The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House, Audre Lorde, Penguin

Hej, du som är i opposition (det finns så många sätt att vara i opposition på, så jag antar att det gäller alla som läser): tro inte att du kan åka snålskjuts på din motståndares redskap, du måste bygga dina egna. Så säger Audre Lord, som identifierade sig som ”Black, lesbian, mother, warrior, poet”, och hon gör det i en helt underbar essä som ingår i den pastellgröna serien Penguin Modern, med fem korta texter på lite drygt 50 sidor.

The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House lyder essän som fått ge boken sin titel, och det är hela tiden stark läsning. Om vreden var undertryckt i Malin Lindroths Nuckan, som jag nyss läst, är den här i öppen dager. Lorde är överhuvudtaget inte de subtila nyansernas författare.

Och jag inser ju att det är, på sätt och vis, jag som är den ”mästare” som titeln apostroferar, i kraft av att vara vit, medelålders man: jag är fienden. Men varför blir jag då så upplivad, på samma sätt som när jag läser säg Valerie Solanas SCUM Manifest? Är det inte en läsning som behöver problematiseras? Jag återkommer till det strax.

Lorde menar att poesin kommer från en mörk plats. Hon anger det kvinnliga skrivandet som en motpol till det manliga, som koncentrerar sig på ordvitsar och lyx. En generalisering och förenkling, förvisso, men poängen är hur hon vill ersätta lyx med hopp och drömmar – realiserbara drömmar, nota bene. Drömmar måste resultera i handling, menar hon, och vill uppnå nya uttrycksätt, som i högre grad prioriterar känsla som bas för människans existens. Där kan det egna språket födas, om vi återupptäcker det slumrande inom oss.

Känslan är en del av hennes projekt, och som hon behandlar även i en text om erotik som grund för hela ens liv, en energi som ger färg åt hela ens existens. Den energin har sin grund i vreden, där hon bryter mot den klassiska farhågan, ni vet ”håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. Men vi kan inte nå varaktig förändring om vi inte besegrar hyckleriet som är latent hos oss alla.

Lorde riktar sig mot vita kvinnor, och det är frigörande att ta del av hennes erfarenheter, eftersom hon skriver om det självupplevda. Det är knappt en gnutta teori, och nästan bara praktik, trots att hon kommer från universitetsvärlden. Hon är ateist, men predikar i sitt tilltal. Titelessän är också mer tal än föreläsning.

Faran med att träda fram så som Lorde gör, och som hon också identifierar, blir att idéerna hålls fram som undantag, där det upprätthålls särskilda listor, temadagar, speciella kurser (women’s studies), och det är väl det jag menar med att min egen läsning behöver problematiseras. Hur kan jag så ofta tycka att kvinnor skriver intressantare litteratur än män? Det beror inte enbart på att många kvinnor på 1800-talet tvingades skärpa sin receptionsförmåga med att kalibrera sin uppmärksamhet som i högre grad passiva lyssnerskor än som aktiva talare (notera att det inte finns en feminin form av talare, enligt words stavningskontroll som inte godkänner ”talerskor”).

Nä, kvinnor skriver underifrån, och jag kan identifiera mig med det, om än det i somligas ögon förstärker mitt hyckleri. Samhällets hat riktas mot alla utsatta grupper, och tyvärr har inte mycket ändrats sedan Lorde skrev dessa texter mellan 1977-1982. De som hatas är de som samhället inte ser nyttan i: de fattiga, bögarna, men också kvinnor. Samt alla som inte är vita: tänk Romelo Lukaku, belgaren som får höra att han är belgare när han gör mål men att han är belgare med kolonesiskt ursprung när han missar – eller för den delen Jimmy Durmaz, som efter ett ynka misstag i en match mot Tyskland fick utstå flera tusen rasistiska kommentarer.

Just detta att inte mycket har hänt på drygt trettio år är mer än beklagligt. Det talas ibland om saknaden efter personer med moralisk resning: vad skulle Stig Dagerman ha sagt om Sverigedemokraterna, till exempel? Det är inte svårt att föreställa sig vad Audre Lorde skulle ha sagt om Donald Trump: hon skulle ha haft anledning att vara ännu argare. Vad hon visar med sina essäer är att vreden visst kan vara en konstruktiv kraft (”anger is an energy”, som John Lydon insisterade i Public Image Ltd:s ”Rise”). ”There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single issue lives”, låter hon hälsa som ett budskap från det förflutna till den ständigt likartade populismen.

Inte heller är Lorde någon änglalik feminist: till skillnad från exempelvis Beyoncé är hon inte någon superhjälte utan skavanker, utan man kan ana tillkortakommanden och bräckligheter i hennes pansar. Hennes budskap är att du måste börja jobba med dina styrkor, hur obetydliga de än ter sig: hennes egen styrka är inte bara ilskan, utan också optimismen, som faktiskt smittar av sig. Det finns också en tilltro till energi hos hennes medmänniskor, och det är en aktivistisk kraft som borde gå att tillämpa.  

Sveas son, Lena Andersson, Polaris

Slöjdläraren Ragnar Johansson är huvudpersonen i Lena Anderssons nya roman Sveas son. Fast egentligen heter huvudpersonen Sverige: hans mor Svea ska förstås uppfattas som en symbolisk landsmoder. Ragnar själv blir då den typiske svensken, som raskt omfamnar alla nymodigheter. Bara för att i eftertankens kranka blekhet upptäcka att moderniteten också bär på nya problem, som att privatiseringarna får brevbärare att krocka i trappuppgångar, och den obefintliga nyttan med internet.

Karaktärerna förblir fyrkantiga, inklusive dottern Elsa, vars skidåkarkarriär upphör när hon börjar läsa Kafka och Gyllensten. Nä, jag blir inte särdeles imponerad av denna idéroman, som vill teckna ett satiriskt porträtt av svensk mentalitet. Satiren är ovanligt slapp för att komma från författaren som gav oss den fyndiga och vassa Duck City för lite drygt tio år sedan. Här ägnar hon sig mest åt att pricka av den samlade informationen som ska ge oss det svenska kynnet (däribland lita på staten och bli förbannad på artiklar i DN).      

