We Should All Be Feminists, Chimamanda Ngozi Adichie, Fourth Estate

Behövs feminism 2015? Två saker tänker jag på då: dels det tal som Emma Watson höll för FN i september förra året, och dels Zara Larssons initiativ att nu i sommar ifrågasätta varför Bråvallafestivalen placerade hennes namn så lågt i marknadsföringen. För detta fick de utstå mordiskt näthat. Så fort kvinnor uttalar sig offentligt aktiveras denna mekanism, dessa ofantliga våldsfantasier. Hallå, säger du, det där händer väl Marcus Birro också, han har väl också fått utstå näthat? Jo, men ingen kvinna har hittills uttalat sig lika korkat som han.

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, med tre romaner och en novellsamling bakom sig, höll i december 2012 en föreläsning på TED Talks, och detta manuskript har nu bearbetats till pamfletten We Should All Be Feminists. Boken utkom 2014. Beyoncé samplade några rader till sin låt ”Flawless”.    

Behöver jag läsa den här boken? Jag har aldrig kallat mig feminist, och om någon har sagt det till mig har det skett bakom min rygg. Ärligt talat skiter jag i det. Jag är medveten om mina brister; det är allas plikt att bättra sig, att göra det bästa av sina begränsningar. Den som är man får finna sig i att hantera de fördelar det innebär. Men jag fattar ju att ordet fortfarande är laddat, att många värjer sig för det.

Adichie fick under sin uppväxt höra att feminism var ”oafrikanskt”. Hon redovisar flera exempel på att män får förtur, privilegier, att maktställning som är något som förutsätts för män. Hon är bra på att skildra personliga erfarenheter om de begränsningar som blir följden av att råka ha fötts till kvinna. Ett exempel: går du ensam in på ett hotell i Nigeria antas du vara prostituerad.

En kvinna ska helst inte vara arg. För det minskar hennes värde på äktenskapsmarknaden. Adichie gör en poäng av att hon lärt sig att klä sig som hon vill och agera som hon vill – att ta för sig – och den man som blir avskräckt av det tänker hon ändå strunta i. Det låter enkelt, ja, men det behöver väl sägas, gång på gång.

Det märks att ursprunget är ett tal. Adichie publikfriar och förenklar, håller sig till ganska självklara saker. Det finns en del naivitet, så att jag ibland tänker att det här räcker ju inte, du är för optimistisk. Det är gott om ”tänk om …” Ja, verkligen! Om det vore så enkelt ändå, att man vaccinerade pojkarna medan de var så, att de fick lära sig att feminism inte är det minsta farlig.