström ställde samman en antologi, Ett berg av liv, som låter sex skribenter ta sig an varsitt ämne. Tillsammans med Holmströms två egna texter och två samtal han och Flensmarck har med Larsson bildar de en spretig men i stora stycken läsvärd bok. Även om det inte alltid är lätt att komma Larsson nära – till det är han alldeles för flertydig och dubbelbottnad.

Fokus ligger på de avbrott Larsson har upprättat. Efter två långfilmer på 80-talet tog det stopp. Den sista romanen kom redan 1989. Poesin tog slut i mitten av 90-talet, och det skönlitterära skrivandet 2000; de sporadiska böcker som har trillat in efter det har varit av annat slag (självbiografi, essä, samlingar av gamla artiklar och manus). Enligt egen utsago slutar han verka i en genre när han är färdig med den – något som frustrerar alla som lärt sig uppskatta till exempel hans poesi.

Jag tycker om att det finns en gedigen verkförteckning och dugliga presentationer av bidragsgivarna. Kanske hade kalenderbitaren i mig önskat en litteraturlista som samlat vad som skrivits inte bara av utan också om Larssson. Redan i Fredrik Nybergs inledande text nämns Johan Svedjedal, Per Svensson, Petter Berglund, Jan-Henrik Swahn och Anders Ohlsson. Men var hittar jag deras texter?

Nyberg gör en regelrätt litteraturvetenskaplig tolkning av tidsbegreppen i den andra romanen Nyår, medan Sinziana Ravini gör en mer psykoanalytisk tolkning av debuten Autisterna. Hon anlitar the usual suspects: Ballard, Artaud, Blanchot, Derrida. Hon visar också hur Larssons cynismer redan 1979 föregriper Houllebecq, och hur han också bröt med de ”uppfostringsförsök” som den svenska samtidsromanen ägnade sig åt. Andreas Holmström skriver dels om Komedin I i en mer personligt hållen essä, dels en översikt av alla diktsamlingarna. Huvudpersonen i Komedin I – författaren Stig – visar enligt Holmström likheter med Meursault i Camus Främlingen.

Det kan nog stämma. Men jag har svårare att instämma i Holmströms slutsats, att Larsson slutade skriva romaner för att ”[s]jälva romanformen slöt sig, den var inte längre tillräcklig”. Kan det inte ha varit tvärtom: att romanen blev ett för stort modus för författaren? Eller blev Komedin I bara för dålig? Det är den enda av romanerna som jag inte har läst om.

Mikaela Blomqvist skriver om Larssons dramatik, där VD givetvis måste uppmärksammas. Efter premiären på Dramaten – med en legendarisk insats av Ernst-Hugo Järegård och Helena Bergström i en tidig roll (finns att se på svt play). Det är en pjäs som flera gånger har gått upp på senare tid – 2003, 2007 och 2014 vad jag kan förstå. Utifrån vad Blomqvist skriver om de övriga pjäserna väcks en nyfikenhet: varför sätts de inte också upp? I samtalen berättar Larsson – som verkar ha ett imponerande minne – om hur okonventionellt hans regiarbete var i början, då han litade på att skådespelarna skulle utforma scenerierna så skulle han lita på sitt absoluta gehör.

Det är en typisk bild av denna författare, denna hans unika kombination av absolut självförtroende och lika stark ödmjukhet. Länge sågs han som provokatör och intet mer, men det är en missvisande bild. Det är samtidigt lätt att bli nostalgisk över det 90-tal då Larsson var som mest produktiv, då hans fyra självbiografiska böcker som inleddes med Natta de mina (ett skrivande som definitivt förebådade den autofiktiva trenden på 2010-talet), och då litteraturen fortfarande togs på blodigt allvar. Kanske dessa fyra böcker är det bästa han skrivit? 

Ett par av texterna i den här boken handlar om poesin, inte enbart Holmströms referat, med andra ord. Victor Malm går tillbaka till sin avhandling och omvärderar delvis sina resonemang kring det Larsson då kallade en medveten drift att ”skriva dåligt”, och rör sig från ett binärt synsätt till ett mer ambivalent: ”Kan tolkningen alltid göra mening av det meningslösa?” frågar han sig retoriskt. Carin Franzén är delvis ute i samma ärende, då hon återvänder till en essä hon skrev för 25 år sedan om just det självbiografiska hos Larsson, med kopplingar till Rousseau.

Säcken knyts ihop med Joni Hyvönens avslutande text om romanerna. Fast inte är det en säck: den här boken gör mer en sprattelgubbe av Stig Larsson, där var och en rycker i ett snöre för att åstadkomma upphovspersonens krumbukter. Fler kunde ha följt Hyvönens exempel att skriva med garden släppt; det får mig inte att dela alla hans slutsatser, men det är en intelligent och modig text om hur Larsson ständigt förnyar sig och ändå lyckas förbli lik sig själv. En sprattelgubbe, alltså.

Eurydikes natt, Elin Cullhed, Wahlströms & Widstrand

 

Jag vill gärna skriva om Elin Cullheds nya roman Eurydikes natt, men först måste jag tyvärr bli privat och berätta vad som hände när jag förra hösten hade ett samtal med Caroline Ringskog Ferrada-Noli, om hennes diktsamling Den förlorade sonen. På middagen efteråt fick jag frågan om jag inte hade egna författardrömmar, och sa att de stävjades av min ovilja att gå tillbaka och peta i det jag skrivit; helst skriver jag en text och lämnar den därhän. I podden hon driver med Liv Strömquist raljerade hon senare över vad jag sagt, som om jag tar det oerhört lätt på uppgiften att recensera. Men jag hade uttryckt mig vårdslöst – egentligen drabbas jag relativt ofta av ånger över vad jag skrivit.