(Också publicerad i Vi 7/18)

Kvar, Eva Ribich, Trombone

I Trombones serie ”Svavel” ges Eva Ribichs nya bok Kvar ut. Med sina sexton sidor blir det en kort långdikt, om ett diktjag som rör sig i en övergiven lägenhet. Spöklikt, och man anar att det är något som har föregått besöket. En separation? Kvar i lägenheten finns spåren av en annan, ett oidentifierat du. Diktjaget vidrör de kvarlämnade sakerna, telefonen, stolarna, sängen, och minns en tillvaro i rummen ”där / ljuset från fönstret fortfarande / faller, väggen är varm, skrovlig / under handen, ojämn av väv”.

Ribich debuterade på slutet av 90-talet med ett par lovande böcker, men har hållit en låg profil på senare år. Det är synd att hon inte når fler läsare med sin lågstämda men skarpa dikt. En outsäglig ensamhetskänsla pyr ur denna minimala diktsamling, och ger den suggestiva berättelsen kontur och skärpa. Kvar hos läsaren finns funderingarna, som en illustration till att frågorna alltid är mer fruktbar mark för en poet än svaren: hur blev det så här? Det får vi inte veta, och det är jag tacksam för.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/6 2018)

Nuckan, Malin Lindroth, Norstedts

Your silence will not protect you. Audre Lordes uppfordrande ord återkommer hela tiden när jag läser Malin Lindroths essäbok Nuckan, som gör ett försök att reclaima en försvagad kvinnoposition. Hon gör det för att befria begreppet från skam, och gör det även i en anda som kan sägas går Lordes aktivistiska ärende. Hon skriver att det är dags att inse att tystnaden inte hjälper dig.

Men givetvis nämner hon inte Lorde, för det är inte den typen av bok. Hon nämner inte heller Edith Södergrans lika uppfordrande ord, ”Jag är ingen kvinna”, även om det också är en rad som återkommer till mig under läsningen, och något som åtminstone diskuteras av Lindroth: är nuckan ens en kvinna?

Boken blir en självbiografisk genomgång av hur det är att ha blivit bortvald, av att leva ensam i en tillvaro som gjort tvåsamheten till fetisch. För, som hon säger, det finns fortfarande något häftigt glamouröst i att vara singel, men bara unket och tragiskt i att vara ensam – när ensamheten konsoliderats till levnadssätt.

Så det är en bra och viktig bok. Utan att Lindroth egentligen behöver göra en poäng av det finns det en feministisk agenda här. De ord som signalerar negativitet är knutna till könet: när jag gick i lågstadiet försökte min lärare reclaima (”återupprätta”, sa hon säkerligen) ordet käring, genom att påvisa att det ursprungligen betydde kärleksring, och att det därför var något fint, en komplimang. (Givetvis finns det inget etymologiskt stöd för att hon hade rätt.) Det finns ett stigma också i ordet nucka, att det inte bara är fult utan också behandlas som något smittosamt. Kallas du nucka hamnar du i underläge.

Först måste Lindroth meddela vad det betyder, för uppskattningsvis förstår inte 90-talister och yngre ordet. Men, liksom ett annat ord ungdomar inte förstår, våp, ligger det där som en underström i språket, som hotar att dra ned den som kallas det. Det är oerhört uttrycksfulla ord. Att det saknas en manlig motsvarighet till både nuckan och våpet är betecknande. Lindroth menar att det finns ”en avgrund” mellan hur manlig och kvinnlig ensamhet beskrivs i media, men jag är inte säker på att det riktigt är så: dock reserverar hon sig, och skriver kort om norrländska gammpojkar, fast nog omgärdas även de av ledsamhet och rykten om oegentligheter.  

Hon tar itu med skammen, och det är i första hand därför hon har skrivit boken, för att sluta skämmas. Hon ger nuckan en röst. Det självupplevda hanteras korthugget och rakt, när hon sexton år gammal åker till USA som utbytesstudent och får veta att hon bokstavligt är odejtbar. Upplevelsen att vara apart har redan fått fäste, men vad hon bland annat visar är hur oerhört viktiga orden är, hur de lägger sig i ens medvetande och till sist blir en del av ens personlighet. Hon kan formulera exakt hur det känns att vara den ingen vill ha.

Hon visar också att olycklig kärlek kan vara dramatisk och spännande, medan ensamheten bara blir tragisk och olustig. Hennes berättelse om att vara ingens flickvän är mer sorglig än arg. Det är sakligt och tålmodigt skrivet. Vi får en inblick i ett elände, utan att Lindroth känner sig nödgad att vältra sig i den. Det är personligt, utan att det privata tar över och får det att bli för intimt: likaså är det befriande fritt från självupptagenhet.

Det är en bok om att tillhöra, för att parafrasera Carina Rydberg, den lägsta kasten. Det slår mig att Rydberg i sin bok Den högsta kasten skrev mycket om sin ensamhet, och att det även hos henne fanns ett återupprättande av en utsatt och kritiserad position, att hon försökte vända det beklagliga till triumf. Men det finns ingen triumf i Lindroths historia – den följer den klassiska plotten, med kedjan förnedring-hopp, fast nä, det här är ingen munter solskenshistoria.  

På 1800-talet kunde nuckan uppleva en kortare frist, när den ogifta kvinnan tilläts vara myndig. Det fanns också ett överskott av ogifta kvinnor. Men det fanns och finns inget utrymme för någon annan kvinnoroll än horan/madonnan. En nucka hotar den dikotomin. Och självföraktet kommer alltid utifrån. Nuckan blir ett manifest, en text som kommenterar underifrån, ger styrka åt de kuvade.

Malin Lindroth skrev för snart tjugo år sedan den suveräna romanen Vaka natt. Sedan dess vet jag att hon arbetat som dramatiker, men jag har saknat henne som prosaförfattare. Hon berättar om en skrivkramp från 2005, som skickade henne till psykoterapin. Det är svårt att föreställa sig vilket mod som krävts för att med den här vackert signalgröna boken ta bladet från munnen, men desto lättare att uppskatta att hon äntligen gjorde det, eftersom det borde vara till hjälp för så många som fortfarande stigmatiseras av ofrivillig ensamhet.  

