Spring, Ali Smith, Hamish Hamilton

”If winter comes, can spring be far behind?” frågade Ali Smith med en tydlig allusion till Shelleys dikt ”Ode to the West Wind” i sin förra bok, och nu har den – våren, det vill säga Spring – anlänt, den tredje delen i hennes så gott som unisont hyllade årstidsserie. Som litteratur är det ett kraftprov, men samtidigt skrivet på ett nästan nonchalant sätt, i rusande ursinne över det stillastående som Brexit inneburit för Storbritannien.

Som vanligt är handlingen omfattande, spretig, svåröverblickad. Och tilltalet rör sig mot allt mer desperation, när Smith knyter ihop samtidens politiska oro i en väv av intertextuella referenser till Shakespeare, Rilke, Beethoven, Mansfield, Chaplin … Romanen blir ett stridsrop, där naturens ilska kanaliseras i en associationsrik berättelse om – ja, något som kanske inte klarnar förrän i nästa avslutande del, Summer. Men i stora drag handlar det om kapitalismen, om dumheten, om infantiliseringen av samhället, om flyktingkrisen, om den globala uppvärmningen – alltså de ämnen som ideligen debatteras på ledar- och kultursidor.

Det är svårt att göra Smiths prosa rättvisa. Och vad handlar det ens om? Om att veta för mycket, om dödens konsekvenser, om fantasins påverkan på människan, om minnen som hjälper och stjälper, om hur stark saknaden är. Olika idéer trådas samman, teorier exploateras i explosivt känsloladdad prosa, förmedlade med en nästan provocerande fräckhet. När insatsen är högre stegras inte bara förtvivlan, utan också humorn – som vanligt är Smith enastående rolig, även när hon är som mest bitter, eller kanske allra helst just då.  

I Schweiz utspelas påhittade möten mellan Rainer Maria Rilke och Katherine Mansfield. Det påhittade förstärks också i berättelsen om filmregissören Richard och hans saknad efter medhjälparen Paddy (Patricia), som nyligen dött i cancer. För samtidigt har han fiktiva samtal med sin nu vuxna dotter, som han inte har träffat på många år, men som han inbillar sig finns vid hans sida:

                      My darling, you’re imaginary, he says.

                      Yeah, I know, she says.

                      You don’t exist, he says.

                      And yet, here I am, she says.

                      Go away, he says.

                      How can I? she says. I’m you.

Som andra led i berättelsen, eller berättelserna, fungerar Brit (Brittany), som arbetar vid ett förvar, och ifrågasätter det värdiga att uppehålla flyktingar i flera år i byggnader där ändamålet var att de kunde bo där i ett par dygn.

Det är en kulturell exposé, med ideliga stationer – Shelleys moln juxtapositioneras med Tacita Deans molnkonst, och som vanligt med Dickens och T.S. Eliot som spökskrivare. Smiths språk är originellt, påhittigt, uppfinningsrikt och ständigt överraskande. Här finns också den 12-åriga aktivisten Florence som ställer makthavarna till svars, likt en Greta Thunberg (som Smith har uttalat sig positivt om).  

Nog kan det te sig rörigt och ostrukturerat stundtals, men som sagt blir Spring begriplig när den sätts i relation till de två tidigare. Som enskild roman är den är både mörkare och mer hoppfull. Smith tar sig an många ämnen, utan att dröja vid något av dem, som om tiden är för akut. De bitska utfallen blir allvarliga påminnelser, varningar, som när Richard tänker tillbaks, och försöker få uppskov från den imaginära dotterns fördömande av tidigare generationers försummelser, men vad han får är ekot av den mest korkade bortförklaringen:

                      We didn’t know any better, he says.

                      Dog ate your homework, she says.

Vad som visas i Richards ständiga konversationer med spöket är att även det inbillade finns.

Smith är suverän på att avslöja uppblåstheten och inbilskheten hos makthavare – det var hon redan i en så tidig bok som Girl Meets Boy från 2007. Hon är en motståndare till det pompösa, och det är med smidig balansgång hon lyckas avvärja att hennes kaxighet någonsin skulle riskera att bli ocharmig – på så sätt påminner hon inte så lite om Jeanette Winterson i sina bästa stunder. De två utnyttjar också konfrontationen som estetiskt verktyg, på ett sätt som knappt någon har gjort sedan Blake och Yeats; det rör sig om författare som tar strid både språkligt och tematiskt.   

Framtiden hägrar, skugglik och ominös. I denna roman är Smith som sagt både mer pessimistisk och mer hoppfull – men också mer polemisk och mer polyfon i sitt rasande rytmiska språk, eller man borde säga det i plural, alltså att det är de rasande olika språkbytena som ger den säregna rytmen. Det är också ypperligt balanserat mellan det övertydliga och det endast antydda, som resulterar i en roman som växlar mellan slagord och poesi. Om första boken Autumn i första hand gestaltade chocken efter Brexit var andra boken Winter mer reagerande, och nu i Spring kanske något mer spirande hoppfullt kan växa fram inför avslutningen, om man nu ens ska se det som enskilda romaner – snarare blir det allt mer uppenbart att man ska läsa det som en roman i fyra delar.  

Vad är våren? En mellanstation mellan de starkaste årstiderna vinter och sommar. Nyligen har de två första böckerna översatts till svenska, ett djärvt uppdrag för översättaren Amanda Svensson. Tyvärr verkar böckerna ha mötts med en blandning av oförståelse och ointresse. Det är märkligt, då Smiths projekt mer och mer ter sig vara en avgörande insats för att förnya romankonsten – en enastående bedrift vars effekt nu blir allt mer tydligare.