Ännu en morgon kommer råmande, Tip Marugg, översättning Per Holmer, Aska

Erkänn att det är svårt att inte bli nyfiken på en bok med titeln Ännu en morgon kommer råmande. Skönlitteraturen erbjuder som inget annat möjligheten att ställas inför det oväntade, det nya, det förtrollande. Tv-serier? Alltså, försök inte …

 

Författaren Tip Marugg (ledtråd: lägg namnet på minnet) föddes i Curaçao, som kartan placerar strax utanför Venezuela. Familjen hade invandrat från Schweiz under 1800-talet. Han levde 1923-2006, och gav ut endast tre romaner under sin livstid, skrivna på en nederländska som durkdrivne översättaren Per Holmer har fångat till rekorderlig svenska. Ännu en morgon kommer råmande – märks det att jag njuter av att få skriva hela titeln? – är hans andra roman, utkommen 1988. Och den är en banger.  

 

Det första jag kommer att tänka på: Malcolm Lowrys Under vulkanen, som Holmer också upplyser om i sitt efterord. Även här en man som under ett dygn fyller sig med sprit och upplever hur världen omkring honom antar proportioner som vetter mot både det osannolika och det fasansfulla (dessa begrepp är i och för sig väl sammanhållna av den försyn som vakar över oss). Går det att lita på de intryck och uppfattningar som ett fyllo förmedlar? Bra fråga, låt oss återvända till den.

 

Det vi kan lita på är den katastrofkänsla som präglar stämningen från första början. Huvudpersonen kombinerar öl och whisky för att locka fram de sanningar natten kan uppdaga:

 

Av pilsner blir jag matt och dyster, av whisky blir jag dyster och aggressiv. Genom växelkonsumtion av skotska och nederländska kornmaltsavkok lyckas jag ofta uppnå pånyttfödelseeffekten som jag söker i drickandet.

 

Om han lyckas? Jodå, för det som är poängen med Maruggs roman är att eftersträva nya sorters insikter. Visst, det kan bli tröttsamt med drogromantiken, men det är inte enbart på kemisk väg den här mannen söker sanningarna. Det är också en av romanens starka sidor, att vi inte får romantiseringen av missbruket.

 

Liksom hos William Faulkner – vars betydelse för flera generationer författare från Latinamerika inte kan överskattas – är Maruggs stil hallucinatorisk och febrigt intensiv. Jag kan tänka mig att det är en vattendelare – Faulkner är en acquired taste – men för den som gillar den typen av prosa är förstås Maruggs roman högst välkommen. För det måste också sägas att Marugg – liksom Faulkner – har gott öga för det knasiga och lite äckliga, samt en humor som går resignationens ärende.  

 

Och så förmedlas visdomen med viss nonchalans, för ta inte miste på att vi har att göra med en smart och bildad berättare. Parallellt med att bilden av huvudpersonen växer fram, med minnen och drömmar och fantasier och inbillningar som råmar lika högt i hans skalle, får vi följa hur en världsbild också tecknas. Marugg förefaller helt enkelt vara en av dessa författare som är ambidexter, det vill säga kan skriva med båda händerna samtidigt (Emily Brontë är en annan).

 

Mannen rör sig i sävlig men energisk fart mot självmordsfrågan, den som Camus kallade den enda väsentliga filosofiska frågan. Tillvaron ter sig glädjelös på denna gudsförgätna plats. Mannen berättar om hur fåglarna vid en viss tidpunkt och vid ett visst ljus flyger rätt in i en klippvägg. Men vad som sker i den här romanen blir inte alltid helt klarlagt. Mannen står inför en summering av sin livsgärning. På sätt och vis går det att tänka sig romanen som nära släkting till Ekelöfs dikt ”Eufori”, om mannen i trädgården på natten med pluntan i handen och med en natur som rör sig i hans synfält.

 

Då blir Muraggs skrivande i dödsbävan en naturlig länk i ett skrivande om döden och vår maktlöshet inför den. Apokalypsen är på ingång, och vad sker i gryningen när solen tänds? Jo:

 

Denna tropikernas sol, mordlysten snarare än livgivande, hänger likt en smitthärd på den strålande blå himmel som brukar följa efter varje stor naturkatastrof och skiner obevekligt vit på allt murket och förruttnat.  

Collected, Charlotte Jung, Timglaset

Charlotte Jung är konstnär och poet. Eller är hon poet och konstnär? Tidigare har jag läst hennes ytterst koncisa ABCDE i Trombones serie med häften i det mindre formatet, samt som översättare av amerikansk poesi. Hon delar sin tid mellan Chicago och Roslagen, och har också skrivit dramatik. Och så har nu hennes produktion från senare år samlats i boken Collected, utgiven av Malmöförlaget Timglaset.

 

Den är, för att uttrycka det milt, fåordig. Boken innehåller förstås ABCDE i sin helhet, men också elva andra diktsviter, publicerade i olika sammanhang (bland annat i tidskrifter som Divan och Populär Poesi). Det mesta är ändå på engelska, men oftast nöjer hon sig med att ha ett enda ord på varje sida, och ofta är det ordet genomborrat av frånvaro. Bokstäver som lyser med sin frånvaro – ja, just lyser, eftersom de borttappade bokstäverna vittnar om en starkare närvaro. Ungefär som i klichén om ”talande tystnad”.

 

Det är minimalism tagen till sin mest extrema form, allt som oftast. Inför vissa böcker tvingas vi nog bara konstatera att vi lika gärna kan säga att vi har sett dem som att vi har läst dem. Jung jobbar hårt med att ge minimalismen en inramning, och jag måste säga att jag gillar det mycket mer än jag hade trott. (Minimalism är inte min grej.)

 

Det som gör Jungs dikter så starka är att hon betonar ordens valörer. Det finns mycket att hämta där, när hon lekfullt spänner upp enstaka ord över innebördens bråddjup, där känslorna tillåts ströva fritt. Då uppdagas nya betydelser. Hon visar helt enkelt hur plastiskt språket är, och det är en lisa att läsa hennes koncisa summeringar efter att de senaste veckorna ha tagit sig igenom femtielva krönikor om AI: en poesi av det här slaget kan nog inga algoritmer uppbåda.

 

Nog blir det mer konst än poesi. Några exempel på hur Jung arbetar kan belysa vad jag menar. Hon skriver ”extinction” som ”e tin tion”, och nog blir avsaknaden av ”x” och ”c” mer emfatiska? Ett återkommande tema är tomrummen, ödsligheten, borttagandet, reduktionen. Jag kan inte låta bli att läsa det som en samtidskritisk dikt: vi behöver göra oss av med fler saker än vi samlar på oss. Och förtjusningen finns i den ena svenska dikten, där ordet ”g ömma” har ett ”l” som trillat bort och hamnat flera centimeter under.

