Med hjälp av skissens teknik skapar Anna Jörgensdotter i sin
nya roman Drömmen om Ester ett flyktigt men ändå konturskarpt porträtt av
konstnären Ester Henning. Det må vara att hon inte dög som modell åt Anders
Zorn, men han gav han henne ändå viss konstnärlig uppmuntran. Vi tillåts komma
nära ett levnadsöde som sätter fokus på orättvisor på många plan, inte minst ur
ett jämställdhetsperspektiv. Att vara kvinnlig konstnär för hundra år sedan
innebar en kamp mot en könsmaktsordning som inte visade mycket förståelse för
just kvinnans insatser.
Jörgensdotter registrerar utan att ta ställning, om inte den
stillsamma ironi som här och där skymtar ska tas som intäkter för indignation.
Den upprättelse som Ester Henning fått på senare år kompenserar inte att hon
under sin livstid arbetade i en motvind som förefaller ha varit så hård att den
kvävde hennes hälsa. Här skildras allt detta utan förenklingar, men också utan
övertygande svar.
Med kontrollerad stil som bär på undertryckt vrede lyckas
Jörgensdotter levandegöra Ester och skapa en trovärdig människa, och det är
inte utan att man vill henne väl. Tyvärr håller det bara halva romanen. När
Ester hamnar på mentalsjukhus tappar Jörgensdotter kontrollen, och stilen
faller i bitar. Det finns också en stelhet i redovisningen av fakta. Det
fungerar smidigare när uppväxten inlevelsefullt skildras, på ett avlyssnande
språk som lägger sig nära det upplevda. Där är sagotonen ändå förankrad i en
konkret verklighet, medan vanföreställningar är svårare att gestalta litterärt.
(Också publicerad i Vi nr 6/2015)
Ester Hennings konst, målningar och broderier, fanns med i utställningen "Varning för känsliga människor" som tidigare i år visats på Varbergs Konsthall och Ystads Konstmuseum.
SvaraRaderaDet som sägs om henne i romanen är spännande, även om det inte finns så mycket material att utgå ifrån.
SvaraRadera