Våld och under. Om det moderna krigets natur, Simone Weil, översättning Paul Maslov Karlsson, h:ström

Det mesta av Simone Weils skrivande publicerades postumt. I Sverige samlades det i fyra ljuvliga böcker, tack vare omsorgsfullt kompetenta översättningar av Gunnel Vallquist, Margit Abenius och Karin Stolpe. Jag läste de fyra böckerna ivrigt under åren kring 2000, och har inte kunnat släppa Weil sedan dess. Tack vare en lyckosam slump har skörden på senare tid utökats med fyra nya urvalsvolymer, där man med viss mån också kan tillföra Tydningens nummer med Weils fabrikstexter, som kom för två år sedan.  

 

En av de nya böckerna utkom som del två i h:ströms tidskrift för politik och metafysik, Subaltern. Det är en prydlig antologi, denna # 1-2 2022, som samlar knappa dussinet texter, essäer och brev, av Weil, med tydlig inriktning mot kriget. Putins invasion av Ukraina från februari i fjol var en stark katalysator, det krig han med en infam eufemism vågar kalla ”militär specialoperation”.

 

För Weils del var det Hitlers hot som var aktuellt. Texterna är från 1933 och framåt, och Hitler tar plats i flera av dem – allra mest i den längsta essän, ”Några reflektioner om hitlerismens ursprung”. ”Hitlerismen” är väl för övrigt en mer adekvat benämning än nazismen. Hitlers skugga faller över texterna.

 

Beteckningen ”våld och under” blir en del av de polariteter som Weil aktiverar i sitt skrivande. En annan är ”realism och utopi”. Hon skriver om politik och andlighet, och vill sammanföra dessa. En huvudpoäng, som hon inskärper i den utsökta essän om hitlerismen, utgår från hur våldsfixerad den romerska kulturen var. Med få undantag saknade den en tydlig koppling till själen, och uppvisar en flagrant brist på medmänsklighet, när den ställs intill den grekiska kulturen.

 

Många av Weils tankar blir användbara även när de tillämpas på nutida konflikter. Till exempel hennes idé om nödvändighetens princip, där graden av icke-våld styrs av det våld som tillförs mot dig. En protest måste vara verksam. Det vill säga: icke-våldet måste göras kännbart för dess motståndare. Det behöver inte heller handla om krig, här kan aktivism också vara verksamt, att det inte tjänar något till att protestera med ord om orden ändå bara leder till passivitet hos makthavarna.

 

Att följa Weils tankegångar från det laddade året 1933 och framåt är skräckinjagande. Hon genomskådar och dömer ut Hitler från början. Är det då etiskt försvarbart att vara pacifist? Här vacklar Weil, och frågan är förstås omöjlig att besvara. Det finns uppoffringar som måste göras, och hon resonerar indirekt och direkt med antifascister och pacifister, till exempel i brevform. Inför ett hot kan ett land bara svara med militär upprustning.   

 

Här tycker jag att den svenska NATO-debatten – det vill säga, icke-debatten – hade haft behov av en röst som likt Weil ställer dessa relevanta frågor. Disclaimer: jag är inte emot NATO, men inte heller rakt igenom för. Det jag saknar är bara att vi hade gett oss själva tid att diskutera frågan innan vi skickade in ansökan. (En ansökan som av mycket att döma kommer att rivas i bitar av trilskande nationer.)

 

Ofta sätter Weil fingret på exakt de punkter som vi borde ge högre prioritet i samtidsdebatten. Några exempel:

 

ett krig måste bedömas inte utifrån den våldsamma karaktären hos de metoder som används, utan utifrån de mål som eftersträvas med hjälp av de metoderna.

 

Att hellre dö än att förakta sig själv, det är grunden för vilken moral som helst.

 

Jag skulle vilja föreslå att vi betraktar barbariet som ett permanent och universellt drag i människonaturen, ett drag som utvecklas mer eller mindre beroende på hur stort spelrum det ges av omständigheterna.

 

det verkar som att en totalitär stat lämpar sig bättre för att trycka ner de egna medborgarna än att lägga under sig många fler.

 

Weil lyckas sammanföra disparata tankar om kriget som både abstrakt idékonstruktion och konkret verklighet. Som bekant var hon orädd i dubbel bemärkelse: dels i sitt skrivande, och dels i sin livsgärning, där hon skyndade sig att skaffa erfarenheter i det spanska inbördeskriget. Att dö skulle inte bekomma henne, för som människa är vi ändå ”moraliskt medskyldig”. Det är en intressant, men farlig utgångspunkt. Men frågan är angelägen: förtjänar vi att leva? Som art tyder det mesta på att människan har gjort sitt. När Weil skriver glödande om värdighet och självaktning kan jag bara skicka mina lönlösa förhoppningar att någon med makt i Sverige 2023 läser henne.  

 

Mycket har sagts om Weils stränga doktriner. Hon tar parti för de svaga och fattiga, för det är de som strider och blir offer i krigsmaskinen. Så var det 1939, och så är det fortfarande. En kunde tillägga: de unga. Som devisen löd i vietnamkrigsfilmen Plutonen: ”The first casualty of war is truth youth.” Weil skriver också om de skyddslösa. Och skillnaden mellan det trojanska kriget och det krig hon förutspår strax innan det andra: från striden om en vacker kvinna till vackra ord, ord i versaler, och det är de tommaste av ord som skrivs i versaler, menar hon.

 

Om det för det trojanska kriget var mytologin som styrde människorna har den nu ersatts av vetenskapen. Den poäng Weil gör är att det fortfarande är blind tro som bestämmer över oss. Jag väljer att skriva om hennes tankar i presens, eftersom de inte har mist sin aktualitet. Det är ingen tillfällighet att det just nu utkommer flera nya utgåvor med texter av Weil. Hon är helt enkelt mer aktuell nu än någonsin tidigare. Vi har skapat våra egna myter och våra egna monster, som går under andra namn än under den antika grekiska epoken.

 

Weil såg också demokrati och diktatur som två begrepp som kuggar i varandra mer än som motsatspar. Det finns i kapitalismen ett våld som uppmuntrar till krig. När hon så skriver om hitlerismen ser hon hur tyskarna är lärjungar till romarna: ”Konsten att härska, det enda som romarna excellerade i […] och som lyckligtvis gick förlorad efter dem, har återupptäckts av dagens Tyskland.” Och nog finns det otäcka paralleller att spåra upp mellan Hitler och Putin, där det går lätt att ersätta den tyske diktatorn med den ryske i regeln ”att man aldrig ska behandla någon som en fiende förrän i det exakta ögonblicket då man är kapabel att krossa honom.”

 

Hon genomskådar också tidigt hitlerismen för vad den var, rasism utklädd till nationalism. Känns det igen? Det är skrämmande, men också ett av flera incitament på att vi behöver läsa mer av Simone Weil. Den här texten om henne är definitivt inget bokslut. Fortsättning följer.