Den dag vi kritiker
ersätts av AI hoppas jag att dess algoritmer baseras på Victor Malms kritiska
gärning. Han äger den numera sällsynta kombination av gedigen uppskattning för
traditionen och genuin nyfikenhet inför det nya. Dessutom skriver han om litteratur
med en avundsvärd hängivenhet. Att jag däremot sällan håller med honom i
smakfrågor är en helt annan sak (det finns nog ingen annan kritiker jag de
senaste åren varit så oense med), bland annat därför att hans argument är så
engagerade.
Nu har hans
avhandling om Katarina Frostenson och Stig Larsson äntligen kommit ut, under
titeln Är det detta som kallas
postmodernism. Titeln citerar Gunnar D Hansson, en av de författare som
uppenbart ligger Malm varmt om hjärtat. Det är en rätt unik idé som används
här, att utnyttja de två författarskapen mer för att peka ut skillnader än
likheter, i en kontrasterande läsart.
I inledningen för
Malm viktiga och klargörande resonemang om kritiken, om själva tolkningsarbetet
generellt, om den sympatiska läsarten. Han skriver också uppbyggligt om
epokindelningarna som råder inom litteraturhistoriska arbeten – decennievurmen som
främst Sverige fastnat för och därmed låst fast sig i begränsningar. Läst så
skulle väl hans bok handla om två 80-talister, det vill säga att de utmärkte
sig och definierades som författare under det decenniet, men i själva verket är
de dikter han fokuserar på i avhandlingen i större utsträckning från 90-talet
och senare.
Malm har en egen
röst, ett tilltal som underlättar arbetet att göra framställningen tillgänglig
även för icke-akademiker. Det är ett skrivande som väljer bort det mjuka och följsamma,
och hellre väljer att vara avig och kantig. På sitt uppfriskande sätt kan han
unna sig att stretcha sina tolkningar bara när det så behövs, och därmed landa
i slutsatser som jag för en gångs skull gärna håller med honom om.
Ja, och postmodernismen, vad ska vi säga om den? För mycket har redan sagts om den, verkar också Malm tycka – så uppfattar jag hans genomgång som något pliktskyldig när han vill reda ut förenklingar, missförstånd och historiska feltolkningar av detta ytterst töjbara begrepp. På senare tid har det mest använts pejorativt, något som det nog krävs större insatser än detta arbete för att åtgärda. Vad som är lyckosamt är det utredande arbetet kring modernism överhuvudtaget, i förslagen att vad som premierats är en säkrare kanon av modernistiska författare, där Malm ställer dessa fixstjärnor – Woolf, Mann, Proust – mot mer utmanande och krångligare modernistiska exempel – Gertrude Stein och Ulysses.
Min relativt
begränsade överblick skulle säga att postmodernism är ett inte alltför
överanvänt begrepp i samtida svensk litteraturforskning. Malm föreslår med
hjälp av Frederic Jameson postmodernitet, och visar att postmodernismen har
berikat våra läsningar, gett oss fler verktyg att arbeta med. Men ändå: allt
blir i slutändan reducerat till förenklingar, annars blir man inte begriplig –
det bästa blir att skapa sin egen definition av ett begrepp som postmodernism
(nå: är inte det i själva verket den bästa definitionen av det, att man blir
autonom i sitt förhållningssätt).
Under 80-talet
fördes en infekterad debatt om postmodernismen, tydligt refererad här, där
bland annat ett argument var att den inte var tillräckligt samhällsorienterad. Ebba
Witt-Brattström har i efterhand konstaterat att postmodernismen kidnappade ett
antal kvinnliga författare, Frostenson, Ann Jäderlund och Kristina Lugn främst, och tvingade dem att skriva en teoretisk litteratur, fjärmad
från feministisk agenda. Intressant nog kan det ha varit Sonja Åkesson som
hellre fungerade som banerföraren, en författare som minst sagt beskrivits som
samhällsinriktad, och nog kan den som vill hitta samhällsorientering i
exempelvis Frostensons dikter.
Malm går hårt åt
Witt-Brattström i några ställen, men även mot Peter Luthersson och hans snäva
omdefinition av modernismen, samt några andra som får sina fiskar varma. Liksom
Tommy Olofsson och Magnus Ringgren, som sent 80-tal initierade det som skulle
bli ”obegriplighetsdebatten”, där ju Frostenson var en av måltavlorna för
kritiken. Deras namn nämner jag eftersom de kommer att bli ihågkomna – för den
som söker en säkrare genväg till evig berömmelse är det ju bättre att ha fel än
att ha rätt.
I kapitlen om
Frostenson handlar det mycket om att hon uppsöker gränser i sitt skrivande: hon
både bejakar och bevarar dem. Det handlar också om ”simulakra bildhinnor”, och utgör
en övertygande metod för att öppna hennes dikter för tolkningar som rör sig
mellan att vara övertydliga och antydande. I det gränslösa finns också det
värdelösa, som bildar en övergång till Larssons poesi, till synes så olik
Frostensons.
De dikter Malm
väljer, i Frostensons fall ”Negativ tindra” från Joner och ”Hornet” från Karkas,
i Larssons fall med fokus på boken Natta
de mina, finns inte mycket att anmärka mot. Poängen kommer fram. Där ingår
bland annat Larssons kritik mot samtidens fixering vid stelnade estetiska ideal,
utifrån den legendariska DN-artikeln från 90-talet (här återgiven i facsimil)
om författare som var fångade i sin egen finhet.
Därmed handlar
mycket av Malms genomgång av Larssons dikter om den medvetet dåligt skrivna
litteraturen, som upptog större delen av Larssons 90-tal. Malm medger
dåligheten, men gör en distinktion mellan intention och funktion. Där hamnar vi
också i resonemang om de olika sätten att skriva självbiografiskt. Frederik
Tygstrup har i en artikel intresserat sig för verkligheten och fiktionen håller
på att byta plats, med slutsatsen att när fiktionen börjar leka med
verklighetselement, då beror det på att verkligheten börjat leka med
fiktionselement.
Gemensamt för
Frostenson och Larsson är hur båda söker sig mot gränser, ett ämne Malm
möjligen kunde ha utforskat mer i sin studie. I gengäld får vi flera resonemang
som betonar det unika hos dessa två författare, som man nog får säga hade sina
storhetsperioder på 90-talet (här håller nog Malm inte med mig avseende Frostensons senare poesi). Endast den s.k. framtiden får utvisa hur giltiga
deras författarskap blir när vi är döda. Victor Malm har gjort sitt för att
säkerställa en riktning för framtidens intresse med denna avhandling.