 

I ordet ”explosion” försvinner också bokstäver, så att Jung skriver på mitten av sidan ”ex pl si n”, med en hel drös ”o” utsprängda överallt, som bubblor, som också tar sig in på nästa sida. Och nog finns det kritik även i sviten ”Rape”, där det konkretistiska lämnar över utrymmet åt ordboksdefinitioner och statistik innan ordet glider över i ”rage”.

 

Att läsa om ABCDE i skenet av vad jag skrev förra gången visar att nya saker i den skapar intresse, och jag blir sittande med den här nya boken, som befinner sig någonstans mittemellan det kryptiska och det självklara. Den är ett glasklart mysterium. En sa li g poesi med förmågan att fascinera.

Hemma, Judith Hermann, översättning Jesper Festin, Weyler

På samma sätt som det ibland talas om vikten av timing för att komik ska fungera, borde vi betona timing även för romanskrivandet. Det är något som ofta fallerar: det som låter så självklart och ser så enkelt ut. Att sätta punkt.

 

Tyska Judith Hermann saknar inte den timingen. Hennes roman Hemma, som nyligen utkom i svensk översättning av Jesper Festin, ger otaliga exempel för den som vill studera på nära håll hur just denna slipsten ska dras. Hon använder sig av en slags klippteknik, och låter sin huvudperson röra sig fritt i tid och rum.

 

Som början, när hon är helt ung, och har ett monotont fabriksjobb. Hon blir erbjuden att följa med en trollkarl på en kryssning som hans assistent när han illustrerar den itusågade damen. Hon kliver i en låda, men det blir inte mer med det. Fast jo, lådan återkommer. Nära 30 år senare – snabbt klipp – är hon skild, och bor vid havet. Grannen gör konst av mönster flodvattnet avbildar på dukarna. Själv jobbar hon i storebrorsans sylta. På hennes vind flyttar en mård in. En låda ställs upp: en dödsfälla, inte bara för mården.

 

Allt laddas med symbolisk innebörd, utan att det ges övertydliga lösningar. Hermann saknar den annars vanliga benägenheten hos författare att lägga saker till rätta, och väljer i stället att portionera ut informationen i varsamma doser, men där det inte saknas sinne för dråplig komik: ”Jag tror att människor som Otis väntar hela sina liv på en katastrof, som om deras liv får mening först genom katastrofen, som om själva livet börjar först i skarpt läge.”

 

Kvinnan skriver brev till exmannen Otis, och kommunicerar en smula med dottern Ann, som är ute på havet och seglar på mestadels okända farvatten. Grannens bror blir en allt mer efterhängsen gäst. Samtidigt blir kvinnan allt mer osäker på sina minnen, och det blir en klar signal till oss som läser: så här är det ju med minnena, att de vid minsta ifrågasättande går upp i rök. Var det så det gick till? Ja, kanske, men lika gärna kan det ha gått till på ett helt annat sätt.  

 

Brodern har en relation med en ung tandlös tjej som har bott i en låda (där har ni dem igen, dessa lådor). Hon har som vana att gå in i husvagnar för att träffa andra män, medan brodern väntar i bilen. Vad hon gör där är inte klarlagt, men nog har både brodern och vi som läser våra aningar. Dessa aningar igångsätts av en författare på sitt muntraste humör, om än på det försåtligaste av vis. Ovissheten är det som gör oss mänskliga, tycks Hermann vilja säga med sin udda roman. Och det finns väl en slags trygghet i det. Att veta saker gör världen mindre, och finns det något tråkigare än människor som har tagit reda på saker, dessa arroganta typer som lika tvärsäkert som oombett förklarar hur saker ligger till.

 

Det är mycket som jag gillar med romanen. En sak jag inte nämnt är den absurda humorn, om det inte har framgått av referaten. Att det blir roligt handlar om just det oförutsägbara. Det räcker inte med att ta ut svängarna; det tilltvingat excentriska blir bara en tröttsam pose, men någon sådan risk föreligger inte här.

 

Nä, för det här är en intelligent roman som rör sig mot oförutsägbar terräng. Det tar sin tid att komma in i den – den är knappt 170 sidor lång men balanserar ypperligt mellan att blottlägga och vilseleda. Knappheten till trots ger det en känsla av att ha ställts inför något monumentalt när läsningen är över. Inte för att de frågor som väcks ges adekvata svar, men är när allt kommer omkring ändå inte svaren överskattade? Åtminstone när de ställs intill de förtjusande gåtor som Hermanns roman presenterar.

Gravdikter, Kristoffer Noheden, Vertigo

Har du varit i underjorden? Klart du har – inte heller enbart i dina (mar)drömmar eller förvrängda önskningar. Du har ett hemligt liv, där det underjordiska, det döda, lever starkt i dig. Kristoffer Noheden, forskare i mediestudier (han har skrivit en del om surrealismen) på Stockholms universitet, har skrivit Gravdikter, som tar det underjordiska som utgångspunkt: ”det döda livets röst eller den levande dödens röst”.

 

I sju relativt korta avdelningar presenteras en värld som bär drag av både det bekanta och det främmande. Det kan tyckas makabert att skriva om döden och graven, men i själva verket ter det sig mer som en gammalmodig syssla, känd genom Stagnelius exempel ”Till förruttnelsen”. Nohedens dikter saknar det extatiska anslaget: han rör sig sävligt och metodiskt genom markens olika skikt, i en starkt nedåtgående rörelse. Descending, som det så vackert heter på engelska …

 

Gravdikten har i svensk poesi förstås längre anor bakåt än Stagnelius (när vi ännu är inne på ämnet var det nyligen 200 år sedan människan bakom poeten Stagnelius dog). Där hittar vi Lohmans griftetal under 1700-talet, Lasse Lucidors liksånger under 1600-talet, för att inte tala om Stiernhielms ännu tidigare ibland mäktiga dödshyllning i lärodikten ”Hercules”: ”Döden molmar i mull alt hwad här glimmar och gläntsar; […] / Döden trampar i träck alt hwad här fagert och fijnt är; / Döden dwäler i dwalm alt hwad här lefnat och lijf har”.  

 

Psalmsångaren Wallin skrev också under romantikens tidsepok att ”Grafven allt förliker, / Himlen allt förklarar”. Och det tar Noheden fasta på, döden som förlikaren och utjämnaren; inför dödens sållning saknar vi också kön. Dikterna skulpteras fram i svarta toner. Eftersom livet är svart. I benhårda imperativ fixeras en position strax under markytan. Där trängs inte bara likmaskarna, utan också gråsuggorna, ekoxarna, tvestjärtarna. Och myceln, ej att förglömma. Över oss vakar den svarta korpen. Egyptisk mytologi skissas fram i referenser till skarabéer, ibisfåglar, Isis.  

