Tvivel, Nicko Smith, Eget förlag

Vad är poesi? Det är en fråga som är lika enkel som den är svår, men den mest användbara lösningen torde att använda negationen: det är lättare att säga vad som inte är poesi. Men i korthet är poesin, om anglicismerna tillåts, ett skott i mörkret … en vild gissning … Den livnär sig på osäkerheten, på tvivlet.

Nicko Smith har en religiös grundsyn. I sin nya bok med den passande titeln Tvivel ger han sig in i en dialog med bibelns Job – men, likt alla som någon gång ägnat sig åt religiöst grubbleri är alla dialoger beroende av monologen, och alla svar hotar att bli fabricerade av den egna inbillningen. Spänningen mellan visshet och tvivel infångas i denna tunna samlings dikter.

Bildspråket är nedtonat och vagt, men ibland skarpt, som i den välfunna kategoriseringen ”den tandläkargrå verkligheten”. I dikterna undersöker Smith hur man ska närma sig Gud, om man ska göra det medelst provokationen – tvinga fram en reaktion från den frånvände guden. Citaten från Job bildar en kontrastverkan, och ger perspektiv till diktjagets vardagssituationer. För hur ska ens lidande uppfattas om det ställs mot Jobs – innebär det inte att vi alltid förlorar?

Men implicit hävdar dikterna i Smiths samling att lidandet inte är någon tävling. Här utdelas inga medaljer, endast psykofarmaka. De dagliga bestyren är huvudfokus, själva överlevandet. Varför är vi inte mer tacksamma? På sitt oförställda och uppriktiga vis närmar sig Smith detta olösliga problem, i dikter som ibland kränger till över boksidan. Det är insiktsfullt och eftertänksamt: ”Men du är ju alltid här / eller hur? / Det är jag / som inte är hos dig”.

Samtidigt är få saker lika lönlösa som att väntas sig tecken på en gudomlig existens, jag menar, då kan man ju lika gärna vänta sig svar från aliens. Det är med imponerande ihärdighet Smith fortsätter röra sig kring de här frågorna – i den förrförra boken HKI Rött fanns en medvetenhet om livets skörhet, och även här finns en tydlig och konsekvent diskussion kring psykisk ohälsa. Det är dikter som tar sin avstamp i ett underifrån.  

Smith låter sitt eget allvar balanseras mot andras humor, och reflekterar över diktens funktion. Han växlar benhård utsaga med tveksam antydan, och bland annat därför är Tvivel en så lämplig titel.