En annan Edith, Nina Ulmaja, Norstedts

Det har skrivits många böcker om poeten Edith Södergran, om geniet som revolutionerade den svenskspråkiga poesin. Också om människan Edith Södergran har det skrivits många böcker, om sjukdomen, tragiken, döden. Behövs det verkligen flera? Det beror på vem du frågar. Nina Ulmaja, briljant formgivare till många av de vackraste böcker jag har sett under 2000-talet, tar i sin nya bok En annan Edith fasta på en mindre belyst aspekt av Södergran: fotografen.

 

Finns det intressanta saker att säga om dessa drygt 400 kvarlämnade fotografier som Södergran tog? Ulmaja menar det, och återger närmare 200 av dem i boken, och det ska genast sägas att det är ett starkt bevismaterial. För det räcker inte med att säga att det är namnet i sig som gör bilderna starka. Dels är det ett fint tidsdokument – Södergran rörde sig med kameran utomhus och porträtterade människor, natur och djur (katter!) – och dels är det konstnärligt utformade foton.

 

Till exempel visas ett färgfoto, förmodligen det enda Södergran tog. Och Ulmaja leker fram färger till omslaget. Södergran tog många självporträtt, och Ulmaja hittar likheter till senare kvinnliga fotografer som Vivian Maier, Francesa Woodman och Cindy Sherman. Hit kunde faktiskt också Dorothea Lange anföras, hon som på 30-talet tog så drabbande foton av svältande familjer under den amerikanska depressionen. Något av samma intensitet finns i några av Södergrans foton som fångar familjer i situationer som inte alltid ser regisserade ut.

 

Ulmaja väljer att skriva boken som ett antal brev till Edith, en metod som inte saknar risker. Det blir lätt intimt i överkant, men mestadels behåller hon ändå respekten. Till det intressanta hör också en del paralleller i varderas familjehistoria. Ulmaja flyttade till Sverige som barn, och har en del erfarenheter av att behandlas som mindre värd. Snabbt lärde hon sig att försvenska sitt förnamn Niina till Nina.

 

Men det är inte i första hand för att redovisa krystade likheter som Ulmaja har skrivit boken. Det hon är inriktad på är att ge Södergran upprättelse som fotograf, och det går hon verkligen i land med. Hon vill också berätta en del om den finländska historien, med fokus på perioden kring 1900 och åren fram till Södergrans debut som poet. Det blir en historia om politisk instabilitet men också om den kvinnliga rösträtten som Finland ges redan 1907. Det är ingen långsökt tanke att detta ger Södergran något av den självständighet som hon ska uppvisa som konstnär.

 

På sätt och vis blir det ett lagarbete mellan Ulmaja och bokens ”Edith”. Södergran önskade att hon hade kunnat försörja sig som fotograf, något som inte alls var någon utopi i början av 1900-talet. I själva verket var fotografi ett område där kvinnor kunde göra sig en karriär, mycket lättare än inom andra konstriktningar. Fotografiet var så pass nytt att det inte hade hunnits upprätta starka hierarkier utifrån manliga normer. I det nybildade Svenska Fotografers Förbund var en tredjedel av medlemmarna kvinnor.

 

Det är flest kvinnor i Södergrans bilder. Hennes pappa dog när hon var femton, och det fanns inte många män i hennes privatliv. Ulmaja spekulerar i om det är orsaken att hon nedvärderats som fotograf, att hon helst valde att avbilda kvinnor. När Gunnar Tideström skrev sin infama biografi 1949 tog han hjälp av antropologen Rolf Nordenstreng [sic], som menade att Södergrans manliga drag var en förklaring till diktens genialitet (bara män kunde vara genier på den tiden), och hans kollega Bertil Lundman ansåg att Södergran hade zigenska drag.

 

Den förenklade bilden av Södergran som naturbarn, ivrigt förmedlad av Tideström och Gunnar Ekelöf och i viss mån Hagar Olsson, har reviderats av främst Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen. Så där finns inte mycket att göra för Ulmaja egentligen, eller bara att det hon kan uträtta där bara blir upprepningar. Men jag gläds att hon hittar ett foto av ett demonstrationståg i Davos, där man ville förkorta arbetsdagen till åtta timmar. Till det mer välkomna hör också att hon betonar Södergrans samhällsengagemang, något som annars inte brukar anses viktigt. Och en gång gör Ulmaja räfst och rättarting med svenskar som väljer att åka till Frankrike för att fotografera krigsmonument, utan att tänka på att det finns åtskilliga sådana i Finland.

 

Ja, det är mycket som är bra, och Ulmajas metod att tilltala ”Edith” är något en får vänja sig. Jag kan i och för sig inte hålla med om alla hennes idéer, så när hon försöker koppla ihop den unika poeten Södergran med den stundtals talangfulla artisten Eva Dahlgren måste jag djupandas en stund: bara … lägg ner den tanken, snälla Nina! Du kan inte göra så: Edith Södergran saknar motstycke, och Eva Dahlgren saknar allt som gör Södergran till det svenska språkets enda geni.

 

Det är en mycket vacker bok, och det är ett stort nöje att ta del av det rika bildmaterialet. Ulmaja har också valt ut 26 av Södergrans dikter, personliga favoriter och några från vaxdukshäftet. För den som inte läst mycket om Södergran sedan tidigare är nog den här boken ingen bra ingång, utan den är mer för de redan frälsta entusiasterna. För en sådan som mig, som varit besatt av Södergran i trettio år, ger boken ändå starka påminnelser om hur exceptionell hon var.

 

I sommar är det 100 år sedan Södergran dog. För nybörjaren vore det förstås lämpligare att inleda med Rahikainens helt suveräna biografi Kampen om Edith, en epokgörande biografi både i all allmänhet och i synnerhet för Södergranforskningen. Vi andra har förstås inget val än att kasta oss över också Ulmajas bok. För den delen utkommer på Schildts & Söderströms i Finland två nya Rahikainen-böcker om Södergran i år: Stjärnfångerskan och tillsammans med Eira Sillanpää antologin Södergranfoton (som bernur skrev om igår).