Rymdens alfabet, Maria Küchen, Natur & Kultur

Maria Küchen har skrivit en storartad essäbok om rymden. Den är full av kunskap, men visar också människans bräcklighet inför det som fortsätter att utgöra vårt största äventyr. 

I sommar är det femtio år sedan människan först satte sin fot på månen, med pionjären Neil Armstrongs berömda ord: ”One small step for a man, one giant leap for mankind.” Några år senare avstannade månresorna, men rymdfärderna har under 2000-talet snarare ökat i intensitet, delvis på grund av att mänskligheten inom kort behöver kolonisera rymden för att klara livhanken. Jordens resurser håller ju som bekant på att sina.

Maria Küchen har med Rymdens alfabet skrivit en på alla sätt formidabel essäbok om sitt rymdintresse. Det är en fascination som gestaltas i en metodisk och pedagogisk genomgång från A till Ö, där vi lotsas genom både bekant terräng och förbluffande nyheter.

Küchen väljer ofta att behandla de mindre omtalade detaljerna, och reser till rymdbaser i öst och väst för att inte bara spåra minnen från den tidiga klappjakten mellan Sovjet och USA, utan också för att notera nutida uppskjutningar av rymdstationer, samt forskningen som förbereder bemannade färder mot nya planeter, i första hand Mars. Här ska vårt intresse rikta sig inte bara mot Kina, utan också Indien.

Detta alfabet blir till stor del encyklopediskt, med nedslag hos fysiker och rymdnördar som håller koll på sådant som namnen på alla djur som det forna Sovjet forslade upp i rymden. Hon redogör för många intressanta sidospår: till exempel tillagades den första espresson i rymden givetvis av en italiensk astronaut. Historia och nutid blandas i kapitel om teleskop, svarta hål, kometer, Tintin, hjältar och förlorare (förolyckade).

Genom de olika kapitlen växlar Küchen mellan att vara reporter och poet, och det är med stor skicklighet hon balanserar de olika rollerna. Det är hela tiden engagerande skrivet.. Allra mest sympatisk av de intervjuade astronauterna framstår Buzz Aldrin, han som skulle bli tvåa på månen. Det som dominerar är den kritiska blicken, som aldrig duperas av de storslagna öden som det ges utrymmet åt.

Genom boken löper förgängligheten, som en konstant påminnelse om vår relativa litenhet och faktiska obetydlighet i relation till den stora rymden, ”svart som spader ess”, som astronauten Al Worden beskrivit den. Ett bestående intryck av boken blir vikten av samarbete, hur beroende man blir av kompromisser och av att följa andras beslut utan att orsaka konflikter.

Mest fascineras jag av de poetiska skildringarna av det som på rymdspråk kallas EVA, (”extravehicular activity”) alltså rymdpromenader. Küchen liknar det vid koreografi, eftersom promenaderna i rymden är så beroende av minutiösa förberedelser.   

Denna storartade bok är full av kunskap, och blir förstås så bra tack vare att Küchen hela tiden sätter ämnet i fokus, och inte sig själv. Ändå är det här en väldigt personlig bok, i synnerhet i kapitlet om David Bowie, vars många rymdsånger förstärkt hennes rymdintresse. Det är också det kapitlet som berör mig allra mest, genom sin vemodiga insikt att inget hejdar tidens gång.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/6 2019)