Sidor

25 apr. 2023

Världen är min. Dikter och fotografier, Edith Södergran, Schildts & Söderström

Hur ska poetisk storhet förklaras? Med hjälp av exempel. Det här är Edith Södergrans dikt ”Livet”, från Dikter (1916):

 

Jag, min egen fånge, säger så:

livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,

eller en smekning, den man sällan får,

livet är icke ett beslut att gå

eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra.

Livet är att förakta sig själv

och ligga orörlig på bottnen av en brunn

och veta att solen skiner däruppe

och gyllene fåglar flyga genom luften

och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova …

Livet är att vara en främling för sig själv

och en ny mask för varje annan som kommer.

Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka

och att stöta bort det enda ögonblicket,

livet är att tro sig vara svag och icke våga.

 

Nog vågade Södergran. I den här dikten, och i många andra. Här framträder i förtätad form en hel livsfilosofi, byggd på modet och rädslan och synen på livet som fångenskap och oförmågan att varsamt hantera det som kommer i vår väg.

 

Några av den svenskspråkiga poesins största namn fick korta liv. Erik Johan Stagnelius dog i år för 200 år sedan, 29 år gammal, och Södergran dog i år för 100 år sedan, 31 år gammal. Stagnelius är sorgligt eftersatt, något som Simon Sorgenfreis kommande bok Näktergalen på Ellerströms förhoppningsvis kan justera något. Södergran är desto mer omskriven fortfarande: i morgon skriver jag om Nina Ulmajas bok En annan Edith om fotografen Södergran, och redan idag kommer från finskt håll en antologi som också den betonar fotograferandet.

 


Världen är min är en helt enastående titel (på tal om Ellerströms gav de för några år sedan ut en bok med Södergran-rariteter: Jag är ett svärd). Den kommer från dikten ”Rosorna”, som är en av de drygt femtio dikterna som boken samlar. Till varje dikt ställs ett fotografi, och det är en fruktbar metod: inte för att dikterna någonsin blir ekfraser, men genom att belysa olika sidor av poeten. Flera av fotografierna avbildar okända skidåkande kvinnor, och de ställs jämte dikter som handlar om framåtsk(r)idande. Kopplingarna är inte alltid självklara, och det är gott så. Sammanställningen kan då betona de kontraster som dikterna i sig själva bär på.

 

Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää har noggrant kurererat urvalet, och ett rappt skrivet förord, som hittar en likhet mellan Södergrans dokumentära stil och Dorothea Lange, som några årtionde senare reste i USA och fotograferade fattiga och utslagna under depressionen. De jämför också med den surrealistiska konstnären Claude Cahun, som liksom Södergran lekte med könsidentiteter långt innan vår tid väckte liv i det icke-binära.

 

Behövs ännu en bok med Södergrans dikter? Tja, det är en smakfråga. Jag har bara en invändning mot urvalet (dikten ”Smärtan” saknas), men tycker som helhet att poeten Södergran är väl representerad. Hennes totalt fem diktsamlingar ryms lätt i en bok, så ett urval blir en smula överflödigt. Å andra sidan får vi syn på hur fruktansvärt stark hennes poesi fortfarande är, nu mer än hundra år sedan de skrevs. Här är det oftast långt till den tidigare dominerande bilden av Södergran som sjuklig och svag.

 

Att läsa Södergran ger den effekten Sara Stridsberg talar om, en ”kolsyrekänsla i blodet”. Och att säga att lyckan hon frammanar är tillkämpat önsketänkande är en efterhandskonstruktion: det är rimligt att föreställa sig Edith Södergran lycklig. Medveten om vilka krafter hon satt i rörelse. Och det måste vara någon med gott humör som skriver ned anteckningen som lyder: ”Att tillfriskna är ett sjukdomstillstånd.”   

 

Omslaget till denna utgåva är identiskt med Ulmajas val, men det är förståeligt, då det är en representativ bild av författaren: stolt, självsäker, modig. Hon är i tjugoårsåldern, jämnårig med Virginia Stephen på det foto som blivit så flitigt reproducerat för författaren med efternamnet Woolf. Bildurvalet i boken är också bra skött: ofta illustreras något tema i dikten av ett fotografi. Många bilder visar snö, till exempel. Här finns också den fina bilden av en kvinna som rensopar ett tak – Södergran själv lär ha trivts uppe på taket (särskilt när läkarna gjorde sina ronder). En annan som trivdes på taket var förstås Pippi Långstrump – Astrid Lindgren var ett stort fan av Södergran – samt kvinnan i Kate Bushs låtsvit ”Ariel”: hennes omkväde ”what kind of language is this” kunde gälla också Södergrans dikter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.