Så är fallet med Cullheds förra roman om Sylvia Plath, den Augustprisvinnande Eufori. Jag var onödigt hård i mitt omdöme, för jag tycker att det var och är en välskriven roman, om än att den störs av några onödiga faktafel. När jag skrev om den kom min beundran inte riktigt fram, och det grämer mig, som saker kan göra. Därför ska jag uttrycka mig försiktigt när jag nu skriver om Eurydikes natt – en roman som även den är välskriven och fängslande, men som också störs av vad som verkar vara flagranta misstag.

Här har Cullhed lämnat exofiktionen. Till en början liknar det en klassisk kärleksroman mellan två unga människor. Alfred och Karin går sista året på gymnasiet i Uppsala. Året är 2018, då samtyckeslagen införs i riksdagen. Alfreds mamma är överläkare, närmare bestämt gynekolog på akutavdelningen där Karins pappa arbetar som undersköterska. Karin arbetar ibland som barnvakt hemma hos Alfreds rika föräldrar (pappan är dirigent och kompositör). Karin mobbas i skolan av de som kallas ”Alfreds boys”.

Vänta nu, kanske du tänker, låter det här inte som plotten i Sally Rooneys Normala människor, där Connells mamma jobbade som städerska hos den mobbade Mariannes föräldrar? M-hm, svarar Cullhed, och för att vi inte ska missa kopplingen utspelar sig romanens viktigaste händelse under en fest hos någon som heter Sally i förnamn. Händelsen är en osedvanligt grym våldtäkt, utförd av Alfreds kompis William (varför heter alla fiktionens drittsekkar William?). En annan koppling, som är nästan genant, är protagonistens namn: Karin Björk, och att hon skriver dikter som är så bra att hennes svensklärare inbillar henne att hon ska skicka dem till ett förlag – Karin Boye gifte sig ju med en man som bara råkade heta Björk i efternamn.

I stycken är det här ändå en så bra roman att jag offrar några timmars nattsömn. Läsning är som bekant en potent drog, och när den fungerar motar den bort all trötthet. Cullheds skicklighet ligger främst i det dubbla personporträttet av Karin och Alfred. Så här, exempelvis, om Karin: ”Runt Karin finns en osynlig ring som man inte stiger in i om man inte måste, för om man gör det begår man våld på någonting.” Det är en otäck plantering, eller foreshadowing, för strax därpå äntrar våldtäktsmannen William scenen.

Det finns också något befriande i hur storslaget dessa unga människor uttrycker sig. Karin med stor självsäkerhet, fastän hon hämmas av mobbningen och konsekvenserna av övergreppet, Alfred med mer valhänta medel men med större resonans i världen. Till exempel kan hon yttra sådana här saker: ”Stor konst kommer ur oförmågan att älska, och ur trycket som uppstår när man måste få ur sig sin själs längtan någonstans.” På något sätt är ju tonåringar de som lyckas balansera bäst mellan det sublima och det löjeväckande.

Mindre lyckade är bifigurerna, som mest blir karikatyrer. Där finns Karins mamma, hobbykonstnären, och ligisten Risto, som först plågat livet ur Karins syster och nu siktar in sig på Karin. Våldtäktsmannen William ges agens enbart som den som i frustration över att inte komma åt Karins intellekt erövrar det han har våldskapital över – hennes kropp. Fast han är inte den enda som utnyttjar henne: sedan ska Alfred stjäla hennes gymnasiearbete och skriva musik till det, och gör stor succé i Italien (en smula overkligt händelseförlopp). På ett kanske övertydligt sätt sammanförs den bokstavliga med den bildliga våldtäkten. Det säger jag inte för att bagatellisera en våldtäkt: Karins reaktion talar sitt eget tydliga språk.

Till de saker som måste föras till protokollet hör det pinsamma misstaget att kalla gymnasiearbetet för ”specialarbetet”, något inte Cullhed ska klä skott för ensam: det är snarare en regel hos svenska författare att använda en term som inte varit i bruk sedan 1900-talet, ungefär lika vanligt som att yrkeskåren bibliotekarier felstavas. Här begås också det klassiska misstaget att kalla Mary Shelleys namnlösa monster för ”Frankenstein”. Inte heller heter kompositören av operan Orfeus och Eurydike Glück, utan Christoph Willibald Gluck (utan det diakritiska tecknet trema). Möjligen tänker Cullhed på poeten Louise Glück, men hon skrev inte libretton.

Enstaka svajiga meningar stör helhetsintrycket: ”Staden är tom efter att de flockvisa studenterna har åkt hem, då är den åter sin hemlighetsfulla stad som man kan komma cyklandes in i rakt ifrån landsbygden.” Det är inte heller troligt att Karins mamma skulle prata som en wikipedia-artikel när hon förklarar för sin dotter om samtyckeslagen: ”Den trädde i kraft nu i juli […] Man har också gjort en skrivning där det framgår att om offret är i särskilt utsatt tillstånd, till exempel redlös eller frihetsberövad – som du ju var – blir straffen strängare.”

Mest av allt är det en ojämn roman, som fångar med sina ibland beska sanningar, men får mig att himla med ögonen åt banaliteter, som får oss att vilja tro att någon yngre än Tomas Ledin skulle säga att man ”älskar med varandra”. Intrigen följer ingen snitslad bana, och ofta nog blir både Karin och Alfred karaktärer med förmågan att förbluffa sin läsare. Det må vara en enkel och gammal sanning – konstnären är en parasit – men den förmedlas på ett uppfriskande sätt, som tar till vara den mörka och obehagliga utgångspunkten för det konstnärliga skapandet.

Ni lyser i mörkret, Liliana Colanzi, översättning Hanna Nordenhök, Wahlströms & Widstrand

 

Om du inte vet vad ”andinsk gotik” är kan det vara på sin plats att du bekantar dig med det. Med andra ord: en subgenre av den klassiska skräckgotiken – med en del drag av den amerikanska southern gothic – med sitt säte i bergskedjan Anderna. Där samlas författare från bland annat Argentina, Colombia, Peru, Chile – samt Bolivia, där Liliana Colanzi huserar.