 

Nohedens dikter uppmuntrar övergångar – minst en av dikterna frammanar alkemins redskap. Att upphäva gränser blir därmed ett självändamål. Ibland blir dikterna vackra nästan utan egen förskyllan:

 

koltrasten släpper en granatäppelkärna

på det mellersta strået

du ser på medan

kärnan glider ner

in i det som är du

vätskan stiger i armen av silver

när glaset blir rött

stiger ett gult damm

upp ur dig

 

Kungar och drottningar kan inte heller klara sig undan det oundvikliga. Dikterna utmynnar i ett underförstått bejakande av döden i ditt liv. Vi behöver återerövra det mörka, bli vän med det fientliga. Inom poesin råder annars förruttnelsen mer som estetik än som naturgiven process. Här ställs estetiken åt sidan, i dikter som pejlar rörelser mot det ruskiga: ”du är nu graven / graven i graven / döden begravd i den väntande döden”.  

 

Därmed etableras nya utlopp för ens dunklare och horrorskönare drifter. En ny sorts växtlighet växer också fram ur det svarta, en grön växtlighet som gör sig beroende av liv som passerar gränsen till döden. En del av bildspråket lånar från redan färdigställda fraser, men allra bäst fungerar Nohedens dikter när han gör originellare tvärgirar. I den längsta narrativa dikten, ”Liktal”, finns också en ”kroppens dunkla natt” som en given anspelning på Johannes av Korsets berömda skildring av själsliga plågor: Själens dunkla natt är en fin boktitel, synd att han la beslag på den.     

 

Gör sig Noheden kvitt själen när han så starkt betonar det kroppsliga, det köttsliga? Det är en delikat fråga. Det jag gillar med hans underjordiska dikt är att han inte i första hand är ute efter att chockera. I den mån han skriver skräckdikter är det en motiverad och nödvändig skräck. Finns det liv efter döden? Ja, i poesin, menar nog både Kristoffer Noheden och jag.

En annan Edith, Nina Ulmaja, Norstedts

Det har skrivits många böcker om poeten Edith Södergran, om geniet som revolutionerade den svenskspråkiga poesin. Också om människan Edith Södergran har det skrivits många böcker, om sjukdomen, tragiken, döden. Behövs det verkligen flera? Det beror på vem du frågar. Nina Ulmaja, briljant formgivare till många av de vackraste böcker jag har sett under 2000-talet, tar i sin nya bok En annan Edith fasta på en mindre belyst aspekt av Södergran: fotografen.

 

Finns det intressanta saker att säga om dessa drygt 400 kvarlämnade fotografier som Södergran tog? Ulmaja menar det, och återger närmare 200 av dem i boken, och det ska genast sägas att det är ett starkt bevismaterial. För det räcker inte med att säga att det är namnet i sig som gör bilderna starka. Dels är det ett fint tidsdokument – Södergran rörde sig med kameran utomhus och porträtterade människor, natur och djur (katter!) – och dels är det konstnärligt utformade foton.

 

Till exempel visas ett färgfoto, förmodligen det enda Södergran tog. Och Ulmaja leker fram färger till omslaget. Södergran tog många självporträtt, och Ulmaja hittar likheter till senare kvinnliga fotografer som Vivian Maier, Francesa Woodman och Cindy Sherman. Hit kunde faktiskt också Dorothea Lange anföras, hon som på 30-talet tog så drabbande foton av svältande familjer under den amerikanska depressionen. Något av samma intensitet finns i några av Södergrans foton som fångar familjer i situationer som inte alltid ser regisserade ut.

 

Ulmaja väljer att skriva boken som ett antal brev till Edith, en metod som inte saknar risker. Det blir lätt intimt i överkant, men mestadels behåller hon ändå respekten. Till det intressanta hör också en del paralleller i varderas familjehistoria. Ulmaja flyttade till Sverige som barn, och har en del erfarenheter av att behandlas som mindre värd. Snabbt lärde hon sig att försvenska sitt förnamn Niina till Nina.

 

Men det är inte i första hand för att redovisa krystade likheter som Ulmaja har skrivit boken. Det hon är inriktad på är att ge Södergran upprättelse som fotograf, och det går hon verkligen i land med. Hon vill också berätta en del om den finländska historien, med fokus på perioden kring 1900 och åren fram till Södergrans debut som poet. Det blir en historia om politisk instabilitet men också om den kvinnliga rösträtten som Finland ges redan 1907. Det är ingen långsökt tanke att detta ger Södergran något av den självständighet som hon ska uppvisa som konstnär.

 

På sätt och vis blir det ett lagarbete mellan Ulmaja och bokens ”Edith”. Södergran önskade att hon hade kunnat försörja sig som fotograf, något som inte alls var någon utopi i början av 1900-talet. I själva verket var fotografi ett område där kvinnor kunde göra sig en karriär, mycket lättare än inom andra konstriktningar. Fotografiet var så pass nytt att det inte hade hunnits upprätta starka hierarkier utifrån manliga normer. I det nybildade Svenska Fotografers Förbund var en tredjedel av medlemmarna kvinnor.

 

Det är flest kvinnor i Södergrans bilder. Hennes pappa dog när hon var femton, och det fanns inte många män i hennes privatliv. Ulmaja spekulerar i om det är orsaken att hon nedvärderats som fotograf, att hon helst valde att avbilda kvinnor. När Gunnar Tideström skrev sin infama biografi 1949 tog han hjälp av antropologen Rolf Nordenstreng [sic], som menade att Södergrans manliga drag var en förklaring till diktens genialitet (bara män kunde vara genier på den tiden), och hans kollega Bertil Lundman ansåg att Södergran hade zigenska drag.

 

Den förenklade bilden av Södergran som naturbarn, ivrigt förmedlad av Tideström och Gunnar Ekelöf och i viss mån Hagar Olsson, har reviderats av främst Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen. Så där finns inte mycket att göra för Ulmaja egentligen, eller bara att det hon kan uträtta där bara blir upprepningar. Men jag gläds att hon hittar ett foto av ett demonstrationståg i Davos, där man ville förkorta arbetsdagen till åtta timmar. Till det mer välkomna hör också att hon betonar Södergrans samhällsengagemang, något som annars inte brukar anses viktigt. Och en gång gör Ulmaja räfst och rättarting med svenskar som väljer att åka till Frankrike för att fotografera krigsmonument, utan att tänka på att det finns åtskilliga sådana i Finland.

