The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House, Audre Lorde, Penguin

Hej, du som är i opposition (det finns så många sätt att vara i opposition på, så jag antar att det gäller alla som läser): tro inte att du kan åka snålskjuts på din motståndares redskap, du måste bygga dina egna. Så säger Audre Lord, som identifierade sig som ”Black, lesbian, mother, warrior, poet”, och hon gör det i en helt underbar essä som ingår i den pastellgröna serien Penguin Modern, med fem korta texter på lite drygt 50 sidor.

The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House lyder essän som fått ge boken sin titel, och det är hela tiden stark läsning. Om vreden var undertryckt i Malin Lindroths Nuckan, som jag nyss läst, är den här i öppen dager. Lorde är överhuvudtaget inte de subtila nyansernas författare.

Och jag inser ju att det är, på sätt och vis, jag som är den ”mästare” som titeln apostroferar, i kraft av att vara vit, medelålders man: jag är fienden. Men varför blir jag då så upplivad, på samma sätt som när jag läser säg Valerie Solanas SCUM Manifest? Är det inte en läsning som behöver problematiseras? Jag återkommer till det strax.

Lorde menar att poesin kommer från en mörk plats. Hon anger det kvinnliga skrivandet som en motpol till det manliga, som koncentrerar sig på ordvitsar och lyx. En generalisering och förenkling, förvisso, men poängen är hur hon vill ersätta lyx med hopp och drömmar – realiserbara drömmar, nota bene. Drömmar måste resultera i handling, menar hon, och vill uppnå nya uttrycksätt, som i högre grad prioriterar känsla som bas för människans existens. Där kan det egna språket födas, om vi återupptäcker det slumrande inom oss.

Känslan är en del av hennes projekt, och som hon behandlar även i en text om erotik som grund för hela ens liv, en energi som ger färg åt hela ens existens. Den energin har sin grund i vreden, där hon bryter mot den klassiska farhågan, ni vet ”håll ett tal i vrede och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. Men vi kan inte nå varaktig förändring om vi inte besegrar hyckleriet som är latent hos oss alla.

Lorde riktar sig mot vita kvinnor, och det är frigörande att ta del av hennes erfarenheter, eftersom hon skriver om det självupplevda. Det är knappt en gnutta teori, och nästan bara praktik, trots att hon kommer från universitetsvärlden. Hon är ateist, men predikar i sitt tilltal. Titelessän är också mer tal än föreläsning.

Faran med att träda fram så som Lorde gör, och som hon också identifierar, blir att idéerna hålls fram som undantag, där det upprätthålls särskilda listor, temadagar, speciella kurser (women’s studies), och det är väl det jag menar med att min egen läsning behöver problematiseras. Hur kan jag så ofta tycka att kvinnor skriver intressantare litteratur än män? Det beror inte enbart på att många kvinnor på 1800-talet tvingades skärpa sin receptionsförmåga med att kalibrera sin uppmärksamhet som i högre grad passiva lyssnerskor än som aktiva talare (notera att det inte finns en feminin form av talare, enligt words stavningskontroll som inte godkänner ”talerskor”).

Nä, kvinnor skriver underifrån, och jag kan identifiera mig med det, om än det i somligas ögon förstärker mitt hyckleri. Samhällets hat riktas mot alla utsatta grupper, och tyvärr har inte mycket ändrats sedan Lorde skrev dessa texter mellan 1977-1982. De som hatas är de som samhället inte ser nyttan i: de fattiga, bögarna, men också kvinnor. Samt alla som inte är vita: tänk Romelo Lukaku, belgaren som får höra att han är belgare när han gör mål men att han är belgare med kolonesiskt ursprung när han missar – eller för den delen Jimmy Durmaz, som efter ett ynka misstag i en match mot Tyskland fick utstå flera tusen rasistiska kommentarer.

Just detta att inte mycket har hänt på drygt trettio år är mer än beklagligt. Det talas ibland om saknaden efter personer med moralisk resning: vad skulle Stig Dagerman ha sagt om Sverigedemokraterna, till exempel? Det är inte svårt att föreställa sig vad Audre Lorde skulle ha sagt om Donald Trump: hon skulle ha haft anledning att vara ännu argare. Vad hon visar med sina essäer är att vreden visst kan vara en konstruktiv kraft (”anger is an energy”, som John Lydon insisterade i Public Image Ltd:s ”Rise”). ”There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single issue lives”, låter hon hälsa som ett budskap från det förflutna till den ständigt likartade populismen.

Inte heller är Lorde någon änglalik feminist: till skillnad från exempelvis Beyoncé är hon inte någon superhjälte utan skavanker, utan man kan ana tillkortakommanden och bräckligheter i hennes pansar. Hennes budskap är att du måste börja jobba med dina styrkor, hur obetydliga de än ter sig: hennes egen styrka är inte bara ilskan, utan också optimismen, som faktiskt smittar av sig. Det finns också en tilltro till energi hos hennes medmänniskor, och det är en aktivistisk kraft som borde gå att tillämpa.