Ni lyser i mörkret från 2022 är hennes tredje novellsamling, och den första att översättas till svenska (givetvis av den pålitliga Hanna Nordenhök). I en intervju har hon sagt att hennes favoritförfattare när hon var barn var Maria Gripe. Det förvånar faktiskt inte, för de sju berättelserna här utger en slags sammanblandning av Gripes förtrollande stämningslägen med H.P. Lovecrafts illmariga noveller, där onda andemeningar hela tiden sipprar in i verkligheten så som vi känner till den.

Mycket påtagligt visar Colanzi vad skönlitteraturen ska syssla med: staka ut nya gränser, bortom etablerade och vedertagna områden, där förstås den magiska realismen lätt vill meddela sin ankomst. Fast hon manövrar faktiskt förbi sådana fällor som lätt kan reducera ett författarskap till en turistambassadör för att infria omvärldens förväntningar på stereotypa särdrag för till exempel en kontinents sedvanor. Förr eller senare målar nästan alla författare in sig i ett hörn. Colanzis hörn kommer att vara mörkt, obskyrt, opakt, men fullt av gnistrande formuleringar som dessa:

Över ödemarken gnistrar himlen som när en kniv slipas mot en sten, och månen är en smal silverskiva som då och då skymtar bakom de strömtunga molnmassorna.

Blixten slår ner i ett av Anläggningens reaktortorn, som klyvs mitt itu och sedan antänds inifrån. Ljusknippet slingrar sig uppåt längs tornet – en elsladd kopplad mellan himmel och jord – och störtar sedan in mellan de violblå molnen som en självlysande orm.

Om vi är rädda för att få cancer? Kompis, polisen kommer att likvidera oss långt innan någon cancer hinner ta oss.

Bokens första novell är ett gott exempel. En grotta är huvudperson för ett narrativ som sträcker sig från urtiden fram till långt in i framtiden, där mänskligheten har ersatts av avatarer. I forntiden bar kvinnor på knölar som de nödtorftigt klämmer ut och sedan skär halsen av. Natten skenar, själva världen skälver, mörkret sluter sig om modern som med ett enda snitt kapar sina barns livstråd. Sedan tilltar oegentligheterna i grottan, där mikroskopiska zombier fortplantar sig och tar över allt i sin närhet.

Platserna bär på det oförhappandes. En tjej vill desperat dölja sitt ursprung med att önska sig gröna ögon, och när hon får kontakt med telefonnumret 666-666 möter hon Djävulen, som förstås gärna är henne till lags, till priset att hon offrar sin själ. Och vad ska en med en själ till i denna otacksamma värld, verkar hon tycka. Många av huvudpersonerna är barn, och tillhör ursprungsbefolkningen, där blonda och blåögda blir skönhetsidealet, även om deras ursprung inte är smickrande för svenska läsare, då de är ättlingar till matacokvinnor som våldtagits av våra missionärer.

Stämningen i berättelserna pendlar mellan det lugubra och det sinistra, och människovärdet är obefintligt. Stämningsläget siktar in sig på undergång, men det handlar också i hög usträckning om övergång – att ta sig från ett läge till ett annat, att försöka undkomma en hemsk eller bara inskränkt situation. ”Atomito” handlar om en leksak som ledsagar tonårsgängen som driver runt i skuggan av kärnkraftsverket som dömer alla till strålningsdöd, och där ”[e]n sapfokomet med skimrande röd stjärt och bronsgrön mage svischar förbi i riktning mot andra sidan av imperiet.” Frågor på det? Nä, tänkte väl det!

Och i en annan berättelse bosätter sig en död matacopojkes sång i huvudet på en liten pojke som börjar med att slå ihjäl sin morfar med en sten, och sedan lifta med en pedofil, i en händelseutveckling som liknar den i Flannery O’Connors våldsamma roman And the Violent Bear It Away. Men det är först i den avslutande novellen som religionen helt släpps fram, och då är den extrem och förtryckande: i regnskogen ger en sekt barnen elchocker om de beger sig iväg för att utöva synd och rasblandning. Men kryphål kan förstås åstadkommas.

Som helhet är det en samling groteska berättelser som siktar in sig på en värld som håller på att gå sönder av gifter – dels från de fabriker som försurar naturen, dels strålningen från kärnkraftverken som orsakar cancer. Med galghumor bildar några tjejer rockbandet Radioaktivt Kött, och förlägger sina spelningar till de kontaminerade zonerna. Med en lakonisk pessimism konstateras att publiksnittet ökar för varje spelning. Barnen har händer som lyser av strålning i mörkret.

Kanske är det som Colanzi skriver i en av novellerna, att människan är ”ättlingar till träden i rakt nedstigande led.” Det skulle förklara en del, och ärligt talat är det inget dåligt prospekt heller att ha mer gemensamt med träden än med ett mänskligt ursprung. Det är undergången som är hennes tema, och må Gud förbarma sig över mig, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en njutning att läsa den här boken, med sina satiriska visioner av en otäck men aldrig avlägsen framtid.

Ensamma mamman, Cecilia Torudd, Galago

 

Svenska (vuxen)serier har sedan 80-talet varit vilda, uppkäftiga och anarkistiska. Det här gäller för några av det decenniets starkaste exempel, Joakim Pirinens Socker-Conny och Inger Edelfeldts Hondjuret, för att inte tala om Lena Ackerbos tidiga mästerverk. Samtidigt lanserade Cecilia Torudd sin Ensamma mamman som en gästserie i Dagens Nyheter. Den blev så populär att hon i flera år blev återkommande, och har genom åren förärats ett antal serievolymer.

