En poet får jobba hårt om hen vill bli folkkär. Eller tvärtom: anstränga sig så lite som möjligt. Få poeter kan nog tävla med Kristina Lugn när det gäller att vara folkkär. På 80-talet var hon igenkänd av alla, inte minst på grund av/tack vare det famösa tv-programmet Oförutsett, där hon tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson en gång i veckan läxade upp en inbjuden gäst. Programmet finns fortfarande att se på svt.play: den som gör bort sig minst är Lugn.
Sedan blev hon, efter mer än ett halvdussin Sommar-program på radion, akademiledamot och hamnade på Svensktoppen med texten till en låt som Benny Andersson gjorde musiken till. Hon var den första programledaren i P1:s Allvarligt talat 2008, skrev ett antal bemärkta pjäser, men var i första hand poet – kanske en av det sena 1900-talets mest läsvärda. Och nu, sent omsider, har en ambitiös antologi om hennes författarskap publicerats: Rädslans spår, där tolv skribenter hugger tag i var sin bit av det mångsidiga och ofta motstridiga författarskapet.
Till boken hör ett lite väl inställsamt förord signerat Göran Greider, och ett desto mindre devot efterord av Mia Österlund, som blottlägger en mindre angenäm sida av Lugn – hur hon tillintetgjordes av privatlivets primadonna (Lugn har indirekt varnat för detta: ”Det är alltid intressantare att läsa en bok än att träffa författaren”). Fast det kan inte överraska någon som läst Lugn, att hon vägrar inrätta sig i någon tjänstgöring. Hon förblev en slarver, en roll som annars tilldelas de busfrön med snopp mellan benen.
Redaktörerna Karolina Pettersson, Gustav Borsgård och Eva Söderberg bidrar med varsin text. I övrigt är det nio bidragsgivare, där jag gärna hade sett en kortare presentation av dem. Nu kan jag gissa mig till att de flesta är akademiker. De låter rädslan bli det tema som ska ledsaga texterna, och det kan jag inte invända emot: det är inte svårt att spåra detta inslag i hennes poesi. Till rädslan hör den stigmatiserade ensamheten, som Lugn uträttat stora insatser för att återbörda till någon slags värdighet.
Flera av texterna uppehåller sig vid den persona Kristina Lugn framhöll. Till det spännande med den hörde att den bara delvis kändes som en uttänkt roll: hennes släpiga framtoning var förstås högst medveten, även om hon skyllde ifrån sig. Eller så här: ibland väljer vi våra lyten, medan vi inte har någon kontroll alls över våra färdigheter. Den otvungna formuleringskonsten som Lugn behärskade saknar i stort sett motstycke i svensk litteratur. Kort sagt: hon var så förbannat rolig, och så djävla sann!
Det säger sig självt att det finns mycket matnyttigt att inhämta i en välskriven antologi av det här slaget. Borsgård själv drar en parallell mellan Lugns flams och Isabella Nilssons trams, och det är välfunnet. På ett liknande spår jämför Johan Alfredsson Lugn med danska Ursula Andkjær-Olsen, men där hade jag gärna sett att jämförelsematerialet hade introducerats tidigare i texten, för nu är det partiet frustrerande kort. Borsgård menar att Lugns och Nilssons flams och trams-poetik är en medveten strategi att ställa sig utanför det kapitalistiska systemet, men han trasslar in sig i allitterationerna när han talar om tramsets transcendens som ”tramscendens”.
Men tramset eller flamset är bara en aspekt av Lugn, och det finns så många andra, och till antologins försvar täcks många av dem i de efterföljande texterna. Peter Degerman visar hur Lugn kan ses som en postmodern författare av ovanligt slag. Om Anders E. Johansson talar om en ”hopplös” feminism hos Lugn, talar Degerman om en ”skev” sådan. Men mer hade kunnat sägas kring hur hon bryter tabun.
Anna Lyngfelt skriver fint om pjäsen ”Tant blomma”, men vilseleder oss att tro att det var sångaren Tommy Nilsson som var Thorsten Flincks motspelare på Dramaten – det var ju skådespelaren Tommy Nilson. Lika klokt skriver Djamila Fatheddine om det kroppsliga i Lugns dikter. Överlag dominerar närläsningarna – på gott och ont, måste sägas. Ett problem med några av tolkningarna är att de anpassar sig till de självuppfyllande profetiornas skaror, eller bara nöjer sig med att konstatera självklarheter.
Förvisso är temat ofta att Lugn bryter med etablerade former, något som förstås lätt kan sägas. Men samtidigt är dikterna inordnade, och följer gärna ett igenkännbart narrativ. Ann-Helén Andersson skriver ett ”transversalt” kärleksbrev till Lugn, vilket är bättre än det låter. Karolina Pettersson gör jämförande studier av hur två gymnasieklasser läser Lugn – föga förvånande har de mycket intressant att säga, bara de ges förutsättningar och tid. Deras tolkningar är frigörande efter att ha läst så många föregående som gjort sig beroende av teorier.
Eva Söderberg skriver om när Lugn gav brevsvar i P1-programmet Allvarligt talat, och Katharina Dahlbäck skriver om olika tonsättningar av dikterna. De texterna, liksom Petterssons skoltext, kommer mot slutet, och jag upplever dem starkt – kanske bara för att de gör något annorlunda.
I höst är en annan antologi aktuell, Daidalos bok om Stig Larsson, som ju var en annan medial poet på 80-talet. Den som tagit Lugns och Larssons roll i offentligheten är Elis Monteverde Burrau. Tiden får utvisa om hans författarskap ska generera liknande antologier – en kan hoppas. Han har sin förmåga att tona ned alla anspråk gemensamt med Lugn, liksom en konsekvent dragning mot oneliners. Jag kan inte heller vara ensam om att ha jämfört honom med Larsson, i synnerhet hur båda verkar i en tradition som både tar oerhört lätt på skrivandet samtidigt som det är på blodigaste allvar. Dessutom: de här tre författarna var alla 24 år när de debuterade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.