Två fantasistycken. Lille Zachris, kallad Cinober och Falu gruva, E.T.A. Hoffmann, översättning Gösta Montelin, Karl Benzon & Rickard Berghorn, Aleph

Är man en sucker för den romantiska epoken (1798-1824) är det lätt hänt att tysken E.T.A. Hoffmann blir en favorit, med sina furiöst egensinniga texter. Han har ett sätt att injicera fantasi och uppfinningsrikedom i sina besynnerliga alster, där man får räkna klassiker som den gotiska romanen Djävulsdrogen, skräcknoveller som ”Sandmannen” (Freuds favorit) och musikaliska fantasier som ”Nötknäpparen” och ”Riddar Gluck”, det på så många plan oroande stycket Den sönderslagna krukan, och den befängt roliga Katten Murrs tankar om livet.  

Till hans mindre kända verk hör nog två noveller, sagor, eller ”fantasistycken” som förlaget påpassligt kallar dem, och som nu återutges på svenska. Kortromanen ”Lille Zachris” och den kortare ”Falu gruva” översattes senast för omkring hundra år sedan, och har nu fått en mildare variant av modernisering, utan att hitta alternativ för rätt många arkaismer som ”mente”, ”talte”, ”plägar”, ”genmälde”. Nu hör ju detta till Hoffmanns unika stil, som befinner sig på instabil mark mellan kitsch och fullaste allvar.

Vad kan då sägas om just de här verken? Zachris/Cinober är en stygg dvärg som med hjälp av feer maskerar sin fulhet och blir kärleksrival med professor Balthasar (jag lovar!) om den undersköna Candida. Fursten har bannlyst feerna, men de har ju sina knep för att undkomma den världsliga världens påbud. Med sardonisk humor låter Hoffmann fursten diskutera med sin undersåte problemet med postgången till det ställe feerna ska förvisas.

Hos Hoffmann kommer kärleken alltid med löftet om räddning, men också med stor fara. Förälskelsen förvillar och lurar, och blir ofta en demonisk kraft. Hans manliga protagonister försöker förena ideal från romantikens svärmeri med upplysningens klarsyn. Ledtråd: det går sisådär. Idyll och hemskhet är svårt att förena, men desto lättare med dröm och verklighet, och upptåg, tokigheter, spratt – allt i ett himla myller där det är svårt att hålla reda på vad som händer. Det är nyckfullt och excentrisk, förvirrande och ibland rätt bra.

En indikation på stilen kan hittas i den förslagna synopsis som inleder kapitlen, exempelvis det femte, och som också säger något om hur Hoffmanns fantasi arbetar: ”Hurusom furst Barsanuph frukosterade på leipziglärkor och danzigskt guldvatten, fick en flottfläck på sina kaschmirbyxor och upphöjde handsekretetare Cinober till gehimespecialråd. – Doktor Prosper Alpanus’ bilderböcker. – Hur en portier bet studiosus Fabian i fingret, vidare hur denne bar en dräkt med släp och fördenskull blev förhånad. – Balthasars flykt.”      

Här finns gott om lager på lager av både identiteter och berättarnivåer, där människor ingår i ett maskspel och där vem du är kan trollas bort. Berättaren är mer påträngande än opålitlig, men det måste också sägas att det ger en svindlande känsla att läsa Hoffmann efter att ha umgåtts i några år med Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, som jag brukar undervisa om i skolan. Att kalla Vallgren för Hoffmann-epigon är fortfarande att säga för lite.

För svenskt vidkommande är det anmärkningsvärt med den kortare novellen ”Falu gruva” från 1819, om den olycklige Elis som väljer underjordens drottning framför den överjordiskt vackra fästmön Ulla Dahlsjö. Liksom i Markis de Sades novell ”Ernestine” från 1800 är det Falu koppargruva som är spelplatsen (om än Sade kallar den ”Taperg”). Gruvligt slut utlovas!

Georges Perec The Machine (The Enemies of Books), Olle Essvik, HDK Academey of Arts and Crafts

Med tanke på att mina kunskaper är begränsade om konst i allmänhet och konst om böcker i synnerhet kan det vara befogat med en brasklapp, som skulle reservera sig för alla eventuella missförstånd av det här projektets intentioner och utfall. Å andra sidan: att skriva om konstverk riskerar att reduceras till ett långrandigt beskrivande, så kunde jag tillåta mig att skippa det?

Olle Essvik, verksam vid Göteborgs universitet, har i åratal sysslat med att utforska relationen mellan analog och digital formgivning. Han gjorde det med sin nyutgåva 2015 av William Blades The Enemies of Books från 1881, då han lät trycka den i en primitiv maskin som skrivits ut i en 3D-skrivare.

Det här är då en version av Georges Perecs radiopjäs The Machine från 1968, som var skriven som en tänkt dataimplenterad tolkning av Goethes kända dikt ”Über allen Gipfeln”, som det lär finnas över två tusen versioner av på svenska, delvis tack vare att SvD hade en tävling 2015, och delvis tack vare att typ alla svenskar som lärt sig tyska försökt sig på en egen översättning.