I år, när det är 40 år sedan debuten, kommer en fin jubileumsutgåva som också inkluderar femton serietecknares hyllningar i serieform, ett (kort) förord av Torudd, samt en helt ny serie om den ensamma mamman. Först tänker jag: snålt med endast en ny seriestripp efter så många år, men kan också förstå poängen i det: vissa saker behöver inte återupplivas (jag tittar på er, Oasis och Kent). I gengäld har hon gjort politisk satir åt Kamratposten – en viktig syssla, med andra ord, att inviga unga människor i kritik mot en uppfuckad värld.

I korthet handlar serien om en ensamstående mamma med två tonårsbarn, Beppe och Mia. Ibland träffar hon bibliotekarien Lasse, och då och då gästspelar hennes morfar, som passar på att ta en sup varje gång han hittar någon bekant bland tidningens dödsannonser – för säkerhets skull gör han det också när han inte hittar någon.

Eftersom jag fanns på 80-talet minns jag Torudds serie från DN:s papperstidning. Den igenkänning som jag upplever nu var mig nog mer främmande då, då själva tanken på barn var mer avlägsen än något annat. Ämnena som avhandlas är tidlösa: sonen är en slarver som spelar högljudd musik (”dunka-dunka”), och dottern springer ute på kvällar och nätter med killar. Under tiden är morfar en gubbsjuk farbror som ändå inte gör någon förnär, medan mamman velar i relationen med den överjordiskt tålmodige Lasse, i ett särboförhållande långt innan det fanns ett ord för det. Ska de flytta ihop? Ska de gifta sig?

Mammans ambivalens är det som gör starkast intryck nu, hur hon hela tiden pendlar mellan omsorg och uppgivenhet. Klyvnaden är väl det moderna predikamentet, och det var lika aktuellt på 80-talet som det är nu, liksom att barn alltid varit ohängda. Det som blir tydligt nu är ändå att begrepp som curling- och helikopterföräldrar inte existerar. När Beppe åker på läger har mamman ingen möjlighet att få regelbundna SMS-rapporter eller förmågan att följa honom med gps. Torudd fångar mammans oro med hastiga pennstreck: det är snyggt och effektfullt utfört.

De punchlines som hon har att jobba med är ofta oväntade, bara ibland ansträngda eller lite väl förutsägbara. Det är formatets problem, att det är så lätt att fastna i ett manér – detsamma gäller sitcom-formatet, som efter cirka två säsonger blir outhärdligt med de karikerade karaktärerna (ja, det gäller även bra och hyllade sitcoms, som Seinfeld och Curb Your Enthusiasm). Därför är det nog en välgärning att det är ett relativt begränsat material på knappt 500 strippar. Nog är nog.

Samtidigt är det mycket som lever vidare i Torudds seriekonst. Människan har trots allt inte förändrats så mycket sedan slutet av 80-talet, förutom att vi här får trassliga sladdar på den stationära telefonen, och farsoter som hette AIDS och Margaret Thatcher. Humor sägs ha svårt att åldras – fråga (fast gör det helst inte!) vad pensionärer har att säga om Hasse&Tage eller Magnus&Brasse. Men i ärlighetens namn: var Killinggänget roliga ens från början? Med det sagt finner jag ofta anledning att skratta åt Torudds ensamma mamma. Kanske bara för att hon är älskvärd, i sitt sätt att streta på och aldrig kompromissa med moderskärleken, hur trött hon än blir på barnens oförmåga att ta hand om smulorna på köksbordet …

Visst, någon gång tas lite väl enkla vägar till skratten. Men jag tänker att det finns en anledning att ett litterärt verk blir omtyckt och lever kvar som en gemensam referensram. En gång bestämmer sig mamman för att strejka, och gör mat endast till sig själv för att få barnen att hjälpa till. När hon skryter för sin kompis får hon frågan: ”Hjälper dom till nu då?” varpå mamman måste kapitulera med ett kort: ”Nä.” Det finns humor också i en annan konversation som mamman har med samma kompis, om skillnaden mellan små och stora barn: ”Man börjar sin bana som mamma som gosekudde och slutar som gränspolis.”

Monique flyr, Édouard Louis, översättning Marianne Tufvesson, Wahlströms & Widstrand

 

Monique flyr är fransmannen Édouard Louis sjätte roman på svenska, liksom de tidigare förtjänstfullt översatt av Marianne Tufvesson. På det yttre planet är det lätt att känna igen sig, när han ännu en gång borrar ned sig i familjens historia. Mamman som i den tidigare romanen En kvinnas frigörelse lämnade sin våldsamma man har nu också tvingats fly från sin nuvarande man, vars supande har eskalerat till allt grövre förolämpningar – verbalt våld tar sig snabbt uttryck i fysiskt våld, så här gäller det att sjappa så fort det bara går.

Louis är synnerligen skickad att skriva om mönster som upprepar sig. Förenklat kan sägas att hans ärende är den toxiska maskuliniteten, och hur starkt den är förbunden med underklassen. Själv är han förhindrad att hjälpa mamman nu, när hon bosatt sig i Paris, strandsatt på ett skrivarresidens i Grekland. Så han tar hjälp av en vän, samt skickar ganska stora summor pengar. Utan att det problematiseras är det frågan om stora summor, när han så småningom hjälper mamman att flytta och inreda ett hus i en by utanför Paris.

För samtidigt som Louis skrivande där han exponerar familjens privata hemligheter har orsakat förslitningar – han har till exempel inte pratat med sin syster på åtta år – är det tack vare hans stora framgångar (översköljd med litterära priser! översatt till ett trettiotal språk!) som han kan köpa mammans trygghet. Han hittar en parallell hos Jamaica Kincaid, som delar erfarenheten av att splittra sin familj med sina utlämnande böcker, men som ändå tack vare dess framgångar fick råd att hjälpa sin bror att köpa dyr livsuppehållande medicin. Köper sig Louis fri med sina generösa gåvor till mamman? Frågan är implicit, han ställer den aldrig.

