Två fantasistycken. Lille Zachris, kallad Cinober och Falu gruva, E.T.A. Hoffmann, översättning Gösta Montelin, Karl Benzon & Rickard Berghorn, Aleph

Är man en sucker för den romantiska epoken (1798-1824) är det lätt hänt att tysken E.T.A. Hoffmann blir en favorit, med sina furiöst egensinniga texter. Han har ett sätt att injicera fantasi och uppfinningsrikedom i sina besynnerliga alster, där man får räkna klassiker som den gotiska romanen Djävulsdrogen, skräcknoveller som ”Sandmannen” (Freuds favorit) och musikaliska fantasier som ”Nötknäpparen” och ”Riddar Gluck”, det på så många plan oroande stycket Den sönderslagna krukan, och den befängt roliga Katten Murrs tankar om livet.  

Till hans mindre kända verk hör nog två noveller, sagor, eller ”fantasistycken” som förlaget påpassligt kallar dem, och som nu återutges på svenska. Kortromanen ”Lille Zachris” och den kortare ”Falu gruva” översattes senast för omkring hundra år sedan, och har nu fått en mildare variant av modernisering, utan att hitta alternativ för rätt många arkaismer som ”mente”, ”talte”, ”plägar”, ”genmälde”. Nu hör ju detta till Hoffmanns unika stil, som befinner sig på instabil mark mellan kitsch och fullaste allvar.

Vad kan då sägas om just de här verken? Zachris/Cinober är en stygg dvärg som med hjälp av feer maskerar sin fulhet och blir kärleksrival med professor Balthasar (jag lovar!) om den undersköna Candida. Fursten har bannlyst feerna, men de har ju sina knep för att undkomma den världsliga världens påbud. Med sardonisk humor låter Hoffmann fursten diskutera med sin undersåte problemet med postgången till det ställe feerna ska förvisas.

Hos Hoffmann kommer kärleken alltid med löftet om räddning, men också med stor fara. Förälskelsen förvillar och lurar, och blir ofta en demonisk kraft. Hans manliga protagonister försöker förena ideal från romantikens svärmeri med upplysningens klarsyn. Ledtråd: det går sisådär. Idyll och hemskhet är svårt att förena, men desto lättare med dröm och verklighet, och upptåg, tokigheter, spratt – allt i ett himla myller där det är svårt att hålla reda på vad som händer. Det är nyckfullt och excentrisk, förvirrande och ibland rätt bra.

En indikation på stilen kan hittas i den förslagna synopsis som inleder kapitlen, exempelvis det femte, och som också säger något om hur Hoffmanns fantasi arbetar: ”Hurusom furst Barsanuph frukosterade på leipziglärkor och danzigskt guldvatten, fick en flottfläck på sina kaschmirbyxor och upphöjde handsekretetare Cinober till gehimespecialråd. – Doktor Prosper Alpanus’ bilderböcker. – Hur en portier bet studiosus Fabian i fingret, vidare hur denne bar en dräkt med släp och fördenskull blev förhånad. – Balthasars flykt.”      

Här finns gott om lager på lager av både identiteter och berättarnivåer, där människor ingår i ett maskspel och där vem du är kan trollas bort. Berättaren är mer påträngande än opålitlig, men det måste också sägas att det ger en svindlande känsla att läsa Hoffmann efter att ha umgåtts i några år med Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, som jag brukar undervisa om i skolan. Att kalla Vallgren för Hoffmann-epigon är fortfarande att säga för lite.

För svenskt vidkommande är det anmärkningsvärt med den kortare novellen ”Falu gruva” från 1819, om den olycklige Elis som väljer underjordens drottning framför den överjordiskt vackra fästmön Ulla Dahlsjö. Liksom i Markis de Sades novell ”Ernestine” från 1800 är det Falu koppargruva som är spelplatsen (om än Sade kallar den ”Taperg”). Gruvligt slut utlovas!