Gravdikter, Kristoffer Noheden, Vertigo

Har du varit i underjorden? Klart du har – inte heller enbart i dina (mar)drömmar eller förvrängda önskningar. Du har ett hemligt liv, där det underjordiska, det döda, lever starkt i dig. Kristoffer Noheden, forskare i mediestudier (han har skrivit en del om surrealismen) på Stockholms universitet, har skrivit Gravdikter, som tar det underjordiska som utgångspunkt: ”det döda livets röst eller den levande dödens röst”.

 

I sju relativt korta avdelningar presenteras en värld som bär drag av både det bekanta och det främmande. Det kan tyckas makabert att skriva om döden och graven, men i själva verket ter det sig mer som en gammalmodig syssla, känd genom Stagnelius exempel ”Till förruttnelsen”. Nohedens dikter saknar det extatiska anslaget: han rör sig sävligt och metodiskt genom markens olika skikt, i en starkt nedåtgående rörelse. Descending, som det så vackert heter på engelska …

 

Gravdikten har i svensk poesi förstås längre anor bakåt än Stagnelius (när vi ännu är inne på ämnet var det nyligen 200 år sedan människan bakom poeten Stagnelius dog). Där hittar vi Lohmans griftetal under 1700-talet, Lasse Lucidors liksånger under 1600-talet, för att inte tala om Stiernhielms ännu tidigare ibland mäktiga dödshyllning i lärodikten ”Hercules”: ”Döden molmar i mull alt hwad här glimmar och gläntsar; […] / Döden trampar i träck alt hwad här fagert och fijnt är; / Döden dwäler i dwalm alt hwad här lefnat och lijf har”.  

 

Psalmsångaren Wallin skrev också under romantikens tidsepok att ”Grafven allt förliker, / Himlen allt förklarar”. Och det tar Noheden fasta på, döden som förlikaren och utjämnaren; inför dödens sållning saknar vi också kön. Dikterna skulpteras fram i svarta toner. Eftersom livet är svart. I benhårda imperativ fixeras en position strax under markytan. Där trängs inte bara likmaskarna, utan också gråsuggorna, ekoxarna, tvestjärtarna. Och myceln, ej att förglömma. Över oss vakar den svarta korpen. Egyptisk mytologi skissas fram i referenser till skarabéer, ibisfåglar, Isis.  

 

Nohedens dikter uppmuntrar övergångar – minst en av dikterna frammanar alkemins redskap. Att upphäva gränser blir därmed ett självändamål. Ibland blir dikterna vackra nästan utan egen förskyllan:

 

koltrasten släpper en granatäppelkärna

på det mellersta strået

du ser på medan

kärnan glider ner

in i det som är du

vätskan stiger i armen av silver

när glaset blir rött

stiger ett gult damm

upp ur dig

 

Kungar och drottningar kan inte heller klara sig undan det oundvikliga. Dikterna utmynnar i ett underförstått bejakande av döden i ditt liv. Vi behöver återerövra det mörka, bli vän med det fientliga. Inom poesin råder annars förruttnelsen mer som estetik än som naturgiven process. Här ställs estetiken åt sidan, i dikter som pejlar rörelser mot det ruskiga: ”du är nu graven / graven i graven / döden begravd i den väntande döden”.  

 

Därmed etableras nya utlopp för ens dunklare och horrorskönare drifter. En ny sorts växtlighet växer också fram ur det svarta, en grön växtlighet som gör sig beroende av liv som passerar gränsen till döden. En del av bildspråket lånar från redan färdigställda fraser, men allra bäst fungerar Nohedens dikter när han gör originellare tvärgirar. I den längsta narrativa dikten, ”Liktal”, finns också en ”kroppens dunkla natt” som en given anspelning på Johannes av Korsets berömda skildring av själsliga plågor: Själens dunkla natt är en fin boktitel, synd att han la beslag på den.     

 

Gör sig Noheden kvitt själen när han så starkt betonar det kroppsliga, det köttsliga? Det är en delikat fråga. Det jag gillar med hans underjordiska dikt är att han inte i första hand är ute efter att chockera. I den mån han skriver skräckdikter är det en motiverad och nödvändig skräck. Finns det liv efter döden? Ja, i poesin, menar nog både Kristoffer Noheden och jag.