Det våld som verkar vara mannens ok är ständigt slumrande. Eller vill du få mig att tro att Louis mamma har osedvanlig otur när hon hela tiden väljer att bli tillsammans med dåliga män? Systern misshandlades svårt av en fotbollskille, berättar han, och brodern slog sin flickvän tills hon ringde polisen. Är inte den intetsägande frasen ”inte alla män” en rätt tröttsam refräng vid det här laget, med allt mindre bäring på verkligheten? Våldet orsakar en hårdhet hos alla inblandade, både den som slår och den som blir slagen – samt de som passivt bevittnar våldet.

Liksom Louis tidigare romaner rör han sig i gränslandet mellan självbiografi och fiktion, och det är korta förtätade böcker. Han jämförs ofta med Annie Ernaux, och det är inte långsökt, även om hans pågående utforskande av våldets orsaker och konsekvenser kanske har fler beröringspunkter till Marie NDiayes romaner. Han skriver också om skammen som vidlåder mamman och sonen, att båda upplever sig ha gjort för lite för varandra. Här möts de på olika sätt, och jag kan inte låta bli att tänka att hans hjälpsamhet med mammans datoranvändande har symbolisk innebörd, att det är en kompensation för tidigare försummelser från hans sida, medan hon varit självuppoffrande: ”Fram till nu hade hennes liv bestått i att göra saker för andra.”

Skammen handlar också om fattigdom, och Louis vet att berätta att den fattige inte endast saknar materiella saker, eller resor. Hon saknar också doft- och smakupplevelser, något som visas med ömsinthet när mamman för första gången äter libanesisk hämtmat. Här kommenterar Louis upp de som klagat på Virginia Woolfs diktat i Ett eget rum, att en kvinna behöver ett rum och en fast inkomst för att kunna skriva, med påbudet att en egen stil är viktigare. Hur var det Brecht sa? Först maten, sedan estetiken.

Louis har den här gången skrivit en bok om mod och tålamod, och den är avsevärt mer upplyftande än hans tidigare. Jag kanske inte kan tycka att den är riktigt lika omedelbart angelägen som ett par av hans tidigare, men jag ser honom ändå som den franske författare jag hellre anbefaller än de mer lästa Ernaux och Houellebecq. För den delen sakas inte heller obekväma fast nödvändiga sanningar i den här romanen: ”Kan litteraturen säga allt? Om svaret är ja har jag misslyckats. Om svaret är nej räcker det inte med litteratur.”

Ske din vilja, Jesper Larsson, Nirstedt/Litteratur

 

Förlaget Nirstedt/Litteratur har specialiserat sig på att plocka upp insomnade författarskap. Så var det med Thomas Larsson (drygt trettio år hade gått mellan hans 80-talsböcker och Fyrbåken 2020), Elin Ruuth (tolv år mellan hennes debut och Konsterna 2022) och Linda Örtenblad (tjugoett år mellan hennes debut och höstens Kartotek över döda och återuppståndna). För fyra år sedan gav Jesper Larsson på samma förlag ut romanen Den dagen den sorgen, då det hade gått fjorton år sedan hans förra.

Det finns beröringspunkter mellan Den dagen den sorgen – en av 2021 års bästa svenska romaner – och hans nya roman, Ske din vilja. Även här domineras framställningen av mystik och gåtor. För fem och ett halvt år sedan dog Minou, en tonåring, på ett järnvägsspår. Det såg ut som ett självmord, men romanens berättare, barndomsvännen Elin, har mer att berätta. Nu pluggar hon litteraturvetenskap, umgås flitigt med Minous yngre bror Milo, ibland på ett gränslöst sätt. Spänningen tätnar, fast ändå inte.

För det finns ett uppenbart problem med Larssons metod: att det blir förutsägbart. Det problemet vidlådde den förra romanen, och även här är det kanske lite för lätt att räkna ut vad som ska hända. Eller snarare vad som har hänt, eftersom Larsson faller för oskicket att börja med själva upplösningen. Det här pågår i många tv-serier och filmer, och som tittare/läsare ska man gissa sig fram till vad som ”egentligen hände”. Spänningsmomentet laddas ur när vi redan från början vet vad som har hänt, och tillräckligt mycket för att själva räkna ut hur det gick till.

Det Larsson gör bra och som fler författare gärna får ta efter, är förtjusningen i kortromanen, det som på engelska kallas ”novella” men typiskt nog saknar svensk glosa. Det borgar för förtätning, något som bristen på kapitelindelning och de långa styckena också bidrar till. Som läsare hålls vi i ett järngrepp, som Larsson inte gärna släpper, med hjälp av närvaron i allt som sker. Och Elin är förstås ett typexempel på en opålitlig berättare, kuslig och knapphändig med vilken information hon delger. Den sanning som anas mellan raderna är hemsk.

Jag ska inte förneka att det blir spännande, även om förklaringen till vad som skett är ett lamt ”duh!” Det finns också en del klokskap i Elins iakttagelser: ”alla brott är egoistiska”, till exempel, eller den aforistiska summeringen att ”[l]juset har gränser, mörkret tar aldrig slut.” Det är också i det psykologiska porträttet av Elin som romanens stora behållning ligger. Hon flaxar framåt och bakåt i tiden när hon berättar, och det skapar ett heltäckande porträtt av en osäker individ.

Genom tillbakablickarna får vi inblick i familjedynamiken dels hos Elins föräldrar och dels Minous föräldrar, med den farligt karismatiske pappan Marcel i spetsen. I bakgrunden finns också den tredje vännen Anais. Det ger en märklig dynamik när barndomsminnena skildras helt utifrån barnets begränsade insikter, men som den vuxna Elin förstår desto mer av. På så sätt kan jag godta att berättelsen inleds med dödsfallet, inte minst eftersom Larsson ger uppmärksamhet också åt efterspelet.

