Till kärleken och hatet, Ragnar Jändel, Nirstedt/Litteratur

 

De två saker som jag fick höra oftast i min ungdom var dessa maximer: ”Kafka hade inte heller roligt”, samt ”den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, och den som inte är höger när han är gammal har ingen hjärna”. Det politiska citatet (tillskrivet Churchill, fast vad vet man) kom jag att tänka på när jag läste Ragnar Jändels diktsamling Till kärleken och havet från 1917, som nu ingår i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, där den kronologiskt hamnar mellan Ekelund och Södergran (drömplats).

Erik Lindman Matas matiga förord upplyser om Jändels avsteg från den radikala ungdomen. I hans fall vore det en överdrift att säga att han hamnade långt ut till höger, även om högerfalangen inom svensk kultur (2 personer) gnuggade händerna åt en kursändring. Fast i Jändels fall handlar det mer om att röra sig från det kollektiva till det individuella, med starkare fokus på existentialism och andlighet – drag som faktiskt står att finna redan i denna debutsamling.

I korta drag: Jändel levde 1895-1939, hade en påver uppväxt med en pappa som var alkoholiserad (ett öde han verkar dela med mången svensk författare född på 1800-talet), tillhörde den tidiga arbetarlitteraturen med tillskyndare som Dan Andersson och senare Vilhelm Moberg, hyste revolutionära ideal i ungdomen men hann inte bli lastgammal, utan dog strax efter att han fyllt 44. I svensk litteraturhistoria är han inte mer än en fotnot, som måhända fortfarande nämns i den litteraturvetenskapliga utbildningen.

Lindman Mata betonar medkänslan hos Jändel, och det är också när han lämnar det egna jagets plågor som hans dikter blir mer övertygande. I ett par dikter skriver han om fattiga familjesituationer, med fokus på mammans förtvivlan och barnets uppriktiga fråga, som ingen fattig förälder kan svara på: ”Varför finns jag?” I en annan dikt kan en mamma konstatera att det var en välgärning att hon dödade sin egen son då världen befinner sig i krig.

När jag börjar skriva om den här dikten kommer jag att tänka på mottagandet av den nya Den nakna pistolen-filmen, som rutinmässigt sågats i svensk press, medan den fått mer balanserade recensioner utomlands. Svenska filmkritiker verkar inte ha fattat att det är en film som man ska se, roas av och sedan glömma – med andra ord, det är en löjlig parodi, och de svenska kritikerna är oförmögna att bedöma den på dess egna grunder.

Så den som ska läsa poesi från 1917 måste också justera sin läsning, och bedöma den utifrån läget för svensk poesi för drygt 100 år sedan. På ett sätt har Jändels dikter åldrats mer än till exempel William Blakes dikter som i runda slängar skrevs hundra år tidigare. Det som har åldrats mest är inte enbart språket, utan det stormiga temperamentet och den egocentriska uppfattningen att rätt är något en kan ta sig, bortom gott och ont. Och hans självömkan är dimensionerad utifrån Strindbergs mått – så pass att det inte förvånar när han nämner Tjänstekvinnans son. När dikterna bullrar som mest är de som minst intressanta.

En diptyk ställer Jesus sida vid sida med Gracchus Babeuf, den franske proto-kommunisten som giljotinerades i slutet av 1700-talet. Det är inte endast bristen på rim som gör det här diktparet till samlingens mest aktuella, utan också rader som denna: ”Nu trampas världen av allt tyngre klackar …” Liksom Blake kunde Jändel skriva om det oskuldsfulla utan att blunda för misären och eländet, och det är tänkbart att Jändel, om han fått leva en smula längre, kunde ha tillhört den svenska poesihistoriens stora visionärer. Det finns potential till det i den här boken.