AN, Anna Hallberg, Bonniers

 

Den okulära besiktningen ger för handen att det är en kvadrat, i något mindre format än de två samlingar Fragment Lars Norén utgav 2015 och 2018. Men Anna Hallbergs nya bok AN är mer diminutiv – mer kloss än koloss. Inte heller är dikterna i strikt mening fragment, även om de rör sig mot det uppbrutna.

Redan första dikten i denna opaginerade bok anger innehållet: en kub, en öken, färgerna rosa och grå. Och så vattnet, för kuben är ”en våt fyrkant”. Dikterna varierar dessa teman genom hela samlingen. Låter det monotont? Då har du ingen aning om vilken potential Hallberg besitter. Jag vet inte om det är meningen att titeln AN ska indikera hennes förnamns första eller sista bokstäver, i en krympt palindrom. Men så är det hela tiden, att själva betydelsen vistas i det osäkras marker.

Går det ens att säga vad det är för bok? Den liknar ett konstverk, och att läsa den kan påminna om hur det är att gå i en konstsal och läsa uppsatta små pappersark på väggen, dikter som är en handfull långa. Du läser boken på en kvart, men du blir kvar i den mycket längre än så. Hennes tidigare böcker har ofta låtit reduktion och expansion samverka, där det tuktade och det vildvuxna varit lika dominanta inslag, men här är det reduktionen som härskar oinskränkt. Hon har alltid skrivit böcker som både är sammanhållna av ett gemensamt tema och som rört sig utåt och försökt vidga sina ramar, eller spränga sin form. Det kompakta i den här boken förstärks av formatet, som håller allt på plats. Som en ram.

I dikterna anas en hopplöshet, eller om det bara är hjälplöshet. En utsatthet som vi räknar till ”det mänskliga tillståndet”, det Heidegger menade med att vi är ”utkastade” i tillvaron. Är det hemskt att tänka så? Jag tänker medan jag läser på aporna i Kubricks film 2001, de som ställdes inför den svarta monoliten. Hallbergs bok är en monolit, om än – som sagt – av det blygsammare slaget. Men vår förundran liknar nog apans, trots allt. Det vill säga: vad fan ska jag göra med de här dikterna?

Dum fråga. Jag ska läsa, och läsa om, och uppleva dem, och vistas i de landskap som alstras. Dikter tillhör inte det som är användbart eller som kan föras in i något begripligt eller bekant sammanhang: ”på trots mot allt / gripbart”, som dikten själv uttrycker det (notera radbrytningen!). För den delen gjorde Greta Gerwig en skicklig parodi på Kubricks film i sin Barbie häromåret. Menar Hallberg att vi ska se diktens rosa färg som Barbie – och på motsvarande sätt den grå färgen som den stentrista Oppenheimer? De kvinnligt och manligt kodade färgerna kan få en att tro det, men det är förstås ett villospår, eller bara en debil association.

Den öken som ofta framträder i dikten kan dock inbjuda till postapokalyptiska stämningar, om hon inte har Shelleys dikt ”Ozymandias” i åtanke, med summeringen av vad som återstår av statyn efter den inbilske kungens proklamation att han är mäktig och respektingivande: ”Round the decay / Of that colossal wreck, boundless and bare / The lone and level sands stretch far away.” I Hallbergs dikt anas också konturerna av en förödd värld. Är kuben alltså en dom? Vad är det i så fall för vatten som kuben består av? Ett hav? Som bär på flyktingar? Dikten ger inga svar, men antyder: ”jag vill gråta över allt som varit / som är”. Eller så här: ”så känns det / i brist på bättre ord”.

Dikterna uppmuntrar också visuella intryck, seendet. De består av både fragment och berättelse. Ofta är de roliga, på ett subtilt, knappt märkbart sätt. Vattnet är förstås det liv vi kom ifrån. Omslaget är en målning av Agnes Martin från 1961, och avbildar något mittemellan punktskrift och sandpapper. Sand, som finns i öknen … Och gång på gång de lösgjorda orden, vackra eller sanna eller bådadera:

det blir mer att se

det tar inte slut

vad är förlust

vad är till skänks

händerna ligger som snäckskal

Nämnde jag Lars Norén? Hallbergs bok är formgiven av Nina Ulmaja, som samarbetade med Norén under hela 2000-talet. Hallbergs böcker byter skepnad och format hela tiden, och när jag ställer dem jämte varandra i bokhyllan liknar de vad Death Cab for Cutie en gång sjöng, ”The skyline looked like crooked teeth”. Hon förnyar sig hela tiden, i det som popskribenter brukar kalla ”framåtrörelse”.

Samtidigt står de i ett symbiotiskt förhållande till varandra, och aktiverar pendelrörelser mellan ro och oro, något bra dikt ofta gör. Den kan sällan enbart vara tröst, men också sällan enbart vara kampdikt. Hallbergs dikter lösgör sig från allt vad samtid heter, från hållpunkter, markörer och referenser. Det är en värld som är kusligt tyst – men inte stum.