Flicka, 1983, Linn Ullmann, översättning Lars Andersson, Bonniers

En sextonårig flicka är ensam i Paris på ett diffust jobb där hon eventuellt ska plåtas av en välkänd fotograf. När hon tappar bort både sina vänner och namn och adress på hotellet har hon en lapp i fickan som leder till fotografen A:s s hem. Det är mitt i natten, och han öppnar. Snart är de i hans säng utan kläder.

 

Nästan fyrtio år senare – romanen utkom 2021 i Norge – söker nepobarnet Linn Ullmann upp den sextonåring hon var, för att se om det går att återskapa händelsen. Flicka, 1983 är en spänningsroman som vill utforska och undersöka relationen inte i första hand mellan flickan och den äldre fotografen – den är sekundär – utan mer mellan flickan och kvinnan som skriver.

 

Flickan bor i New York med sin världsberömda mamma, skådespelaren som är så vacker att alla människor vänder sig efter henne. Själv får flickan hela tiden höra att hon inte är lika vacker. Hon skolkar från skolan, super tills hon får minnesförluster. Hon är en skärva. När hon under pandemin träffar sin mamma – drygt 80 år gammal och i riskzonen – kommenterar författaren lakoniskt och dubbeltydigt: ”Ytterst försiktigt är vi tillsammans.” Som vuxen har författaren återkommande perioder av ångest och depressioner. Fungerar retroaktiv terapi? Nej, skulle jag säga.

 

Går det att återskapa det förflutna? Som bekant svarar Proust och Knausgård obetingat och emfatiskt ”ja”, men Ullmann är mer osäker. I glimtar återvänder det hon var med om, när hon under pandemin börjar skriva. Fast boken om sextonåringen har hon påbörjat många gånger i sitt liv utan att kunna slutföra. Minnet återkommer mer i form av symboler och färger. Hon har en röd mössa – röd som i fara, röd som Rödluvans sjal – och den blå färgen är genomgående i romanen, ett ledmotiv. Blå som i kappan hon har på sig när hon går till fotografen. Blå som i ögonen på omslagsfotot.

 

Är hon blåögd? Den yngre versionen saknar konsekvenstänkande, medan den äldre versionen analyserar i efterhand. Nu inser hon hur obetydlig och utbytbar hon var för honom, medan hon nu som vuxen inte kan sluta tänka på honom. På ett ytligt plan är skrivandet en exorcism för Ullmann. Men det blir ändå något mer än en privat uppgörelse.

 

Ullmann visar hur flickan är vilse på två plan: vilse i staden, vilse i livet. Och med hjälp av några utvalda sekvenser visas hur män tar sig friheter. Det finns en indirekt metoo-koppling, även om det långt ifrån är någon ensidig anklagelseakt som söker upp syndare och illgärningsmän. Inte för att sådana saknas: på flera sätt var 80-talet en vidrig tid. Men Ullmann väljer en ståndpunkt i mellanskikten.

 

Kanske det inte är en tillfällighet att hon har valt ett motto från en av Asbjørnsen-Moes folksagor. Flickans upplevelser när hon är i Paris liknar också Alices äventyr i Underlandet: det finns faror, droger, skumma figurer. Det finns ett mytologiskt filter över Ullmanns roman, och så uppfattar jag personskildringen, att hon inte är intresserad av psykologiskt djup hos A. Han förblir en oviktig figur, för han är bara en av – nej, inte alla, men många – män.   

 

Den minnesteknik Ullmann förfogar över är full av tvivel. Hon lyckas återge händelserna med hjälp av flera omtagningar, och hon pytsar ut informationen återhållsamt. Hon anlitar också en stor del av litteraturen för att ge perspektiv, utifrån en ganska generisk kanon: Margurite Duras, Emily Dickinson, Anne Carson , Janet Frame, Simone de Beauvoir – ja, ni vet listan redan.    

 

Ullmanns språk är finkalibrerat. Hennes stil är kall, hård, noggrann. Lars Anderssons översättning är på det stora hela skickligt utförd, även om jag inte är överens när han låter en del norska glosor slinka med, som att ”vil du bli med” kunde ha översatts till det mindre ordagranna ”vill du följa med”. Men det är en ganska fantastisk roman, undflyende i dunkla begär och lömska uppsåt. Svår att glömma.