Även om jag gillade Larssons förra roman fanns det saker att störa sig på, och så är det även här. Till pocketupplagan får de gärna korrigera stavningen av Simone de Beauvoirs namn, för det är inte värdigt frankofilen Elin att hon skulle missta sig där. Men det är en randanmärkning: mer viktigt är det att påpeka att Larsson håller på att bygga ett förtroendeingivande författarskap som förnyar spänningsromanen.

AN, Anna Hallberg, Bonniers

 

Den okulära besiktningen ger för handen att det är en kvadrat, i något mindre format än de två samlingar Fragment Lars Norén utgav 2015 och 2018. Men Anna Hallbergs nya bok AN är mer diminutiv – mer kloss än koloss. Inte heller är dikterna i strikt mening fragment, även om de rör sig mot det uppbrutna.

Redan första dikten i denna opaginerade bok anger innehållet: en kub, en öken, färgerna rosa och grå. Och så vattnet, för kuben är ”en våt fyrkant”. Dikterna varierar dessa teman genom hela samlingen. Låter det monotont? Då har du ingen aning om vilken potential Hallberg besitter. Jag vet inte om det är meningen att titeln AN ska indikera hennes förnamns första eller sista bokstäver, i en krympt palindrom. Men så är det hela tiden, att själva betydelsen vistas i det osäkras marker.

Går det ens att säga vad det är för bok? Den liknar ett konstverk, och att läsa den kan påminna om hur det är att gå i en konstsal och läsa uppsatta små pappersark på väggen, dikter som är en handfull långa. Du läser boken på en kvart, men du blir kvar i den mycket längre än så. Hennes tidigare böcker har ofta låtit reduktion och expansion samverka, där det tuktade och det vildvuxna varit lika dominanta inslag, men här är det reduktionen som härskar oinskränkt. Hon har alltid skrivit böcker som både är sammanhållna av ett gemensamt tema och som rört sig utåt och försökt vidga sina ramar, eller spränga sin form. Det kompakta i den här boken förstärks av formatet, som håller allt på plats. Som en ram.

I dikterna anas en hopplöshet, eller om det bara är hjälplöshet. En utsatthet som vi räknar till ”det mänskliga tillståndet”, det Heidegger menade med att vi är ”utkastade” i tillvaron. Är det hemskt att tänka så? Jag tänker medan jag läser på aporna i Kubricks film 2001, de som ställdes inför den svarta monoliten. Hallbergs bok är en monolit, om än – som sagt – av det blygsammare slaget. Men vår förundran liknar nog apans, trots allt. Det vill säga: vad fan ska jag göra med de här dikterna?

Dum fråga. Jag ska läsa, och läsa om, och uppleva dem, och vistas i de landskap som alstras. Dikter tillhör inte det som är användbart eller som kan föras in i något begripligt eller bekant sammanhang: ”på trots mot allt / gripbart”, som dikten själv uttrycker det (notera radbrytningen!). För den delen gjorde Greta Gerwig en skicklig parodi på Kubricks film i sin Barbie häromåret. Menar Hallberg att vi ska se diktens rosa färg som Barbie – och på motsvarande sätt den grå färgen som den stentrista Oppenheimer? De kvinnligt och manligt kodade färgerna kan få en att tro det, men det är förstås ett villospår, eller bara en debil association.

Den öken som ofta framträder i dikten kan dock inbjuda till postapokalyptiska stämningar, om hon inte har Shelleys dikt ”Ozymandias” i åtanke, med summeringen av vad som återstår av statyn efter den inbilske kungens proklamation att han är mäktig och respektingivande: ”Round the decay / Of that colossal wreck, boundless and bare / The lone and level sands stretch far away.” I Hallbergs dikt anas också konturerna av en förödd värld. Är kuben alltså en dom? Vad är det i så fall för vatten som kuben består av? Ett hav? Som bär på flyktingar? Dikten ger inga svar, men antyder: ”jag vill gråta över allt som varit / som är”. Eller så här: ”så känns det / i brist på bättre ord”.

Dikterna uppmuntrar också visuella intryck, seendet. De består av både fragment och berättelse. Ofta är de roliga, på ett subtilt, knappt märkbart sätt. Vattnet är förstås det liv vi kom ifrån. Omslaget är en målning av Agnes Martin från 1961, och avbildar något mittemellan punktskrift och sandpapper. Sand, som finns i öknen … Och gång på gång de lösgjorda orden, vackra eller sanna eller bådadera:

det blir mer att se

det tar inte slut

vad är förlust

vad är till skänks

händerna ligger som snäckskal

Nämnde jag Lars Norén? Hallbergs bok är formgiven av Nina Ulmaja, som samarbetade med Norén under hela 2000-talet. Hallbergs böcker byter skepnad och format hela tiden, och när jag ställer dem jämte varandra i bokhyllan liknar de vad Death Cab for Cutie en gång sjöng, ”The skyline looked like crooked teeth”. Hon förnyar sig hela tiden, i det som popskribenter brukar kalla ”framåtrörelse”.

Samtidigt står de i ett symbiotiskt förhållande till varandra, och aktiverar pendelrörelser mellan ro och oro, något bra dikt ofta gör. Den kan sällan enbart vara tröst, men också sällan enbart vara kampdikt. Hallbergs dikter lösgör sig från allt vad samtid heter, från hållpunkter, markörer och referenser. Det är en värld som är kusligt tyst – men inte stum.