 

Ja, det är mycket som är bra, och Ulmajas metod att tilltala ”Edith” är något en får vänja sig. Jag kan i och för sig inte hålla med om alla hennes idéer, så när hon försöker koppla ihop den unika poeten Södergran med den stundtals talangfulla artisten Eva Dahlgren måste jag djupandas en stund: bara … lägg ner den tanken, snälla Nina! Du kan inte göra så: Edith Södergran saknar motstycke, och Eva Dahlgren saknar allt som gör Södergran till det svenska språkets enda geni.

 

Det är en mycket vacker bok, och det är ett stort nöje att ta del av det rika bildmaterialet. Ulmaja har också valt ut 26 av Södergrans dikter, personliga favoriter och några från vaxdukshäftet. För den som inte läst mycket om Södergran sedan tidigare är nog den här boken ingen bra ingång, utan den är mer för de redan frälsta entusiasterna. För en sådan som mig, som varit besatt av Södergran i trettio år, ger boken ändå starka påminnelser om hur exceptionell hon var.

 

I sommar är det 100 år sedan Södergran dog. För nybörjaren vore det förstås lämpligare att inleda med Rahikainens helt suveräna biografi Kampen om Edith, en epokgörande biografi både i all allmänhet och i synnerhet för Södergranforskningen. Vi andra har förstås inget val än att kasta oss över också Ulmajas bok. För den delen utkommer på Schildts & Söderströms i Finland två nya Rahikainen-böcker om Södergran i år: Stjärnfångerskan och tillsammans med Eira Sillanpää antologin Södergranfoton (som bernur skrev om igår).

Världen är min. Dikter och fotografier, Edith Södergran, Schildts & Söderström

Hur ska poetisk storhet förklaras? Med hjälp av exempel. Det här är Edith Södergrans dikt ”Livet”, från Dikter (1916):

 

Jag, min egen fånge, säger så:

livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,

eller en smekning, den man sällan får,

livet är icke ett beslut att gå

eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra.

Livet är att förakta sig själv

och ligga orörlig på bottnen av en brunn

och veta att solen skiner däruppe

och gyllene fåglar flyga genom luften

och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova …

Livet är att vara en främling för sig själv

och en ny mask för varje annan som kommer.

Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka

och att stöta bort det enda ögonblicket,

livet är att tro sig vara svag och icke våga.

 

Nog vågade Södergran. I den här dikten, och i många andra. Här framträder i förtätad form en hel livsfilosofi, byggd på modet och rädslan och synen på livet som fångenskap och oförmågan att varsamt hantera det som kommer i vår väg.

 

Några av den svenskspråkiga poesins största namn fick korta liv. Erik Johan Stagnelius dog i år för 200 år sedan, 29 år gammal, och Södergran dog i år för 100 år sedan, 31 år gammal. Stagnelius är sorgligt eftersatt, något som Simon Sorgenfreis kommande bok Näktergalen på Ellerströms förhoppningsvis kan justera något. Södergran är desto mer omskriven fortfarande: i morgon skriver jag om Nina Ulmajas bok En annan Edith om fotografen Södergran, och redan idag kommer från finskt håll en antologi som också den betonar fotograferandet.

 

Världen är min är en helt enastående titel (på tal om Ellerströms gav de för några år sedan ut en bok med Södergran-rariteter: Jag är ett svärd). Den kommer från dikten ”Rosorna”, som är en av de drygt femtio dikterna som boken samlar. Till varje dikt ställs ett fotografi, och det är en fruktbar metod: inte för att dikterna någonsin blir ekfraser, men genom att belysa olika sidor av poeten. Flera av fotografierna avbildar okända skidåkande kvinnor, och de ställs jämte dikter som handlar om framåtsk(r)idande. Kopplingarna är inte alltid självklara, och det är gott så. Sammanställningen kan då betona de kontraster som dikterna i sig själva bär på.

 

Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää har noggrant kurererat urvalet, och ett rappt skrivet förord, som hittar en likhet mellan Södergrans dokumentära stil och Dorothea Lange, som några årtionde senare reste i USA och fotograferade fattiga och utslagna under depressionen. De jämför också med den surrealistiska konstnären Claude Cahun, som liksom Södergran lekte med könsidentiteter långt innan vår tid väckte liv i det icke-binära.

 

Behövs ännu en bok med Södergrans dikter? Tja, det är en smakfråga. Jag har bara en invändning mot urvalet (dikten ”Smärtan” saknas), men tycker som helhet att poeten Södergran är väl representerad. Hennes totalt fem diktsamlingar ryms lätt i en bok, så ett urval blir en smula överflödigt. Å andra sidan får vi syn på hur fruktansvärt stark hennes poesi fortfarande är, nu mer än hundra år sedan de skrevs. Här är det oftast långt till den tidigare dominerande bilden av Södergran som sjuklig och svag.

 

Att läsa Södergran ger den effekten Sara Stridsberg talar om, en ”kolsyrekänsla i blodet”. Och att säga att lyckan hon frammanar är tillkämpat önsketänkande är en efterhandskonstruktion: det är rimligt att föreställa sig Edith Södergran lycklig. Medveten om vilka krafter hon satt i rörelse. Och det måste vara någon med gott humör som skriver ned anteckningen som lyder: ”Att tillfriskna är ett sjukdomstillstånd.”   

 

Omslaget till denna utgåva är identiskt med Ulmajas val, men det är förståeligt, då det är en representativ bild av författaren: stolt, självsäker, modig. Hon är i tjugoårsåldern, jämnårig med Virginia Stephen på det foto som blivit så flitigt reproducerat för författaren med efternamnet Woolf. Bildurvalet i boken är också bra skött: ofta illustreras något tema i dikten av ett fotografi. Många bilder visar snö, till exempel. Här finns också den fina bilden av en kvinna som rensopar ett tak – Södergran själv lär ha trivts uppe på taket (särskilt när läkarna gjorde sina ronder). En annan som trivdes på taket var förstås Pippi Långstrump – Astrid Lindgren var ett stort fan av Södergran – samt kvinnan i Kate Bushs låtsvit ”Ariel”: hennes omkväde ”what kind of language is this” kunde gälla också Södergrans dikter.

Våld och under. Om det moderna krigets natur, Simone Weil, översättning Paul Maslov Karlsson, h:ström

Det mesta av Simone Weils skrivande publicerades postumt. I Sverige samlades det i fyra ljuvliga böcker, tack vare omsorgsfullt kompetenta översättningar av Gunnel Vallquist, Margit Abenius och Karin Stolpe. Jag läste de fyra böckerna ivrigt under åren kring 2000, och har inte kunnat släppa Weil sedan dess. Tack vare en lyckosam slump har skörden på senare tid utökats med fyra nya urvalsvolymer, där man med viss mån också kan tillföra Tydningens nummer med Weils fabrikstexter, som kom för två år sedan.  

