The Long Take, Robin Robertson, Picador

Som bekant blir ett och ett inte alltid två. I sällsynta fall injiceras något magiskt när två obetydliga föremål korsbefruktas – resultatet blir tre! Men lika ofta det motsatta, att två gynnsamma objekt kan ta ut varandra och resultera i en neslig etta … Som när du hör talas om konstnärliga samarbeten, och det är som att dina drömmar går i uppfyllelse – tills du tar del av resultatet. Ungefär så tänkte jag när jag fick nys om Robin Robertsons The Long Take – en diktbok i film noir-miljö – för när två av mina konstnärliga favorituttryck här möts kan väl resultatet inte bli annat än grusade förhoppningar?

Nja, säg inte det. Förra året hamnade Robin Robertson på Bookerprisets kortlista, och förlorade till slut mot Anna Burns på alla sätt utmärkta Milkman. Det är faktiskt lika lätt att se varför han blev nominerad som det är att se varför den inte kunde vinna. Det är en bra bok, med vissa begränsningar.

Det är åren efter andra världskriget. Så som Paul Schrader har skrivit i en briljant essä om film noir (kunde läsas i Chaplin på 80-talet) innebar krigsslutet desillusionerade drömmar och förtvivlad cynism, gestaltat i de både bokstavligt och bildligt svarta film noir-mästerverken. Här utspelar sig skotske Robertsons episka dikt, med krigsveteranen Walker som protagonist. Han lider av något som på vårt språk kallas PTSD, och minsta ljud- eller ljuseffekt triggar attacker av svår ångest – fjärde juli-fyrverkerierna, till exempel.

Han rör sig mellan New York, Los Angeles, San Fransisco, och befinner sig i något slags limbo där han inte kan återvända till hemorten på Kap Breton-ön i Nova Scotia, Kanada. Han rör sig på städernas gator som en vålnad, trivs bäst i ytterkanten av tillvaron, där alla han möter på ett eller annat sätt är främlingar. Det är ett porträtt av en ensam människa. Vandringarna indikerar flykt.

Robertson beskriver minutiöst gatunätet, invånarna och exteriörerna. Det är skickligt, väl researchat, men också aningen livlöst. De bestämda problem som Walker stöter på är tidlösa: rasism, korruption, alienation. Fyllon och hemlösa överbefolkar gatorna, alienationen är utbredd. Många av beskrivningarna är åskådliga, intryckfulla snarare än uttrycksfulla:

                                           the calls of hot-dog sellers,

                      whispers from the pimps and the whores,

                      the dealers; the cops out on the corners,

                      the soldiers and sailors, their whistles, shouts,     

                      broken bottles; reefer smoke, beer and sweat.

                      This was the city. […]

                      He walked for hours, up and down Main,            

                      watching it flex and swell, feeling the crowd’s edge

                      of fever and delirium, friction and threat: its black pulse.

På samma gång som Walker lider av krigserfarenheterna blir det något han måste hålla fast vid för att inte förlora sin identitet, så han förblir märkligt lojal mot denna sin mardröm. Alternativt vore att erkänna att det varit bortkastade år. På så sätt illustrerar han vår förmåga att rationalisera även det vi vet är negativt och skadligt. Samtidigt är mycket kring Walkers bakgrund diffust – han skriver brev till en kvinna i hemstaden, men vi får inte veta vad som avhåller honom från att åka tillbaka.

Så småningom får han viss rätsida på sitt liv, börjar skriva för ”the Press”, om film och boxning, och kriminalfall, och det sistnämnda tar honom till rättsscener som påminner om vad som utspelar sig i James Ellroys LA-kvartett med motiv från ungefär samma tidsepok (Robertson nämner också fallet ”Svarta dahlian”). Han träffar filmarbetare, bland annat de som arbetar kring Robert Aldrichs fulländade Kiss Me Deadly.

Det är som sagt mycket som är bra med Robertsons bok, och givetvis var det en sensation att poesi nominerades till Bookerpriset. Hans sätt att etablera stämningar är utsökt, och porträttet av Walker är minnesvärt, hedervärt och kanske rentav prisvärt. Men jag stör mig på longörer, som de envist och klumpigt nedhamrade tidsmarkörerna, där dödsfallens funktion är att på ett övertydligt sätt ange tidsanda: där dör Charlie Parker, där Humphrey Bogart, där 14-årige Emmett Till, och blir inledningen på medborgarrättsrörelsen i USA.

Så mitt intryck är aningen splittrat. Det är bra, men som sagt också aningen frustrerande med dessa nattvandringar.