Det minsta gemensamma, Pirkko Saisio, översättning Henrika Ringbom, Förlaget

 

Min gissning är att fler kan nämna en handfull finlandssvenska författare än renodlat finska författare, utöver Väinö Linna. Desto större anledning då att läsa en av få finska författare som faktiskt översatts till svenska på senare år. En sanning med modifikation: Pirkko Saisio har fått ett par böcker översatta till svenska – den senaste för tjugo år sedan – och lanseras i år i den engelskspråkiga Penguin Classics med boken Lowest Common Denominator. På svenska: Det minsta gemensamma.

Boken är den första delen i ”Helsingsfors-trilogin”, och utkom redan 1998 på finska. Det är ett sent svenskt erkännande, och det går att dra paralleller till norska Torborg Nedreaas Av måneskinn gror det ingenting från 1947, som också den ingår i årets klassikerserie på Penguin, och även utkommer på svenska inom kort.

Det är en roman om en dotter vars fars död frigör ett självbiografiskt skrivande. När den utkom kunde det ha kallats ”bekännelselitteratur”, eftersom kvinnligt skrivande på 1900-talet inte ansågs tillhöra litteraturen. Under vårt århundrade har vi sett två parallella trender: dels hur autofiktionen har blivit en dominerande genre, dels att män skriver färre (och förlåt för att jag säger det, också sämre) böcker.

Dottern växlar pronomen mellan det personliga ”jag ” och det neutrala ”hon”. Hon drivs tidigt av en vilja att bli författare, och skildrar en uppväxt i en förhållandevis normal finsk familj. Pappan är långt ifrån lika excentrisk som standardpappan i de svenska uppväxtskildringar jag läst, där föräldrarna nästan undantagslöst är bullrande bohemiker med problem på de flesta tänkbara plan. Dottern har tämligen ordinära föräldrar: mamman anses vacker – ett kodord för att hon inte förstört sin kropp med att föda fler barn än dottern – och pappan missbrukar inte alkoholen.

Det som sticker ut är kommunismen som de ägnar sig åt, och arbetsinsatserna för relationen mellan Finland och Sovjetunionen, mitt under det kalla kriget. I nutid har pappan åldrats och är på väg in i demensen. När dörrarna till barndomen öppnas, då står de på vid gavel. Dottern är en pojkflicka, vars beteende i stort sett inte bara uthärdas utan också delvis uppmuntras av omgivningen. Formativa somrar tillbringas hos farmor och farfar.

Mest umgås hon ändå med sin egen fantasi, och lär sig vilka konster den kan utföra. Det sker med hjälp av ett stort antal ryska författare som hon hittar i kassar i huset. Böcker som hon läser och motvilligt börjar uppskatta – i synnerhet A.P. Tjechov. Men hon har också hjälp av tanter, som lär henne hur berättelsens slipstenar ska dras. Sakteliga upptäcker hon att hon bara kan förälska sig i kvinnor.

Ett engelskt omdöme om Saisio lyder: ”Som Annie Ernaux fast rolig”. Det är en bildungsroman skriven på käckt tilltal. En egenhet är att Saisio ägnar sig åt överklivningar, ett grepp hämtad från poesin, där stycken ofta avslutas med att ord lämnas hängande i luften, i avsaknad av skiljetecken som indikerar fortsättning (kommatecken) eller avslut (punkt). Några av ett enda inledande ”Och” eller ”Men”.

Det skapar framåtrörelse åt den slingrande berättelsen. Vägen till ett författarskap är kaotisk, lekfull och yster. Den här romanen skiljer sig markant från andra böcker som är ute i samma ärende. Saisio skriver i olydnadens poetik, och jag kan förstå att det här är böcker med förmåga att charma en kräsen engelsk läsekrets. Med det sagt: den som tjusats av Jeanette Wintersons klassiker Det finns annan frukt än apelsiner ska nog finna anledning att läsa den här boken.

Liken vi begravde, Lina Wolff, Bonniers

 

Med sina två senaste romaner har Lina Wolff onekligen slagit in på en delvis ny bana (vi kan för tillfället lägga fjolårets parentes Promenader i natten åt sidan). Den förra, Djävulsgreppet, tyckte jag var en utmärkt thriller som inte tonade ned våldsamma och groteska inslag. Den var infernaliskt spännande. Den nya som nu utkommer, Liken vi begravde, går faktiskt ännu längre in i det groteska. Om du är rädd för spoilers får du ignorera titeln, som håller vad den lovar …

I en icke namngiven skånsk håla – men troligen Hörby, där Victoria Benedictsson bodde – tas systrarna Ulrika och Eleonora hand om fosterföräldrar, efter att föräldrarna dött i en bilolycka. De ges namnen Jolly och Peggy, och Jolly berättar från denna gudsförgätna plats, som mest huserar ”pervon, pedofiler och ålahuven”. Det är en plats präglad av mord och självmord, och inte blir det bättre ju äldre systrarna blir. Det slår snart gnistor både om händelseförloppet och mellan människorna som kommer i deras väg. Initiativtagaren Peggy är den mer företagsamma, medan beskedliga Jolly är mer återhållsam, och ett författarämne – det är också hon som för pennan i den gruvsamma berättelsen.

De liknas vid ”två barn som utan att veta om det lekte längs ett stup i natten.” Enligt en tes som romanen prövar krävs trauman och lidande för att åstadkomma en författare – krav som Peggy mer än väl uppfyller. Det här är en mörk fantasi som ofta går överstyr, där det saknas spärrar. Wolff skriver underförstått utifrån det motto William Blake angav som ett av sina ordspråk till Helvetet: ”damn braces; bless relaxes”. Med andra ord: hon frigör den energi som finns i det njutningsfulla berättandet, hur ondsinta handlingarna än må vara. Så ja, det här är mörkt, men det är framfört med en stilkonst som måste sorteras under ”det fryntliga humöret”.

