Om du har
en viss känslighet för språk irriteras du troligen av sportkommentatorernas
evinnerliga användande av ordet ”superlativ” när de ska beskriva
idrottsutövarnas prestationer, eftersom dessa kommentatorer inte verkar veta
vad ett superlativ är. (Titta för all del på tv-programmet "Är du smartare än en femteklassare" i kväll, där den avsatte utbildningsministern inte heller vet vad ett superlativ är.) I litteraturrecensioner används å andra sidan sällan
superlativen, kanske för att kritiker är försiktigare med att peka ut någon som
ojämförligt bäst, och så vidare.
Men Inger
Christensen kan man säga så om: hon är verkligen bäst. Modernista ger nu ut en
fjärde av hennes diktsamlingar, i Marie Silkebergs översättning: Brev i april och andra dikter. En tunn
diktsamling som kompletteras av en kort och en lite längre dikt.
Bäst?
Åtminstone får hon det andra skrivna att te sig futtigt. Ett kanske lite
orättvist exempel. 2014 utgav Ida Börjel boken Ma, som lutade sig tungt mot Christensens bok Alfabet. Hur fantastisk jag än tycker Börjels bok är – lätt förra
årets bästa svenska diktbok, under ett ganska starkt år för svensk poesi – är
den ställd sida vid sida med Christensens bok just futtig.
Brev i april utkom
1979, och fick en svensk översättning på 80-talet (jag avstår från att jämföra
översättningar denna gång), av Urban Andersson. Vad är det för dikt? En dikt
där det lekfulla övergår i allvar omärkligt och lätt, där enskildheter spretar
men helheten hänger ihop. Man kan förvisso läsa den som skildringen av en
kvinnas resa med sitt barn, och upptäckten av tillvaron (språket), men det går
också att applicera upplevelsen på läsarens upptäckt av språket (tillvaron).
Med hjälp
av matematikens adderande funktioner vävs dikten fram i trådar, som kan vara
spindelvävstunna men hållbara nog för läsaren att hänga upp sina tunga
tolkningar på. Det speciella är hur additionen bara förstärker koncentrationen,
i en av poesins vackraste paradoxer. Hon har ett ”och så”-ackord som förstärker
sambanden mellan de olika delarna, som får resemotivet att motiveras. Raderna
pendlar fram mellan det ovissa och det uppenbara. I en dallrande rörelse av
förundran:
”Vem vet
om
granatäpplet
vet med
sig,
att det
heter
något
annat.
Vem vet
om jag
själv
kanske
heter
något
annat
än jag
gör.
Jag
tänker,
alltså är
jag del
av
labyrinten.”
Att kalla
Christensen för språkmedveten kan tyckas vara en truism. Hon är poet, ju, och
poeter har inget annat än språket. Hon förmedlar en trygghet i sitt språkbruk,
och jag tror det är en välsignelse att en så språkskicklig poet som just Marie
Silkeberg översätter. Hon bevarar ljuden i dikten, överför danskans
vokalrikedom in i svenskan, får den att klinga till viss del osvenskt, som en
påminnelse om att poesi skrivs på ett främmande språk, även när den översätts. Glosan
”verdensløst” i det danska originalet blir ”världslöst” i den svenska
versionen, som nästan klingar ännu bättre, eller närmare sitt ursprung. Världen
är värdelös. Hos Christensen är dikten utåtriktad: den kommunicerar – vänder
sitt ansikte mot oss. Är det då att häda att hävda religiösa anspråk, eller är
det tvärtom?
(Gud?)
Gud! Att
läsa detta, denna dikt i ”alltidspresens”, där rastlösheten och vilan äger lika
stor legitimitet. Med hjälp av språkets exakthet i uttrycket, för hon är det
dubbla perspektivets poet. (Och jag tänker, dumma dumma Sigge Eklund som i
tv-programmet ”Babel” tog med sig Cormac McCarthys sentimentala roman Vägen till ärkebiskopen Antje Jackelén,
för det blev ett så tomt meningslöst samtal: vad hade hänt om de hade pratat om
någon av Christensens böcker i stället, hade Eklund gett upp sin barnsliga
ateism då?)
Språkligt
är Christensen också en bokstavlig poet. Hennes labyrint är en cirkel av
klarhet, av ljus, av frihet. Det är skrivet i en enda rörelse, som om pennan
aldrig tillåts lyfta från pappret, aldrig får överge sitt uppdrag. I dikten Brev i april finns inte avskedet, bara
närvaron – inte frånvaron, bara välkomnandet. Det är vardagligt, och så finns
där mitt i det prosaiska – det hisnande ögonblicket.
I den här
boken finns som sagt ytterligare två dikter, en kort om Beethoven (som jag inte
hittar i min danska utgåva), samt den något längre ”Dikt om döden”, som hon
skrev 1989, alltså tjugo år innan sin död. I den här dikten är dödens närvaro
av det otäcka slaget, alltså inte lika försynt som hos Tranströmer i den smått
legendariska ”Svarta vykort”-dikten, ni vet där döden ”tar mått på människan”
och ”kostymen / sys i det tysta”.
Det finns
uppenbara paralleller mellan dessa två nordiska poeter: båda föddes på
1930-talet, debuterade som poeter en bra bit innan de var trettio. Bådas
produktion, av det sparsmakade slaget på poesins område, klingar av på
90-talet, av olika orsaker, och båda såg länge ut att bli utan Nobelpriset, och
dog med några få års mellanrum. Givetvis har också Tranströmer skrivit om Beethoven
(i dikten ”Inomhuset är oändligt”) och kuriöst nog dog Beethoven och
Tranströmer på samma dag i almanackan, 26 mars. Tranströmer föddes för resten i
april.
Christensens
dödsdikt är som sagt otäck, påträngande. Här rör det sig om dikt som inbjuder
smutsen, det som vi inte vill veta av, slagget. Men det ska vara med: det är en
del av oss, av helheten. Efteråt skulle hon som poet bara utge Fjärilsdalen, den kongeniala
sonettkransen.
I en av
sina essäer från 90-talet (samlade i Hemlighetstillståndet)
skriver hon vidunderligt vackert om poesins balans mellan stillhet och kaos som
”ett mycket eftersträvansvärt tillstånd, som människor är beredda att gå mycket
långt för att uppnå. Och kanske är det så inrättat att detta tillstånd, detta i
egentlig mening världsförklarande tillstånd, inte riktigt existerar om inte
orden benämner det och därmed skapar det igen och igen inför våra förundrade
ögon.” (Anna Hultenheims översättning.) Det låter som en formel att upptäcka
för läsaren av hennes dikter.
Det finns
så många sätt att läsa Christensen på. Jag förordar ingen av dem, säger bara:
gör det. Läs henne.
visst är Christensen bra.
SvaraRadera