Ensamma mamman, Cecilia Torudd, Galago

 

Svenska (vuxen)serier har sedan 80-talet varit vilda, uppkäftiga och anarkistiska. Det här gäller för några av det decenniets starkaste exempel, Joakim Pirinens Socker-Conny och Inger Edelfeldts Hondjuret, för att inte tala om Lena Ackerbos tidiga mästerverk. Samtidigt lanserade Cecilia Torudd sin Ensamma mamman som en gästserie i Dagens Nyheter. Den blev så populär att hon i flera år blev återkommande, och har genom åren förärats ett antal serievolymer.

I år, när det är 40 år sedan debuten, kommer en fin jubileumsutgåva som också inkluderar femton serietecknares hyllningar i serieform, ett (kort) förord av Torudd, samt en helt ny serie om den ensamma mamman. Först tänker jag: snålt med endast en ny seriestripp efter så många år, men kan också förstå poängen i det: vissa saker behöver inte återupplivas (jag tittar på er, Oasis och Kent). I gengäld har hon gjort politisk satir åt Kamratposten – en viktig syssla, med andra ord, att inviga unga människor i kritik mot en uppfuckad värld.

I korthet handlar serien om en ensamstående mamma med två tonårsbarn, Beppe och Mia. Ibland träffar hon bibliotekarien Lasse, och då och då gästspelar hennes morfar, som passar på att ta en sup varje gång han hittar någon bekant bland tidningens dödsannonser – för säkerhets skull gör han det också när han inte hittar någon.

Eftersom jag fanns på 80-talet minns jag Torudds serie från DN:s papperstidning. Den igenkänning som jag upplever nu var mig nog mer främmande då, då själva tanken på barn var mer avlägsen än något annat. Ämnena som avhandlas är tidlösa: sonen är en slarver som spelar högljudd musik (”dunka-dunka”), och dottern springer ute på kvällar och nätter med killar. Under tiden är morfar en gubbsjuk farbror som ändå inte gör någon förnär, medan mamman velar i relationen med den överjordiskt tålmodige Lasse, i ett särboförhållande långt innan det fanns ett ord för det. Ska de flytta ihop? Ska de gifta sig?

Mammans ambivalens är det som gör starkast intryck nu, hur hon hela tiden pendlar mellan omsorg och uppgivenhet. Klyvnaden är väl det moderna predikamentet, och det var lika aktuellt på 80-talet som det är nu, liksom att barn alltid varit ohängda. Det som blir tydligt nu är ändå att begrepp som curling- och helikopterföräldrar inte existerar. När Beppe åker på läger har mamman ingen möjlighet att få regelbundna SMS-rapporter eller förmågan att följa honom med gps. Torudd fångar mammans oro med hastiga pennstreck: det är snyggt och effektfullt utfört.

De punchlines som hon har att jobba med är ofta oväntade, bara ibland ansträngda eller lite väl förutsägbara. Det är formatets problem, att det är så lätt att fastna i ett manér – detsamma gäller sitcom-formatet, som efter cirka två säsonger blir outhärdligt med de karikerade karaktärerna (ja, det gäller även bra och hyllade sitcoms, som Seinfeld och Curb Your Enthusiasm). Därför är det nog en välgärning att det är ett relativt begränsat material på knappt 500 strippar. Nog är nog.

Samtidigt är det mycket som lever vidare i Torudds seriekonst. Människan har trots allt inte förändrats så mycket sedan slutet av 80-talet, förutom att vi här får trassliga sladdar på den stationära telefonen, och farsoter som hette AIDS och Margaret Thatcher. Humor sägs ha svårt att åldras – fråga (fast gör det helst inte!) vad pensionärer har att säga om Hasse&Tage eller Magnus&Brasse. Men i ärlighetens namn: var Killinggänget roliga ens från början? Med det sagt finner jag ofta anledning att skratta åt Torudds ensamma mamma. Kanske bara för att hon är älskvärd, i sitt sätt att streta på och aldrig kompromissa med moderskärleken, hur trött hon än blir på barnens oförmåga att ta hand om smulorna på köksbordet …

Visst, någon gång tas lite väl enkla vägar till skratten. Men jag tänker att det finns en anledning att ett litterärt verk blir omtyckt och lever kvar som en gemensam referensram. En gång bestämmer sig mamman för att strejka, och gör mat endast till sig själv för att få barnen att hjälpa till. När hon skryter för sin kompis får hon frågan: ”Hjälper dom till nu då?” varpå mamman måste kapitulera med ett kort: ”Nä.” Det finns humor också i en annan konversation som mamman har med samma kompis, om skillnaden mellan små och stora barn: ”Man börjar sin bana som mamma som gosekudde och slutar som gränspolis.”