Här vill jag låna Linnéa Lindskölds beteckning ”dark Halland” och vrida kikarsiktet en smula söderut, till det ”dark Skåne” som Wolff frammanar. Som ett spöke rör sig den självmördade Victoria Benedictsson genom romanen, som en inspiration och bollplank för dess intrig. Det närmsta annan litteratur jag kan tänka på är den typ av Southern Gothic som författare som Carson McCullers och Flannery O’Connor ägnade sig åt. Eller för den delen Shirley Jacksons makabra Vi har alltid bott i slottet.

Därför kan man inte gärna klaga på att det blir för mycket: det ligger i genrens natur, på något sätt. Här handlar det om att låta det obehärskade, det olämpliga och rentav det farliga ges fria tyglar. Ett problem med att löpa linan ut med det överdrivna är att karaktärerna riskerar att bli pappersfigurer. Det finns något löjeväckande hos dem, eller bara att de är för endimensionella. Å andra sidan är det slött att anklaga en roman för att vara osannolik: jag kommer att tänka på något Karolina Ramqvist sa i sitt sommarprogram 2 augusti i år: ”Det är ofta så att det i en roman som verkar alldeles verkligt är påhittat, medan det osannolika är det författaren stulit från verkligheten.”

Här tas svängarna ut. Hos Wolff är verkligheten alltid tänjbar, och det är ett förbluffande författarskap hon håller på med, i sina hittills sju böcker. Det som för mig ter sig mer osannolikt än hennes intriger är att hon ännu inte fått Selma Lagerlöf-priset, för kom igen: så här fantasifullt spännande har vi knappt sett svenska romaner skrivas sedan Lagerlöfs mästerliga Herr Arnes penningar.

Den här romanen har, liksom Djävulsgreppet, klara bladvändarkvaliteter. Dock är jag inte säker på att den eftergift åt det mer linjära berättandet är en framkomlig väg i det längre perspektivet. Eller är det ogint att sakna den lustfyllt vildsinta berättande kraft som Wolff excellerade i när hon skrev De polyglotta älskarna och Köttets tid? Det som kan sägas är att hon är en författare som vägrar upprepa sig. Vi som läser henne har bara att spänna fast oss, för fortsätter att läsa – det gör vi garanterat.

Till kärleken och hatet, Ragnar Jändel, Nirstedt/Litteratur

 

De två saker som jag fick höra oftast i min ungdom var dessa maximer: ”Kafka hade inte heller roligt”, samt ”den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, och den som inte är höger när han är gammal har ingen hjärna”. Det politiska citatet (tillskrivet Churchill, fast vad vet man) kom jag att tänka på när jag läste Ragnar Jändels diktsamling Till kärleken och havet från 1917, som nu ingår i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, där den kronologiskt hamnar mellan Ekelund och Södergran (drömplats).

Erik Lindman Matas matiga förord upplyser om Jändels avsteg från den radikala ungdomen. I hans fall vore det en överdrift att säga att han hamnade långt ut till höger, även om högerfalangen inom svensk kultur (2 personer) gnuggade händerna åt en kursändring. Fast i Jändels fall handlar det mer om att röra sig från det kollektiva till det individuella, med starkare fokus på existentialism och andlighet – drag som faktiskt står att finna redan i denna debutsamling.

I korta drag: Jändel levde 1895-1939, hade en påver uppväxt med en pappa som var alkoholiserad (ett öde han verkar dela med mången svensk författare född på 1800-talet), tillhörde den tidiga arbetarlitteraturen med tillskyndare som Dan Andersson och senare Vilhelm Moberg, hyste revolutionära ideal i ungdomen men hann inte bli lastgammal, utan dog strax efter att han fyllt 44. I svensk litteraturhistoria är han inte mer än en fotnot, som måhända fortfarande nämns i den litteraturvetenskapliga utbildningen.

Lindman Mata betonar medkänslan hos Jändel, och det är också när han lämnar det egna jagets plågor som hans dikter blir mer övertygande. I ett par dikter skriver han om fattiga familjesituationer, med fokus på mammans förtvivlan och barnets uppriktiga fråga, som ingen fattig förälder kan svara på: ”Varför finns jag?” I en annan dikt kan en mamma konstatera att det var en välgärning att hon dödade sin egen son då världen befinner sig i krig.

När jag börjar skriva om den här dikten kommer jag att tänka på mottagandet av den nya Den nakna pistolen-filmen, som rutinmässigt sågats i svensk press, medan den fått mer balanserade recensioner utomlands. Svenska filmkritiker verkar inte ha fattat att det är en film som man ska se, roas av och sedan glömma – med andra ord, det är en löjlig parodi, och de svenska kritikerna är oförmögna att bedöma den på dess egna grunder.

Så den som ska läsa poesi från 1917 måste också justera sin läsning, och bedöma den utifrån läget för svensk poesi för drygt 100 år sedan. På ett sätt har Jändels dikter åldrats mer än till exempel William Blakes dikter som i runda slängar skrevs hundra år tidigare. Det som har åldrats mest är inte enbart språket, utan det stormiga temperamentet och den egocentriska uppfattningen att rätt är något en kan ta sig, bortom gott och ont. Och hans självömkan är dimensionerad utifrån Strindbergs mått – så pass att det inte förvånar när han nämner Tjänstekvinnans son. När dikterna bullrar som mest är de som minst intressanta.

En diptyk ställer Jesus sida vid sida med Gracchus Babeuf, den franske proto-kommunisten som giljotinerades i slutet av 1700-talet. Det är inte endast bristen på rim som gör det här diktparet till samlingens mest aktuella, utan också rader som denna: ”Nu trampas världen av allt tyngre klackar …” Liksom Blake kunde Jändel skriva om det oskuldsfulla utan att blunda för misären och eländet, och det är tänkbart att Jändel, om han fått leva en smula längre, kunde ha tillhört den svenska poesihistoriens stora visionärer. Det finns potential till det i den här boken.