Med boken, eller ska jag säga konstverket, medföljer en plansch över hur man sammanfogar den 3D-utskrivna tryckaren, en generös manual över hur man trycker boken, provtryck av olika material, kartong- och tygbitar, vykort, boken ”The Chance Execution”, som samlar en bokbindares kvarlämnade bitar i byrålådor, som Essvik köpt på auktion. Med hjälp av algoritmer skapade 1983 av Ken Perlin försöker Essvik återskapa en kodtext som ska spegla naturens ”synbart kaotiska komplexitet”, inspirerad av pappersfynden. Det kan se ut så här:

                      void keyPressed( )     {

                         switch(key)     {

                         case     ’    ’  :

                            setup( );

                            break;

                         case     ’ s ’ :

                            int   m  =   (int)millis( ) ;

                            save (”pattern”+str(m)+” .jpg”) ;

                            break ;

                         default :

                            printin (”unknown key”) ;

                            break ;

                         }}

Huvuddelen i denna binge är ändå versionen av Perecs text. Från den engelska översättningen kan följas hur datatolkningen av dikten sprids ut över arket (pdf-filen): ”obedience is the / mother of success […] over all irony / is fear”. Algoritmerna (vilse)leder tolkningen in mot allt djärvare associationer, in mot Goethes biografi, mot biologin, zoologin, lord Byron, Hölderlin, Nietzsche, Rilke, till Hamlets ord ”The rest is silence”och Becketts Wating for Godot. Långsökt? Det går ändå att härleda tolkningen till Goethes dikt, som uttrycker både tystnad och väntan. Perecs dator föder ständigt nya versioner av Goethes dikt (ungefär som våra svenska översättare gjort med den), i något som kunde läsas av en mer sinister läsare än denna som en parodi på litteraturkritikers syssla, det vill säga att man tar med sig all sin kunskap och alla sina erfarenheter i sin läsning.  

Som jag förstår det har Essvik nu tagit Perecs text och lagt in den i ett dataprogram han själv skapat, och det är alltså det som utgör hans The Machine – en triad skapad av Perec, Essvik och dataprogrammet. Inklusive bilder (från internet).

Det blir ju en i många stycken oläslig text, som sprängs över sidan, med emojis, timglas, en och annan referens till Perecs ursprungliga text. Jag hittar Emily Dickinson där, och även Nietzsche, även om kopplingen till Goethe intill inte blir helt begriplig: ”always stay away      rest shall too you”.

Jag vet inte om det här bra, eller ens om det är användbart. Om syftet varit att fucka upp Perec så har det i alla fall lyckats rätt bra med det.  

To Be a Machine. Adventures Among Cyborgs, Utopians, Hackers, and the Futurists Solving the Modest Problem of Death, Mark O’Connell, Granta

Alla historiers inledning utgår från slutet. Det menar Mark O’Connell i sin hyperintressanta bok To Be a Machine, som troligen är den mest välskrivna boken om transhumanism som du kommer att läsa i år.

Vad är transhumanism? Ordet var en av finalisterna till word of the year i australiska ordboken MacQuaries årliga genomgång i januari, och det är förstås en indikation på att även om ordet funnits sedan 60-talet är det först helt nyligen som det fått ett så här starkt genomslag. I korthet: tron på att människan behöver förbättra sina skröpliga kroppar med hjälp av teknik, och byta ut otjänliga kroppsdelar med implantat för att förhindra sjukdomar och förlänga livslängden och slutligen även göra oss odödliga. En uppdatering av cyborg-tekniken, kan man lite förenklat säga.

O’Connell är litteraturvetare, med visst irländskt temperament (”we are fucked by the future” skulle nog inte en amerikan eller britt skriva), och tar sig an ämnet med lekmannens piggt upptäckarlystna blick. Han ägnar några år åt intensiva möten med representanter från olika falanger, med flitiga research-resor till USA. Mycket av boken består av reportageliknande texter, framförda på ett sätt som kombinerar nonchalansen med skarpsinnet – för att inte tala om en humor som leks fram i försynta antydningar.

En av flera bra saker med O’Connells metod är att han avstår från enkel polemik. Därför riskerar han inte att bli snubbarnas favorit (så där som Slavoj Zizek blev för tjugo år sedan, och som Jordan B Peterson verkar ha blivit nu). Han är för osäker, och resonerar mer öppet, och inbjudande mot invändningarna.

En av många frågor som läsningen av den här boken genererar: hur kul är det att leva för evigt, om du gör det som en maskin? O’Connell är inne på de tankarna, när han resonerar kring var gränsen går för ditt jag, när tillräckligt mycket har ersatts av maskiner. När är du inte längre dig själv?

En annan fråga har med naturen att göra: måste man göra allt, bara för att man kan göra det? Är förnuft en fråga om ständig utveckling? Är det exempelvis etiskt försvarbart att ersätta vävnad med artificiellt material? Transhumanisterna verkar vilja ersätta biologin, eller åtminstone fuska bort dess begränsningar. Å andra sidan: har vi råd att undvara förbättring när den väl erbjuds? Ta till exempel minneskapaciteten, ett område där det minst sagt finns saker att åtgärda.

Som synes: många frågor blir det … En av de saker som måste diskuteras av en ny framtid är vad maskinerna gör med våra känsloliv. Vad händer med dem om vi i högre grad omsluts av teknik? Ett av kapitlen berör kryokonservering, alltså att frysa ned hjärnor och kroppar i väntan på att tekniken ska göra det möjligt att tina upp dem så att de återigen kommer till användning: en hjärna kopplad till en maskin, det är vad de nedfrusna grå massorna har att vänta sig …

Låter det rysligt? Livet är i sig rysligt, skyndar sig Max More, en av förespråkarna för kryotekniken, att säga. De antas anta vilken form som än tekniken finner lämplig i framtiden. Där kan en hjärna laddas upp mot en dator, något som kan ligga närmare i tid än vi anar. För vad är ens ett medvetande?

Det cartersianska teoremet ”jag tänker, alltså finns jag” kan ersättas med en framtidsfråga: ”finns jag?” I den här formen, det vill säga, kopplad till artificiellt liv. Det artificiella finns förstås redan: i gräsklipparrobotarna, i de självkörande bilarna, i våra telefoner, och redan nu i mångas händer, i de inopererade chipen som fungerar som tågbiljetter. Här saknas inte lysande utsikter: exempelvis krigsindustrin, som ju har industrialiserats i så hög grad, för tänk när man kan skicka uteslutande maskinella soldater. De saknar helt samvete, och kan därför döda fiender utan betänkligheter.

Det finns hos O’Connell en förmåga att skapa narrativ kring ett problematiskt ämne, en fråga som måste kallas brännbar och riskfylld. Där blir det utopiska draget förstärkt, och även om de flesta av hans intervjuoffer identifierar sig som ateister är också religionen ett närvarande inslag, såsom i den här längtan efter evigt liv. Inte så att det skulle finnas plats för någon Gud i denna världsbild – liksom Victor Frankenstein försökte, är Gud utbytt mot den mänskliga skapargnistan.

