En omaka flicka, Ann Bannon, Lesbisk pocket

Ann Weldy, född 1932, utgav under åren 1957-1962 sex lesbiska romaner, under namnet Beebo Brinker-serien. Pseudonymen Ann Bannon var nödvändig – hon var gift. I det långa förordet till den välkomna svenska utgåvan debuten En omaka flicka kommenterar hon syrligt att maken var tacksam över royaltycheckarna men inte bemödade sig att läsa mer än ett par sidor, och tur var kanske det. På 50-talet var häxjakten på kommunister och homosexuella intensiv i USA.

Till universitet kommer det introverta skilsmässobarnet Laura och blir genast förälskad i den kortklippta förslagna Beth. Attraktionen är lika omedelbar som ömsesidig, och det dröjer inte länge innan Laura tar sig in under Beths pyjamas. Om inte annat fattar man vad som ska hända när de i inledningen går på bio och ser gamla Greta Garbo-filmer … Men det trasslar till sig när Beth slits mellan de män som uppvaktar henne, medan Laura lättare kan navigera bort sådana hinder. De går på en massa dejter, och komplikationer uppstår när Beth slits mellan Laura och Charlie, för hon älskar båda. Men om det på 50-talet var smidigt att ingå i en heterosexuell relation var det riskabelt med en homosexuell sådan.   

Bannons knep är att ha både Laura och Beth som protagonister. Därmed får vi inblickar i hur de förhåller sig till den samkönade kärleken, och hur intensivt den drabbar båda. Det är också här romanen visar sig från sin bästa sida, i personporträtten. Framför allt Lauras svartsjuka är skildrad trovärdigt och intensivt. Hennes första kyss är en studie i sensualitet, men också en invigning i något nytt: ”Hon hade nått, inte sitt mål, men ett första steg. Kyssen skulle aldrig ha kunnat lugna henne – den lärde henne att begära.” 

Bannon bygger på egna intryck från college, men markerar att hon inte hade några lesbiska erfarenheter själv. Intressant nog började hon skriva romanen som 22-åring, lämnade in ett manus som redaktören bryskt avfärdade, men med uppmaningen att bygga vidare på de två bifigurerna som sedermera alltså skulle bli huvudpersonerna. Därmed har hon skapat ett kärlekspar som är både ovanligt och vanligt. De bygger sig en tillfällig fristad, för deras relation är dömd på förhand att vara tidsbunden. Att läsa romanen så här många år senare ger ändå insikt i hur befriande det måste ha varit att som homosexuell ha läst om karaktärer som varken demoniserades eller straffades för det som då kallades ”perversion”.  

Som genrelitteratur har den sina begränsningar, framför allt i att den är mer intresserad av att beskriva än att gestalta. Alla omständliga dialoger bromsar det annars rappa tempot. Det hindrar inte att den har sina ögonblick av skarpsynt humor. Det pluggas inte särskilt mycket på det här universitetet, men vid ett tillfälle läser Beth Henry James, något som i efterhand ter sig som ett anakronistiskt hyss, då hans eventuella homosexualitet knappast diskuterades i det amerikanska 50-talet. Pseudonymen tillät nog Weldy att skriva helt öppenhjärtigt, inte bara i de relativt explicita sexscenerna. Böckerna marknadsfördes för en manlig, heterosexuell publik, med lättklädda tecknade kvinnor och rättframma bildtexter.       

Det finns en del inslag som gör En omaka flicka oväntat aktuell. Laura har en del självskadebeteenden. De kärlekstrianglar som ritas kan erinra om hur det går till i Bret Easton Ellis collegeroman Lustans lagar (1987). I stället för The Smiths lyssnar de på jazz, och i stället för att använda droger dricker de mängder av öl och martinis. Översättningen av Emma Jonsson Sandström är bra, med några diskret inskjutna glosor som nog lät rätt på 50-talet. När Charlie på svenska kallar Beths relation till Laura ”skev” är det antagligen en antydan mot det queera. Fast i originalet säger han ”off balance”.    

Att den svenska utgåvan kommer som pocket är förstås helt på sin plats, för 1957 utkom den i de billiga pocketar som skulle bli kända som ”lesbian pulp”, där Bannon ses som en föregångare och stor hjälte. Hon lever fortfarande, men har inte skrivit något efter den här serien.