 

En av de nya böckerna utkom som del två i h:ströms tidskrift för politik och metafysik, Subaltern. Det är en prydlig antologi, denna # 1-2 2022, som samlar knappa dussinet texter, essäer och brev, av Weil, med tydlig inriktning mot kriget. Putins invasion av Ukraina från februari i fjol var en stark katalysator, det krig han med en infam eufemism vågar kalla ”militär specialoperation”.

 

För Weils del var det Hitlers hot som var aktuellt. Texterna är från 1933 och framåt, och Hitler tar plats i flera av dem – allra mest i den längsta essän, ”Några reflektioner om hitlerismens ursprung”. ”Hitlerismen” är väl för övrigt en mer adekvat benämning än nazismen. Hitlers skugga faller över texterna.

 

Beteckningen ”våld och under” blir en del av de polariteter som Weil aktiverar i sitt skrivande. En annan är ”realism och utopi”. Hon skriver om politik och andlighet, och vill sammanföra dessa. En huvudpoäng, som hon inskärper i den utsökta essän om hitlerismen, utgår från hur våldsfixerad den romerska kulturen var. Med få undantag saknade den en tydlig koppling till själen, och uppvisar en flagrant brist på medmänsklighet, när den ställs intill den grekiska kulturen.

 

Många av Weils tankar blir användbara även när de tillämpas på nutida konflikter. Till exempel hennes idé om nödvändighetens princip, där graden av icke-våld styrs av det våld som tillförs mot dig. En protest måste vara verksam. Det vill säga: icke-våldet måste göras kännbart för dess motståndare. Det behöver inte heller handla om krig, här kan aktivism också vara verksamt, att det inte tjänar något till att protestera med ord om orden ändå bara leder till passivitet hos makthavarna.

 

Att följa Weils tankegångar från det laddade året 1933 och framåt är skräckinjagande. Hon genomskådar och dömer ut Hitler från början. Är det då etiskt försvarbart att vara pacifist? Här vacklar Weil, och frågan är förstås omöjlig att besvara. Det finns uppoffringar som måste göras, och hon resonerar indirekt och direkt med antifascister och pacifister, till exempel i brevform. Inför ett hot kan ett land bara svara med militär upprustning.   

 

Här tycker jag att den svenska NATO-debatten – det vill säga, icke-debatten – hade haft behov av en röst som likt Weil ställer dessa relevanta frågor. Disclaimer: jag är inte emot NATO, men inte heller rakt igenom för. Det jag saknar är bara att vi hade gett oss själva tid att diskutera frågan innan vi skickade in ansökan. (En ansökan som av mycket att döma kommer att rivas i bitar av trilskande nationer.)

 

Ofta sätter Weil fingret på exakt de punkter som vi borde ge högre prioritet i samtidsdebatten. Några exempel:

 

ett krig måste bedömas inte utifrån den våldsamma karaktären hos de metoder som används, utan utifrån de mål som eftersträvas med hjälp av de metoderna.

 

Att hellre dö än att förakta sig själv, det är grunden för vilken moral som helst.

 

Jag skulle vilja föreslå att vi betraktar barbariet som ett permanent och universellt drag i människonaturen, ett drag som utvecklas mer eller mindre beroende på hur stort spelrum det ges av omständigheterna.

 

det verkar som att en totalitär stat lämpar sig bättre för att trycka ner de egna medborgarna än att lägga under sig många fler.

 

Weil lyckas sammanföra disparata tankar om kriget som både abstrakt idékonstruktion och konkret verklighet. Som bekant var hon orädd i dubbel bemärkelse: dels i sitt skrivande, och dels i sin livsgärning, där hon skyndade sig att skaffa erfarenheter i det spanska inbördeskriget. Att dö skulle inte bekomma henne, för som människa är vi ändå ”moraliskt medskyldig”. Det är en intressant, men farlig utgångspunkt. Men frågan är angelägen: förtjänar vi att leva? Som art tyder det mesta på att människan har gjort sitt. När Weil skriver glödande om värdighet och självaktning kan jag bara skicka mina lönlösa förhoppningar att någon med makt i Sverige 2023 läser henne.  

 

Mycket har sagts om Weils stränga doktriner. Hon tar parti för de svaga och fattiga, för det är de som strider och blir offer i krigsmaskinen. Så var det 1939, och så är det fortfarande. En kunde tillägga: de unga. Som devisen löd i vietnamkrigsfilmen Plutonen: ”The first casualty of war is truth youth.” Weil skriver också om de skyddslösa. Och skillnaden mellan det trojanska kriget och det krig hon förutspår strax innan det andra: från striden om en vacker kvinna till vackra ord, ord i versaler, och det är de tommaste av ord som skrivs i versaler, menar hon.

 

Om det för det trojanska kriget var mytologin som styrde människorna har den nu ersatts av vetenskapen. Den poäng Weil gör är att det fortfarande är blind tro som bestämmer över oss. Jag väljer att skriva om hennes tankar i presens, eftersom de inte har mist sin aktualitet. Det är ingen tillfällighet att det just nu utkommer flera nya utgåvor med texter av Weil. Hon är helt enkelt mer aktuell nu än någonsin tidigare. Vi har skapat våra egna myter och våra egna monster, som går under andra namn än under den antika grekiska epoken.

 

Weil såg också demokrati och diktatur som två begrepp som kuggar i varandra mer än som motsatspar. Det finns i kapitalismen ett våld som uppmuntrar till krig. När hon så skriver om hitlerismen ser hon hur tyskarna är lärjungar till romarna: ”Konsten att härska, det enda som romarna excellerade i […] och som lyckligtvis gick förlorad efter dem, har återupptäckts av dagens Tyskland.” Och nog finns det otäcka paralleller att spåra upp mellan Hitler och Putin, där det går lätt att ersätta den tyske diktatorn med den ryske i regeln ”att man aldrig ska behandla någon som en fiende förrän i det exakta ögonblicket då man är kapabel att krossa honom.”

 

Hon genomskådar också tidigt hitlerismen för vad den var, rasism utklädd till nationalism. Känns det igen? Det är skrämmande, men också ett av flera incitament på att vi behöver läsa mer av Simone Weil. Den här texten om henne är definitivt inget bokslut. Fortsättning följer.

Tændstik, Mette Norrie, Ec Edition

Mette Norrie är dansk serietecknare som också gett ut poesi och noveller. Nu har hennes första roman utkommit. Tændstik handlar om ett år i Lauras liv, hon som varit en lovande konstnär med karriär i London, men nu återvänt till Danmark för att bo på vischan tillsammans med sin syster Lea och jobba i köket på ett dagcenter för dementa brukare. En del av kollegerna är okej, en del av dem tröttsamma – som på vilken arbetsplats som helst, med andra ord.