Det vore allt för enkelt att avfärda dessa ibland väl blåögda idealister och dra paralleller till ”kometen kommer”-varnarna från förr. Fast de drar sig för liknelser med apokalyptiskt sinnade kamrater. O’Connoll dömer ingen, och det hör till de sympatiska dragen med hans bok, att han anstränger sig för att återge deras idéer och drömmar utan att dissa dem. Därför blir det lätt att uppskatta hans nyfikenhet.

Man kan också fråga sig om livet ska levas så här, i det tekniska, i det maskinella, eller om vi ska bejaka det djuriska, instinkterna. En transhumanistisk värld skulle ersätta så mycket av vårt ursprung att vi kanske inte längre kan kallas människor. Det här är en tanke Olga Ravn utforskar i sin nya roman De utsatte, och som även gestaltas i den falang av ekokritiken som vill tycker att begreppet antropocen är alltför insmickrande mot människan, och som hellre vill kalla det holocen, kapitalocen, eller nekrocen. O’Connell menar att kapitalismen i någon mån redan gjort oss till maskiner: tänk stämpelklockan, tänk effektiviseringarna

Ett problem är att den artificiella intelligensen inte kommer att vara fientligt inställt till människan. Så vi lär inte upptäcka några signaler på att allt inte står rätt till: glöm skräckscenariot som målats upp i mången science fiction, typ Terminator-filmerna, att maskinerna gör uppror. Nä, snarare är de helt likgiltiga till människan, ungefär så som naturen alltid har agerat mot oss, eller för den delen så som människan har agerat mot andra arter (inte kan vi kallas grymma för att vi exploaterar marken och mördar djur för klädesplagg och föda)

Det här är singulariteten, så som fysikerna definierar det i dag. Det kommer inte att dröja förrän vi har tillverkat maskiner som vida överträffar oss i alla avseenden, i synnerhet intellektuellt. Så småningom kommer de att börja ifrågasätta vad vi människor fyller för syfte, när allt vi gör görs mer effektivt och mindre slarvigt av något som inte lyder under den så kallade mänskliga faktorn..

De goda nyheterna: i framtiden tillverkas inga måndagsexemplar. De dåliga nyheterna: det kommer inte att finnas några människor kvar att glädjas åt detta. This is the way the world ends, not with a bang, not with a wimper, but with a machine whining.

Välkomna och please come in, Birgit Häggkvist, Natur & Kultur

Titelnovellen i Birgit Häggkvists Försöksråttan från 2001 gav den bästa definitionen jag stött på av mobbningens strukturer, hur skoningslöst och ändå logiskt dess mekanismer slår till. Som författare har tyvärr Häggkvist legat lågt sedan dess – endast gett ut den självbiografiska romanen A, som var långt ifrån lika övertygande.

Nu utkommer hon med en språkbok, som förklarar vad hon har varit sysselsatt med de senaste tio åren eller så: att med rödpennan i hand läsa dagstidningen, som vore hon i lojalitet med nidbilden av stofiler till språkpoliser. Någon språkpolis är hon dock inte, utan pläderar för en rimlig hållning till engelskans inflytande och anglicismer, i Välkomna och please come in.

Eller gör hon det? Jag läser titeln dubbelt: dels som ett inbjudande, att vi accepterar engelskans besök, och dels som ett avståndstagande – ett raljant formulerat nej tack (eller no, thank you, kanske). Vi vet inte vilket ben vi ska stå på. Och är inte det den enda rimliga hållningen i denna fråga?  

Häggkvist är bra på att fånga mångas ambivalens inför engelskan, kanske för att hon delar den. Jag gör det definitivt: som engelsklärare inser jag ju engelskans många fördelar, men ser också vilka spår den lämnar i svenskan, både muntligt och skriftligt. Dessa spår finns förstås också i mina egna texter, tänker jag rodnande medan jag läser, och nu när jag skriver detta, säkerligen också i just denna text.

Hennes tes lyder att vi ändå borde tona ned oron: än så länge existerar dess inflytande endast i 1 % av tidningstext. Det ser lite ut, men skulle ändå innebära åtta ord i denna text?

Enligt henne använder vi engelska för att kompensera vår dåliga språkliga självkänsla: svenskan låter för … enkel, kanske för bonnig? (Vi är dock ett land av bönder.) Att prata engelska blir då ett sätt att ta sig ut ur den snäva svenska provinsialismen, bortom sfären av lantlighet. Ibland kan hon grotta ned sig i nostalgi över 70-talets demonstrationståg, men här finns också en fyndighet, som när engelskans kallas ”en verbal deodorant”.    

Enda lösningen blir att börja gilla svenska språket lika mycket som vi gillar engelskan. Det torde inte vara en omöjlig uppgift, även om det kan te sig lite idealistiskt. Som i ett av Häggkvists exempel, när Lotta Olsson i DN härom året bad läsare adoptera ett svenskt ovanligt ord och använda den fem-sex gånger om dagen. Det blir ju bara … penibelt?

Häggkvists bok är en blandning av personliga anekdoter och en mängd exempel på språkgrodor där engelskan har lurat skribenten in i anglicismens fälla. Dessa exempel är fruktansvärt många, men för den som trots det tycker att det saknas något får sitt lystmäte i ett generöst appendix. Det blir en lång radda exempel där Häggkvist lite förnumstigt ger rådet ”skriv så här i stället”. Tyvärr tappar dessa exempel snart sin aktualitet, eftersom framtiden kommer att begå nya grodor. Häggkvists insamlande har skett under 10-talet, och förvisso är det smålustiga exempel, men alltså bara för stunden.

Det är å andra sidan ett problem den här boken delar med alla språkböcker, att de snart spelat ut sin roll. Åtminstone när de, som i den här boken, är så starkt polemiska. Inledningsvis verkar det som att Häggkvist inte alls är road av just polemiken, att hon hellre skriver en deskriptiv skrift än en preskriptiv. Men så plockar hon upp några sparringspartners, och då väcks slagkraften: hon gör slarvsylta av, i tur och ordning, Staffan Helgesson, Lars Melin, Jonas Thente, Olle Josephson, och säkert någon fler får sin släng av sleven.  Just Thente får kritik för en krönika där han menade att engelskans koncisa ”bear with me” kräver 25 ord på svenska, något Häggkvist skickligt vederlägger med förslagen ”ett litet ögonblick” eller ”låt mej förklara”.

