Ni lyser i mörkret, Liliana Colanzi, översättning Hanna Nordenhök, Wahlströms & Widstrand

 

Om du inte vet vad ”andinsk gotik” är kan det vara på sin plats att du bekantar dig med det. Med andra ord: en subgenre av den klassiska skräckgotiken – med en del drag av den amerikanska southern gothic – med sitt säte i bergskedjan Anderna. Där samlas författare från bland annat Argentina, Colombia, Peru, Chile – samt Bolivia, där Liliana Colanzi huserar.

Ni lyser i mörkret från 2022 är hennes tredje novellsamling, och den första att översättas till svenska (givetvis av den pålitliga Hanna Nordenhök). I en intervju har hon sagt att hennes favoritförfattare när hon var barn var Maria Gripe. Det förvånar faktiskt inte, för de sju berättelserna här utger en slags sammanblandning av Gripes förtrollande stämningslägen med H.P. Lovecrafts illmariga noveller, där onda andemeningar hela tiden sipprar in i verkligheten så som vi känner till den.

Mycket påtagligt visar Colanzi vad skönlitteraturen ska syssla med: staka ut nya gränser, bortom etablerade och vedertagna områden, där förstås den magiska realismen lätt vill meddela sin ankomst. Fast hon manövrar faktiskt förbi sådana fällor som lätt kan reducera ett författarskap till en turistambassadör för att infria omvärldens förväntningar på stereotypa särdrag för till exempel en kontinents sedvanor. Förr eller senare målar nästan alla författare in sig i ett hörn. Colanzis hörn kommer att vara mörkt, obskyrt, opakt, men fullt av gnistrande formuleringar som dessa:

Över ödemarken gnistrar himlen som när en kniv slipas mot en sten, och månen är en smal silverskiva som då och då skymtar bakom de strömtunga molnmassorna.

Blixten slår ner i ett av Anläggningens reaktortorn, som klyvs mitt itu och sedan antänds inifrån. Ljusknippet slingrar sig uppåt längs tornet – en elsladd kopplad mellan himmel och jord – och störtar sedan in mellan de violblå molnen som en självlysande orm.

Om vi är rädda för att få cancer? Kompis, polisen kommer att likvidera oss långt innan någon cancer hinner ta oss.

Bokens första novell är ett gott exempel. En grotta är huvudperson för ett narrativ som sträcker sig från urtiden fram till långt in i framtiden, där mänskligheten har ersatts av avatarer. I forntiden bar kvinnor på knölar som de nödtorftigt klämmer ut och sedan skär halsen av. Natten skenar, själva världen skälver, mörkret sluter sig om modern som med ett enda snitt kapar sina barns livstråd. Sedan tilltar oegentligheterna i grottan, där mikroskopiska zombier fortplantar sig och tar över allt i sin närhet.

Platserna bär på det oförhappandes. En tjej vill desperat dölja sitt ursprung med att önska sig gröna ögon, och när hon får kontakt med telefonnumret 666-666 möter hon Djävulen, som förstås gärna är henne till lags, till priset att hon offrar sin själ. Och vad ska en med en själ till i denna otacksamma värld, verkar hon tycka. Många av huvudpersonerna är barn, och tillhör ursprungsbefolkningen, där blonda och blåögda blir skönhetsidealet, även om deras ursprung inte är smickrande för svenska läsare, då de är ättlingar till matacokvinnor som våldtagits av våra missionärer.

Stämningen i berättelserna pendlar mellan det lugubra och det sinistra, och människovärdet är obefintligt. Stämningsläget siktar in sig på undergång, men det handlar också i hög usträckning om övergång – att ta sig från ett läge till ett annat, att försöka undkomma en hemsk eller bara inskränkt situation. ”Atomito” handlar om en leksak som ledsagar tonårsgängen som driver runt i skuggan av kärnkraftsverket som dömer alla till strålningsdöd, och där ”[e]n sapfokomet med skimrande röd stjärt och bronsgrön mage svischar förbi i riktning mot andra sidan av imperiet.” Frågor på det? Nä, tänkte väl det!

Och i en annan berättelse bosätter sig en död matacopojkes sång i huvudet på en liten pojke som börjar med att slå ihjäl sin morfar med en sten, och sedan lifta med en pedofil, i en händelseutveckling som liknar den i Flannery O’Connors våldsamma roman And the Violent Bear It Away. Men det är först i den avslutande novellen som religionen helt släpps fram, och då är den extrem och förtryckande: i regnskogen ger en sekt barnen elchocker om de beger sig iväg för att utöva synd och rasblandning. Men kryphål kan förstås åstadkommas.

Som helhet är det en samling groteska berättelser som siktar in sig på en värld som håller på att gå sönder av gifter – dels från de fabriker som försurar naturen, dels strålningen från kärnkraftverken som orsakar cancer. Med galghumor bildar några tjejer rockbandet Radioaktivt Kött, och förlägger sina spelningar till de kontaminerade zonerna. Med en lakonisk pessimism konstateras att publiksnittet ökar för varje spelning. Barnen har händer som lyser av strålning i mörkret.

Kanske är det som Colanzi skriver i en av novellerna, att människan är ”ättlingar till träden i rakt nedstigande led.” Det skulle förklara en del, och ärligt talat är det inget dåligt prospekt heller att ha mer gemensamt med träden än med ett mänskligt ursprung. Det är undergången som är hennes tema, och må Gud förbarma sig över mig, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en njutning att läsa den här boken, med sina satiriska visioner av en otäck men aldrig avlägsen framtid.