 

Det är en stillsam meditativ roman som länge håller det oklart vad det är för trauma som Laura bearbetar. Hon försöker etablera kontakt med några av människorna i hennes närhet, som kollegan Ingeborg, poeten Thilde och blir allt närmare bekant med läraren Jonatan. Men Laura är ensam långt in i själen, och de stämningar Norrie hanterar är tidlösa i så måtto att man får intryck att den här romanen kunde ha skrivits för drygt hundra år sedan av författare som Herman Bang eller Hjalmar Söderberg.

 

Eller säg så här: den här romanen har en klar Phoebe Bridgers-vibe, det vill säga lågmält melankolisk och samtidigt med en underliggande intensitet som gestaltas i en väntan på något som aldrig infinner sig. Därför blir berättelsen beroende av de stämningar den bygger upp, och lyckligtvis är dessa stämningar skickligt infångade. Genom romanen är Laura ovillig att prata om sig själv, och bygger med hjälp av vita lögner upp ett liv där ett sådant inte finns, för att passa in och inte oroa sin omvärld.

 

I London hade hon en nära kontakt med en manlig konstnär, Sebastian, men denna har raskt avbrutits. I ångestförbyggande syfte tittar hon på gamla avsnitt av The Office, men väljer av oklar handling den svagare amerikanska versionen. Eller så är det just det sekundära hon vill åt när hon ska lindra sina plågor. Då fungerar nog den mer harmlösa versionen bättre.   

 

Romanens titel har en viss anknytning till den konst Laura skapade i London, men när hon är i Danmark står kreativiteten på paus – liksom själva livet. Det hon hamnat i ska kanske kallas depression – fast, å andra sidan, måste vi diagnostisera allt? Ottessa Moshfegs briljanta roman Ett år av vila och avkoppling gick liknande ärenden, men lite längre in i letargin. Ändå tvekar jag inför att kalla det depression: är inte en liknande reaktion – att ta paus från samtidens hets och statusjakt och konkurrens och prestationskrav – sundare än att i avsaknad av reflektion bara fortsätta producera och bidra till stressen?

 

Långsamt framträder bilden av Laura som mindre av en sorglig figur och mer av en hjälte i det fördolda. På samma sätt som Bangs och Söderbergs romankaraktärer fick utså klander för att de var så riktningslösa och likgiltiga har Norrie uppfunnit en förebild: när resten av världen springer efter samma boll finns det behov av sådana som tar ett steg tillbaka och betraktar världen i stället för att skapa den. Därför är det ingen tillfällighet att Laura är konstnär, syns det mig: det blir nödvändigt för den form av kritik som romanen uppför, en kritik mot ett rådande levnadssätt.

 

Laura är en ovanlig romanfigur också genom att vara vanlig och prosaisk, och blir inte så klyschigt gestaltad som speciellt kvinnliga konstnärer gärna blir i fiktionen, till exempel i filmer: ”Som regel iklædt store plettede skjorter, nattemalende med maniske strøg, og selvom de tilsyneladende aldrig forlader deres atelier alligevel i besiddelse af en spændende vennekreds med hvem, de i scener fører rødvinsfilosofiske samtaler, og hvis de bliver skøre, er det alltid på en larmende, sensuel måde; ingen ucharmerende deprimerede, ingen kedsommelige sammenbrud.”

 

Utöver att ge ett autentiskt porträtt av en levande människa i Laura har Norrie också skrivit en stark arbetsplatsskildring, där omsorg och effektivitet går hand i hand. Det är de små men viktiga gärningarna som blir viktiga. Även om Laura bryter mot den förväntade bilden av en konstnär har hon konstnärens blick på världen. Hon jämför sig med Cirkeline, en känd dansk barnfigur som bodde i en tändsticksask.

 

Mot slutet av romanen blir månaderna allt kortare, utan att vi egentligen får raka besked kring Laura, hennes förehavanden och hennes framtid. Det ligger något symboliskt i årscykeln, och det är en sympatisk tanke. Någon gång i våra liv borde vi nog göra som hon gör: ägna oss åt något annat i ett år, för att ta reda på saker om en själv. Om dessa saker sedan blir konstruktiva eller ens möjliga att uppfatta kanske inte ens är det viktiga, utan att vi bara gör det är tillräckligt nödvändigt.  

Flicka, 1983, Linn Ullmann, översättning Lars Andersson, Bonniers

En sextonårig flicka är ensam i Paris på ett diffust jobb där hon eventuellt ska plåtas av en välkänd fotograf. När hon tappar bort både sina vänner och namn och adress på hotellet har hon en lapp i fickan som leder till fotografen A:s s hem. Det är mitt i natten, och han öppnar. Snart är de i hans säng utan kläder.

 

Nästan fyrtio år senare – romanen utkom 2021 i Norge – söker nepobarnet Linn Ullmann upp den sextonåring hon var, för att se om det går att återskapa händelsen. Flicka, 1983 är en spänningsroman som vill utforska och undersöka relationen inte i första hand mellan flickan och den äldre fotografen – den är sekundär – utan mer mellan flickan och kvinnan som skriver.

 

Flickan bor i New York med sin världsberömda mamma, skådespelaren som är så vacker att alla människor vänder sig efter henne. Själv får flickan hela tiden höra att hon inte är lika vacker. Hon skolkar från skolan, super tills hon får minnesförluster. Hon är en skärva. När hon under pandemin träffar sin mamma – drygt 80 år gammal och i riskzonen – kommenterar författaren lakoniskt och dubbeltydigt: ”Ytterst försiktigt är vi tillsammans.” Som vuxen har författaren återkommande perioder av ångest och depressioner. Fungerar retroaktiv terapi? Nej, skulle jag säga.

 

Går det att återskapa det förflutna? Som bekant svarar Proust och Knausgård obetingat och emfatiskt ”ja”, men Ullmann är mer osäker. I glimtar återvänder det hon var med om, när hon under pandemin börjar skriva. Fast boken om sextonåringen har hon påbörjat många gånger i sitt liv utan att kunna slutföra. Minnet återkommer mer i form av symboler och färger. Hon har en röd mössa – röd som i fara, röd som Rödluvans sjal – och den blå färgen är genomgående i romanen, ett ledmotiv. Blå som i kappan hon har på sig när hon går till fotografen. Blå som i ögonen på omslagsfotot.

 

Är hon blåögd? Den yngre versionen saknar konsekvenstänkande, medan den äldre versionen analyserar i efterhand. Nu inser hon hur obetydlig och utbytbar hon var för honom, medan hon nu som vuxen inte kan sluta tänka på honom. På ett ytligt plan är skrivandet en exorcism för Ullmann. Men det blir ändå något mer än en privat uppgörelse.