Några av striderna som Häggkvist för förlorades redan för fem-sex år sedan, som när hon vurmar för ordet ”karaktär”, och tycker att det ska reserveras för personlighetsdrag, medan Hamlet ska vara ”rollfigur”. Det är också lite synd att hon när hon tar upp det aktuella exemplet ”signatur”, som på svenska fått utökad betydelse att inte enbart stå för initialer utan också för namnteckning, inte då nämna dess ännu mer utökade betydelse i termer som ”signaturrätt” eller ”signaturklänning”.  

Som helhet saknar tyvärr den här boken en bärande tes. Vad vill Birgit Häggkvist uppnå? De slutsatser som nås är de bekanta, främst att engelskan tillåter en viss distans till ämnet från brukarens sida – gissa om exempel på artister som sjunger på engelska finns med … Men för all del: boken fungerar avskräckande för alla som vill vara språkpoliser (”språkfascister”, med Häggkvists egna formulering), eftersom de är löjliga i realtid och ännu löjligare i efterhand. Det enda man med visshet vet om språket är att det inte är statiskt, och att det ingalunda kan utvecklas eller klara sig utan att influeras av andra språk.

Tempel, Mustafa Stitou, översättning Per Holmer, Rámus

Nederländske Mustafa Stitou introduceras på svenska med Tempel, ett urval ur fem diktsamlingar från 1994-2016. Han skriver en surrealistisk dikt, ibland av ett dråpligt slag, fyllda av allehanda djur. En kort dikt om Sverige handlar om en man som fryser ihjäl på en snöscooter, för att han glömt klä på sig i kylan.

Men det kylslagna finns även i hemlandet. Poeten är född i Marocko, och visar hur svårt det är att hitta en identitet i ett nytt land, där rasismen aldrig är långt borta: ”Ondskan, intalar vi varandra, / har lockats tillbaka ned i underjorden som sedan / vräkts igen med betong. Och Godheten, / Godheten hinner alltid före oss.”

Någon allt igenom god värld är det förstås inte som Stitou skildrar. I dikterna om religion och döden finns ett övertygande allvar, som gör ett starkare intryck än de lite väl putslustiga dikterna om kor på rymmen och allt vad det kan vara. I några dikter leker han med språkets konsonanter, något översättaren Holmer skickligt gett svensk motsvarighet.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/6 2018)

Migrationer 1976-2018, Gloria Gervitz, översättning Hanna Nordenhök, Rámus

Att en samtida diktsamling översätts i sin helhet till svenska hör inte till vanligheterna. Att det görs två gånger inom mindre än tio år – det är väl något utan motstycke. Så är också mexikanska Gloria Gervitz verk Migraciones något oerhört: en dikt som inleddes 1976 och som fortsätter vara oavslutad, en dikt hon fortsätter skriva på. Därför har Ulf Eriksson och Magnus William-Olssons översättning Migrationer från 2009 redan blivit aningen inaktuell.

Därför har Hanna Nordenhök tagit sig an en nyöversättning, Migrationer 1976-2018, som tar vara på de omskrivningar Gervitz gjort av tidigare dikter, samt inkluderar de nya som tillkommit. En viktig skillnad är ortografisk: i den här nya versionen saknas sviter och versaler, något som ger förutsättningen till ett mer ohejdat läsande – en läsart som respekterar flödet som skrivs fram.

Flödet, för ja, Gervitz dikt är genomströmmad av vatten. Av vätskor: hon pissar på sig lika ofta som Patti Smith och Neko Case, om än inte lika ofta som Miley Cyrus. Liksom den är genomströmmad av ljus, solstrålarna som tar sig in i boken även för den som läser den i vårt bistrare klimat (om än det är typ 30 grader den dag i denna exceptionellt varma sena maj då jag läser).

Den här nya utgåvan på Rámus är brun som jorden, brun som den mark exilmänniskan trampar. Gervitz pappa utvandrade från Ukraina, på flykt från ryska progromer – ett öde som delas av Clarice Lispectors föräldrar. Nog finns det en affinitet mellan Gervitz och Lispector: i det sinnliga skrivandet, i den sensuella uppfattningen av världen, och i det excentriska för att inte säga idiosynkratiska språket.

Det är också en stor bok: i sin expansiva form har den bildat skola, inte minst bland många svenska poeter på 2000-talet. Detta så klart tack vare Eriksson och William-Olssons översättning, något som också uppmärksammas i översättaren Nordenhöks efterord, som går litteraturkritikens ärende. Till den här utgåvan har också poeten Gabriel Itkes-Sznap skrivit ett mer poetiskt efterord, men jag skulle säga att båda har skrivit ovanligt nödvändiga och ovanligt bra efterord.  

Det är en bok att läsa och dröja vid, helst inte läsa från pärm till pärm, utan man kan öppna nästan vilket uppslag som helst och bara slås av – häpnad, drabbas av den sällsamma styrkan i orden, den typ av skönhet som är så vass att den tar sig in i ens eget språk:

                                                          solen

                                mellan narcisserna

                                           bländande

                                vad gör jag

med all denna

                 skönhet?

                                och om jag blev

                                                         utan ord?   

Ja, man kan läsa den i vilken ordning som helst, och på så sätt kan man jämföra med en annan expansiv poet, Walt Whitman. En annan parallell är ju att Whitman under hela sin livstid bearbetade och gav ut Leaves of Grass i nya upplagor, att han fortsatte att skriva på den.

Inte för att Gervitz dikt saknar ett narrativ. Hon berättar om en uppväxt, om mammans tynande, om upptäckten av sexualiteten, om onani, om att bli så upphetsad att hon alltså kissar på sig. Men det handlar också om att visa hur språket lösgör sig från erfarenheten, hur tillägnandet av ett språk blir ett medel att hantera det upplevda.

