Collected, Charlotte Jung, Timglaset

Charlotte Jung är konstnär och poet. Eller är hon poet och konstnär? Tidigare har jag läst hennes ytterst koncisa ABCDE i Trombones serie med häften i det mindre formatet, samt som översättare av amerikansk poesi. Hon delar sin tid mellan Chicago och Roslagen, och har också skrivit dramatik. Och så har nu hennes produktion från senare år samlats i boken Collected, utgiven av Malmöförlaget Timglaset.

 

Den är, för att uttrycka det milt, fåordig. Boken innehåller förstås ABCDE i sin helhet, men också elva andra diktsviter, publicerade i olika sammanhang (bland annat i tidskrifter som Divan och Populär Poesi). Det mesta är ändå på engelska, men oftast nöjer hon sig med att ha ett enda ord på varje sida, och ofta är det ordet genomborrat av frånvaro. Bokstäver som lyser med sin frånvaro – ja, just lyser, eftersom de borttappade bokstäverna vittnar om en starkare närvaro. Ungefär som i klichén om ”talande tystnad”.

 

Det är minimalism tagen till sin mest extrema form, allt som oftast. Inför vissa böcker tvingas vi nog bara konstatera att vi lika gärna kan säga att vi har sett dem som att vi har läst dem. Jung jobbar hårt med att ge minimalismen en inramning, och jag måste säga att jag gillar det mycket mer än jag hade trott. (Minimalism är inte min grej.)

 

Det som gör Jungs dikter så starka är att hon betonar ordens valörer. Det finns mycket att hämta där, när hon lekfullt spänner upp enstaka ord över innebördens bråddjup, där känslorna tillåts ströva fritt. Då uppdagas nya betydelser. Hon visar helt enkelt hur plastiskt språket är, och det är en lisa att läsa hennes koncisa summeringar efter att de senaste veckorna ha tagit sig igenom femtielva krönikor om AI: en poesi av det här slaget kan nog inga algoritmer uppbåda.

 

Nog blir det mer konst än poesi. Några exempel på hur Jung arbetar kan belysa vad jag menar. Hon skriver ”extinction” som ”e tin tion”, och nog blir avsaknaden av ”x” och ”c” mer emfatiska? Ett återkommande tema är tomrummen, ödsligheten, borttagandet, reduktionen. Jag kan inte låta bli att läsa det som en samtidskritisk dikt: vi behöver göra oss av med fler saker än vi samlar på oss. Och förtjusningen finns i den ena svenska dikten, där ordet ”g ömma” har ett ”l” som trillat bort och hamnat flera centimeter under.

 

I ordet ”explosion” försvinner också bokstäver, så att Jung skriver på mitten av sidan ”ex pl si n”, med en hel drös ”o” utsprängda överallt, som bubblor, som också tar sig in på nästa sida. Och nog finns det kritik även i sviten ”Rape”, där det konkretistiska lämnar över utrymmet åt ordboksdefinitioner och statistik innan ordet glider över i ”rage”.

 

Att läsa om ABCDE i skenet av vad jag skrev förra gången visar att nya saker i den skapar intresse, och jag blir sittande med den här nya boken, som befinner sig någonstans mittemellan det kryptiska och det självklara. Den är ett glasklart mysterium. En sa li g poesi med förmågan att fascinera.