 

Ullmann visar hur flickan är vilse på två plan: vilse i staden, vilse i livet. Och med hjälp av några utvalda sekvenser visas hur män tar sig friheter. Det finns en indirekt metoo-koppling, även om det långt ifrån är någon ensidig anklagelseakt som söker upp syndare och illgärningsmän. Inte för att sådana saknas: på flera sätt var 80-talet en vidrig tid. Men Ullmann väljer en ståndpunkt i mellanskikten.

 

Kanske det inte är en tillfällighet att hon har valt ett motto från en av Asbjørnsen-Moes folksagor. Flickans upplevelser när hon är i Paris liknar också Alices äventyr i Underlandet: det finns faror, droger, skumma figurer. Det finns ett mytologiskt filter över Ullmanns roman, och så uppfattar jag personskildringen, att hon inte är intresserad av psykologiskt djup hos A. Han förblir en oviktig figur, för han är bara en av – nej, inte alla, men många – män.   

 

Den minnesteknik Ullmann förfogar över är full av tvivel. Hon lyckas återge händelserna med hjälp av flera omtagningar, och hon pytsar ut informationen återhållsamt. Hon anlitar också en stor del av litteraturen för att ge perspektiv, utifrån en ganska generisk kanon: Margurite Duras, Emily Dickinson, Anne Carson , Janet Frame, Simone de Beauvoir – ja, ni vet listan redan.    

 

Ullmanns språk är finkalibrerat. Hennes stil är kall, hård, noggrann. Lars Anderssons översättning är på det stora hela skickligt utförd, även om jag inte är överens när han låter en del norska glosor slinka med, som att ”vil du bli med” kunde ha översatts till det mindre ordagranna ”vill du följa med”. Men det är en ganska fantastisk roman, undflyende i dunkla begär och lömska uppsåt. Svår att glömma.

Virginia Woolf. En biografi, Görel Kristina Näslund, Kärnhuset

Virginia Woolf var en komplex person, som det inte är helt lätt att förbehållslöst uppskatta. Hon hade besvärliga sidor: inskränkthet, rasism, antisemitism, arrogans. Hade hon levt idag hade hon säkert varit lika mycket cancelled som J.K. Rowling. Det är lättare att gilla böckerna. Åtminstone sex mästerverk: Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Vågorna, Ett eget rum. Både som skönlitterär författare och som litteraturkritiker var hon suverän.

 

Det har kommit en ny biografi på svenska om Woolf. Görel Kristina Näslund, utbildad psykolog och expert på äpplen, har skrivit Virginia Woolf. En biografi. Den är oerhört vacker och påkostad, och bildtrycket håller hög klass, trots att den utkommer på det egna förlaget Kärnhuset. Omslaget är designat för att likna de böcker Woolf själv gav ut på Hogarth Press, med systern Vanessas illustrationer.

 

Den är ambitiös på många plan, och på nästan 500 sidor hinns mycket med. Inte minst ges vi en rejäl rundvisning kring Bloomsburygruppen och dess medlemmar. Men också släkträden med alla invecklade förgreningar, där syskon och halvsyskon och kusiner ska få sin beskärda del av utrymmet. Det blir en nitisk och stundtals knappologisk biografi, en bok som kanske mer ger intryck av att vara en Woolfopedia än en levande biografi. Woolf hade, får vi veta, 390 olika ord för vatten. Antal fjärilsarter i Jakobs rum? Tolv stycken. Och hur många semikolon är det i Mrs Dalloway? Drygt tusen, menar Näslund, men när jag gör en noggrannare genomgång får jag det till 1473 stycken.

 

Några nyheter erbjuds väl inte heller, men det är mycket begärt. Den fakta som presenteras går inte av för hackor. Det är bra refererat och bra summerat av den tillgängliga Woolf-forskningen, och litteraturlistan är gedigen (om än en kan sakna böcker som Lisbeth Larssons bok Promenader i Virginia Woolfs London och Per Molanders Allt är vågor. Virginia Woolf och den moderna fysiken). Quentin Bells och Hermione Lees två biografier om Woolf verkar ha varit det mest tillämpade källmaterialet.

 

Bloomsburygruppen fortsätter fascinera, och nya böcker utkommer lite här och där. Näslund korrigerar mycket riktigt myten att det var Dorothy Parker som myntade begreppet att ”they lived in squares, painted in circles, and loved in triangles”. Förmodligen är det en kombination av flera olika källor, men det går att hitta två tredjedelar av citatet i romanen Fire Down Below, där Margaret Irwin skapar en nidbild av ”Gloomsbury”.

 

Virginias syster, konstnären Vanessa, hade tre barn med Clive Bell, men den yngsta dottern Angelica hade den homosexuelle Duncan Grant som far. När Angelica föddes sa David Garnett att han skulle gifta sig med henne när hon blev tillräckligt gammal, och så blev det också. Garnett var en före detta pojkvän till Grant. När Angelica separerat från Garnett hade hon en kort relation med en konstnär som också hade haft en relation med Grant. Bara som ett exempel på Bloomsburys trianglar.

 

I gruppen fanns både konstnärer, författare, intellektuella, filosofer, statsvetare, ekonomer. Keynes, som vid sidan av Woolf torde vara den som är mest åberopad i vår tid, menade 1928 att vi endast skulle arbeta tre timmar per dag 2028, tack vare ny teknologi. Det är besynnerligt att det fortfarande ses som ett självändamål att ägna så stor del av dygnet åt lönearbete. Med en större dos frihet skulle vi kunna odla andra saker, där litteratur bara är en tänkbar möjlighet. Vi kunde också odla andlighet. Eller äpplen.  

 

Även om mycket av innehållet ägnas åt kretsen kring Woolf finns ett relativt starkt fokus på henne som författare, och böckerna ges en ganska grundlig genomgång.

 

Näslund har ibland diagnosblocket lite för nära till hands. När Woolf – likt majoriteten av författare – är disträ i det sociala livet behöver det inte betyda att hon led av prosopagnosi (ansiktsblindhet). Och visst går det att spekulera i om hon var bipolär, men det är väl i så fall något som typ alla författare har, med tanke på att kreativa (maniska) perioder ständigt följs av passivitet, leda och självtvivel. Och var det läkemedelsförgiftning som gjorde Woolf så sjuklig under hennes sista år? Ja, det kanske det var.