Det är frågan om att skriva jublet, att skriva passionen, att skriva extasen. I Gervitz värld är verkligheten i avsaknad av omskrivningar. De vackra orden pekar ut livet. En viss typ av poesi, den svenska inte minst, är duktig på att arbeta med abstraktioner och ordsammanställningar som inte lyckas åskådliggöra det som betyder något på riktigt – kort sagt saknas just det där livet, det som bultar och slår och andas och svettas och blöder och gråter. Gervitz diktjag är helt och hållet biologi.

Att leva blir också frågan om att brytas itu. Hennes dikt inleds prydligt, men bryts snart sönder, med ord som sprids allt mer okynnigt och lösryckt över sidan (se citatet ovan, från bokens slut, om man nu kan tala om slut på en så cirkulär bok, en så oavslutad bok). Det är en smärta av det ljuvliga slaget, en åtrå som skickar en rätt in i förtvivlan.

Det blir också en monolog som återerövrar kvinnlig sexualitet från de män som gjort anspråk på den, som James Joyce i Ulysses, hans famösa Molly-monolog. Låt gå för dess autenticitet – här får vi höra orden oförmedlade, och trots Joyces beryktade råhet ligger inte Gervitz den efter. Eller säg så här: varje gång Joyce ger Molly en obscenitet flinar han bakom handryggen, nöjd med vad han åstadkommit, något vi åtminstone slipper när vi läser Gervitz.

Dikt som man lever med och som man ska leva med, den är svår att skriva om. På senare år har jag hittat ett sådant sällskap i Inger Christensens diktsamlingar, som går att läsa på ett liknande sätt, som oavslutade och cirkulära, böcker som man kan plocka fram och läsa i var som helst. Liksom med Whitman, främst ”Song of Myself”, som man kan läsa några sånger i taget. Man kan också jämföra med William Wordsworths självbiografiska projekt The Prelude. Det finns också något romantiskt i Gervitz anspråk, tilltron till poesins möjligheter: att den kan skildra en erfarenhet, och göra det mer ärligt och sanningsenligt än prosan.  

Här finns alltså så många ställen, så många ögonblick, så fulla av betydelse: ”och hon lösgör sig från sin skugga och orden når henne inte / livet är den enda tillflykten och du dog för mig du dog för mig inuti mig”. Gervitz upprätthåller en förundran inför tillvaron, som om hon vill visa att tvivlet är vår mest mänskliga drivkraft. Men också visa att det magiska lever sida vid sida med det alldagliga.

Och glädjen. Man kunde förstås kalla det överskridandets dikt, den som pekar ut och möjliggör förändringen, utvecklingen, allt det som motarbetar stagnationen. Den dikt som trotsar tiden och rummet, som skänker nya ytor åt foten, en dikt som ignorerar fysikaliska lagar. För det är också en religiös bok, en text som liknar bönen, alltså den kaddish som hon ibland nämner (en bön över de döda, men hennes kaddish ges en mindre sträng omfattning, och kan omfatta även de odöda).

Vad Gervitz märkligt helgjutna bok visar är styrkan och skörheten hos det mänskliga, men också att poesin är sitt egna språk. Hon skriver hur det är att vara vid liv, hur det är att känna, att uppleva, att upptäcka. Och det blir dikt om det som annars inte kan sägas, därför att orden inte räcker till – i en slags travesti på Wittgensteins berömda utsaga, att om det man inte kan tala får man skriva poesi.   

I den här boken får man som läsare det generösa tillfället att överlämna sig åt något som är större, och skit samma då vad man kallar det. Hos Gervitz blir Gud ändå något människan bär inom sig, med makten att styra över ens eget öde. Så läst blir hennes bok också ett incitament, att man faktiskt kan behärska sin existens, och vid behov omformulera sig och revidera sina upplevelser.

Mimosa, Nanna Storr-Hansen, Gyldendal

Hur många gånger ska ung kärlek behöva skildras innan ämnet är uttömt? När jag läser Nanna Storr-Hansens andra diktsamling Mimosa (hon debuterade förra året med Spektakel) suckar jag först åt den valhänta tvåsamheten som hon beskriver, med de bekanta inslagen: hon dyrkar hans kuk, tar emot hans säd, är besatt av honom när han inte är där …

Men så kan jag också tänka att det här behöver skildras, när Storr-Hansen ger sin förälskelse en ny kontext. Dels lutar hon sig implicit mot poplåtsestetiken, typ Kents ”Vi mot världen”, The Strokes ”Two can be complete without the rest of the world”, New Orders ”And when we kiss we speak as one / And in a single breath this world is gone”, Siouxsie and the Banshees ”Hang all the world and universe / When I’m with you they always seem perverse”, och så vidare. Dels öppnar hon sig helt och hållet för världen – för naturen, i en ekologisk transcendens.

Det sker i den här bokens indelning i tre sviter: ”Øyen slayer”, ”BBY”, ”Teen age”, följt av just en ekologisk epilog, flämtande rester av kanske-hopp, kanske-förtvivlan, i en engelska som pekar ut vår framtida tillvaro, i förmodligen bättre samklang med naturen. Det är i ”BBY” kärlekshistorien framträder i all sin otypiska typiskhet – är inte all kärlek både kliché och originell, både allmän och privat. Är hon gravid? frågar hon sig, till hälften ängsligt, till hälften förhoppningsfullt. Därför lyckas hon överskrida banaliteten, det vardagliga, i denna nästan sublima längtan efter något större.

En längtan som alltså bär transcendenta drag. Diktjaget pendlar mellan denna typiska drift mot det vuxna – familjebildandet – och den sista svitens återgång till tonårstiden, till en barndom då flickan sov med hundar och befann sig i en slags bidan, en väntan på något större. Som graviditeten då, den önskansvärda, som också skulle innebära en konkret ökning av kroppsvolym. Storr-Hansen skriver en gurlesk light, kunde man säga.

Att naturen inte bryr sig om oss, det är också något vi kan behöva påminna oss om. För Storr-Hansens diktjag sker detta konkret, när det i närmast dendrofil längtan utsätter den för kärleksövergrepp. Begäret är sig likt, alltid detsamma: ”i kroppen mit græs / min gråd i / det grønne / det er så blødt / så blødt jeg / har et svar til plænen / febertræt kan vokse i mig / febertræt kan vokse i mig”.

Det här är stark poesi, som lyckas tända kärleksljuset, och visa besatthetens mekanismer, i koncisa kadenser. Hon balanserar idealiseringen av kärleksföremålet med en rov gråhet, eller grov verklighet (verkligheten är alltid grov, ju). Den längtan som diktjaget ingår en pakt med blir också helt bärande för samlingen, en längtan att världen ska vara mer och större än så här.

Vad jag saknades här, Jila Mossaed, Lejd

Det är med förrädisk enkelhet Jila Mossaed skriver sina dikter. Hon flyttade till Sverige 1986 från Iran, och utkommer nu med Vad jag saknades här, sin sjunde diktsamling på svenska. Hennes metaforer är originella, udda, men ändå självklara, och visar en besjälad värld: ”Jag gryr ur fyra hörn / Förtrollade folk blundar / och vill inte se att / paradiset inte har någon ingång”.

Enkelheten bär på bråddjup. Hennes värld är surrealistiskt dråplig, där hon kan bjuda in en asp på en kopp te, men också full av allvar. Ja, det är allvarligt utan att bli dystert, men också lekfullt utan att bli lättsinnigt. Det finns en stark närvaro i de här korta dikterna, som skildrar en upphöjd verklighet.

Mossaed skriver om de stora bergen, om de stora haven, om de stora skogarna, där det storslagna ändå blir möjligt att greppa och förstå. Dikterna är vassa, livfulla, roliga – och bra. Att läsa dem innebär en stark påminnelse om poesins unika förmåga att ge ett hem åt de hemlösa – ett hem som finns i språket.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2018)

Bjørnen, Katrine Marie Guldager, Gyldendal

Den svenska romanen lider av elefantiasis. Ett tidigare format som numera är sällsynt dåligt utnyttjat är kortromanen, kammarspelet med få karaktärer. Lejonparten av svenska romaner har intrig och sidointrig(er) i massor, är befolkade som en småstad och har ett sidantal som sträcker sig över flera hundra. Allt för att den duktiga läsaren ska kunna fästa ett diplom på väggen efteråt.

Nu har jag läst en dansk roman som bryter mot det här mönstret, Katrine Marie Guldagers Bjørnen. Lustigt nog utspelar den sig i Sverige, i utkanten av Trollhättan. Dit har Vibse förskansat sig, i skogen, med åtta kilometer till bilvägen. Hon har haft en pissvecka, där eländet spelat domino: hon har fått sparken som gymnasielärare, dottern har flyttat hemifrån, och så har hon bråkat med maken Bente (som egentligen heter Lars, men får heta Bente, ”som straf”). Nu ska hon tillbringa läketid i en primitiv stuga.

Den svenska vintern lägger sig över naturen. Det har varit storm – och den slår ut strömmen och väcker en björn från sitt ide. Hon knaprar på knäckebröd, ondgör sig över mellanmjölken, försöker fånga småfåglar att äta, läser Tranströmer. Just Tranströmer blir en kontinuerlig intertext, och det går med fog att hävda att det är en passande text att gästspela: de bekanta orden ges en något mer sinister innebörd i denna omgivning, och ensamheten förstärks.

På ett subtilt sätt arbetar Guldager med skräckfilmsestetiken, numrerar kapitlen ”Dag 2” och framåt, tills vi kommer till ”Dag 11” (det som brukar heta ”Sista dagen” i skräckfilmerna). Tillvaron utgör en reningsprocess för Vibse, som får tid att hinna ikapp med sina tankar, som ibland är dråpliga – när hon tycker synd om älgen, som är vegetarian men med sin lustigt utformade kropp knappt når ned med munnen till gräset – eller om rödhaken, vars stora ögon gör att den inte behöver ljus lika mycket som andra fåglar: ”Ville man være mer lykkelig, hvis man behøvede mindre lys?”

Medan Bente – Lars – i sin frånvaro får representera det ingenjörsaktiga hos det manliga tänkandet blir Vibse en mer intuitiv varelse, som söker samspelet med skogen och djuren. Det blir mindre fånigt än det låter: Guldager är ingen John Gray (Män är från Mars, kvinnor är från Venus). Människan som möter det djuriska inom sig låter kanske inte originellt, men det är befriande skrivet.

Det är en roman som eftertryckligt visar hur viktig stilen är, och vad effekten är när den fungerar så här bra. Hur lätt det är som läsare att anpassa sig: att man slår följe med Vibse i hennes isolering, tack vare de manande orden. Språkligt kan det i sin förrädiska enkelhet påminna om Inger Edelfeldt, som åtminstone i sina tidiga böcker gärna gillrade den här typen av försåtliga budskap under ett till synes enkelt eller trivialt språk, där så mycket lämnas outsagt. Premissen kan också påminna om Marlen Hausshofers Väggen: en kvinna utlämnad åt naturens godtycke.

Skickligt blir det förflutna utraderat, och man slipper ta del av ältandet av vad som har föregått Vibses frivilliga exil. Helt kort tar hon sig an de tre utlösande faktorerna till krisen, jobbet, dottern, maken. Fokuset ligger helt på hur hon ska klara sig i en utsatt situation, hur hon ska överleva.

Det är inte en roman helt utan brister. Mötet med björnmamman ska förstås säga något om paralleller i deras liv, något som skrivs lite på näsan. Och slutet är något av en cop out. Men trots dessa invändningar: nog är det fascinerande att följa Vibse in i denna otrygghet, då Guldager visar hur lite som krävs för att civilisationen ska lossna från vår identitet, och att vi nog har bättre resurser än vi tror att anpassa oss till ett liv utan förnödenheter, helt enkelt för att vi i grunden är djur.

Så som världen håller på att utvecklas lär det inte dröja allt för länge innan vi likt Vibse tvingas ta itu med vår överlevnad själva, utan att kunna förlita oss på vad som finns i hyllorna i mataffären.