 

Det jag saknar är en mer livaktig diskussion av främst böckerna. Även om det kapitlet är det längsta avfärdar hon viktiga böcker som Ett eget rum och Tre guineas på några ynka sidor. Att Näslund envisas att använda egna översättningar är inte alltid en fördel. Några rader från inledningen i Mrs Dalloway:

 

What a lark! What a plunge! For so it had always seemed to her when, with a little squeak of the hinges, which she could hear now, she had burst open the French Windows and plunged at Bourton into the open air. How fresh, how calm, stiller than this of course, the air was in the early morning; like the flap of a wave; the kiss of a wave; chill and sharp and yet (for a girl of eighteen as she then was) solemn, feeling as she did, standing there at the open window, that something awful was about to happen; [Woolfs mening fortsätter med ytterligare 40 ord]

 

Så här översätter Näslund:

 

En sådan känsla! Att störta! För så hade hon alltid känt när hon slog upp terrassdörrarna på Bourton – hon kunde ännu höra hur gångjärnen gnisslade – och omslöts av den friska luften. Så ren, så stilla luften var tidigt på morgonen, fridfullare än här förstås – som en klapp av en våg, som en kyss av en våg, kylig och sträv och ändå (för en ung kvinna på arton år som hon var då) allvarsfylld, för hon kände där hon stod i dörren att något hemskt skulle hända.

 

Det finns ju en översättning redan, Else Lundgrens, från 1977:

 

Att hissna! Att dyka! Ty så hade hon alltid känt det när hon slog upp terrassdörrarna på Bourton – hon kunde ännu höra hur gångjärnen gnällde – och omslöts av den friska luften. Så ren, så stilla luften var tidigt på morgonen, fridfullare än här förstås – som en klapp av en våg, som en kyss av en våg, kylig och sträv och ändå (för en flicka på arton som hon var då) högtidlig, för hon kände där hon stod i dörren att något oerhört skulle hända.

 

Märkligt nog har båda infört det dramatiska tankstrecket – för att markera något som inte finns i originalet, som har en sävligare interpunktion. Båda sätter punkt efter det hemska som är på väg att hända (Lundgrens ordval ”oerhört” är opassande och missar att ”awful” förebådar Septimus Smiths självmord).

 

I rättvisans namn reser Näslund ändå några relevanta frågetecken kring Woolfs feminism, som ger de fiktiva kvinnliga karaktärerna så blygsamma positioner, till exempel i Vågorna. Jämfört med männen går det oftast sämre för kvinnorna i Woolfs romaner. Men det hör till det som gör henne till en komplex och besvärlig författare. Det som ska beundras är insatsen, att hon skriver en så frigörande och gränslös prosa. Mycket har sagts om hur författare som, tja, Marina Warner, Jeanette Winterson, Ali Smith, Zadie Smith, Carol Ann Duffy, och många fler, har inspirerats av Woolf. Det gemensamma är att de inte blir några epigoner: likt många andra starka stilister är det en återvändsgränd att helt omfamna Woolfs sätt att skriva. Det hon kan göra är att inspirera en till att uträtta liknande stordåd, men på nya sätt.  

 

Det är ändå glädjande att det kommer en ny bok om Woolf på svenska, och den är påkostad och ambitiös. Det är lite tråkigt att den innehåller en del störande korrfel, att en del karaktärer (Mr och Mrs Ramsay från Mot fyren) hamnar i fel roman (Resan ut), och att en del årtal hamnar snett, som att det står 1987 när det borde stå 1897, eller att det står andra världskriget i ett resonemang som rör första världskriget. På det stora hela finns det ändå inget annat att säga än: läs denna bok.

Tvätta och bli tvättad, Sara Hallström, Norstedts

”Omsorg och service / Ömhet och våld / Självutgivelse och disciplin”. Så ser rörelsen ut i Sara Hallströms nya diktsamling Tvätta och bli tvättad. Det är en bok som i korthet handlar om kroppar och vatten. Eller vätskor: flytande substanser. Enbart i en av de nio dikterna (”Den mest synliga gränsen”) återfinns pölar, vatten, blöta, läckage, regn, tårar, vattendrag, spolningar, droppar, flöden.

 

De nio dikternas inledningar bildar i sin tur en enhetlig dikt om de ställs, som sker i innehållsförteckningen, efter varandra:

 

Sitt hos mig

Den röda tråden

Främst har vi vår öppenhet

Den mest synliga gränsen

Borstar och svampar

Den vaggande rytmen

Genom rummen

Där är vi

Vattnet rinner ner

 

Hallström debuterade i början av 00-talet, och har trots ett Mare Kandre-pris inte riktigt fått något större genomslag. Den förra diktsamlingen, Jag vill att mina barn ska tillhöra, borde ha renderat större uppmärksamhet. Den var en stark läsupplevelse när den kom för åtta år sedan, men jag är osäker på hur jag ska förhålla mig till den här nya boken. Om den förra hade en subtil politisk agenda är uppsåtet här mer maskerat.

 

Tvätta och bli tvättad har en uppfordrande ton inledningsvis: ”Sitt hos mig / Stäng munnen / Ta fram händerna / Lägg dem i knät”. Länge befinner vi oss i ett växelspel mellan det abstrakta och det konkreta, men också mellan ett ja och ett nej, där negationerna glider in mot något bejakande. Glidningarna är den här diktens naturliga tillstånd: ett läge som hela tiden är flyktigt, osäkert och instabilt. Dikterna är ordknappa och porösa i sin språknärvaro.  

 

Hallströms dikt är sinnlig och kroppslig, och rör sig mellan avstånd och intimitet, mellan renhet och smuts. Det är mycket kroppsvätskor genom hela boken, något som förstärks på slutet då hon skriver mer uttryckligt om sex. Och vad är det som skapar övergången mellan avsmak och åtrå om inte kärlek? För kärleken existerar inte det reella. De kroppsvätskor som vi instinktivt ryggar för förvandlas till begärliga när vi kliver över förälskelsens tröskel; den äckelmagade ska i så fall undvika några av de senare dikterna i den här samlingen.

 

Dikterna tecknar ett queert begär, som här staplas i listform. Utgångspunkten är det beständiga, men dikten ifrågasätter vad som är beständigt när allt förflyktigas. I dikterna förekommer också en lek med gåtfullheten, där tonläget dras mot det gäckande och spefulla:

 

Vi är varandras vittnen

Och som många

I någon grad inte mänskliga

 

Vad menar du i så fall att vi är

Gudar djur maskiner

Produkter pölar oceaner

 

Nej, några svar ger dikten inte. Det kan bli mer än lovligt frustrerande. Dikten blir svår att greppa: som ett vatten. Det ordknappa lindrar inte heller. Om något handlar det om våra mänskliga förehavanden, där allt speglas i vattnet. I glimtar skymtar ett självbiografiskt skrivande, där en ”sara” uppmanas tvätta en pappas rygg när han badar.   

 

Som helhet är det en konsekvent och enhetlig dikt med viss förmåga att skapa fascination. Men också ett avståndstagande. Inte för att det hon skriver saknar beröringspunkter. Övergångarna mellan privat och allmänmänskligt är genomförda med precision, men slutsatserna blir inte fullgångna.