Ut, Theodor Hildeman Togner, Lesbisk pocket

I går var det Pride-parad i Jönköping. Det lär ha gått 6500 personer i tåget, som utgick från min skola Per Brahegymnasiet, berömd för att där får en vara som en är. Nä, jag marscherade inte, för jag låg och sov i två timmar på eftermiddagen, sjuklig. Ursäkta min arrogans, men jag har svårt för offentliga tillställningar. (Jag har inte heller marscherat för fred någon gång.)

Jag var sjuk, och det är inte heller länge sedan homosexualitet var en sjukdom i Sverige (fram till 1979). Innan dess var det olagligt (fram till 1944). Tiden skulle få sista ordet. Jönköping är som bekant inte Sverige: skrapar du på ytan här kommer djävligt obehagliga saker fram, så ett Pride-tåg är något annat här än i andra svenska städer.

Men den som sover syndar icke … När jag vaknade surade jag i ett par timmar till, och sedan läste jag Theodor Hildeman Togners debut som författare, boken Ut, utgiven på förlaget Lesbisk pocket. Det är en prosalyrisk uppväxtskildring, som delvis lånar blomstermetaforik från Ola Hansson, men framför allt bildar en övertygande berättelse i egen kraft. Hildeman Togner är född 1992, och berättade i DN 22/3 i år om sin bok: ”Jag skrev ’Ut’ för att jag ville förlåta det forna jag som trodde det var tvunget att vara en flicka, och kände sig totalt instängd där inne.”

Med sin nästan övertydliga titel har Hildeman Togner ändå lyckats gestalta en upplevelse på ett sätt som övertygar, utan att förlita sig på enkla lösningar eller självklarheter. Det som får hans bok att leva är spänningen, laddningen, allra mest framträdande i skildringen av skolan. Det dovt skimrande, det diffusa, som måste förbli diffust för att situationen kräver det.

Diktjaget upptäcker sin kropp, sin flickkropp, sin förhatliga flickkropp. Bland andra flickkroppar, som hon söker sig mot, bara för att pröva eller mäta sitt begär. Hon, som alltså ska bli en han, ger sig in i en dialog med en möjlig terapeut, psykiatriker, läkare, någon som väljer medicinens framkomliga väg mot förlösning för den i medicinens tycke vilsekomna ynglingen. Berättartekniken erinrar om Victoria Benedictssons mästerliga novell ”Ur mörkret” från 1888. I Hildeman Togners version säger diktjaget med förtvivlan i rösten: ”Jag ser två håriga händer kring en kritvit hals. Är det mina händer, eller är det min hals?”

Men i skolskildringen finns också något av den intensitet som kan hittas också i Karin Boyes lesbiska roman Kris från 1934. Parallellen finns i hur diktjaget liksom Boyes Malin Forst kastar lystna blickar mot en klasskamrats nacke. Problemet är att klasskamraten råkar tillhöra samma kön. Ett uppvaknande som av nödvändighet måste vara brutalt.

I viss mån liknar den här berättelsen Lyra Ekström Lindbäcks Ett så starkt ljus. Låt gå för att det inte är en lika stark bok, eller att dess ljus inte är lika starktc(en av förra årets sex bästa böcker, för fan!), men Ekström Lindbäck har fungerat som en uttalad inspiratör, likväl som redaktör. Jag fastnar för den ambivalens som skrivs in i dikterna, diktjagets tydliga identifikation med monstret.

För Hildeman Togners huvudperson lockas av det flickaktiga i lika hög grad som han äcklas av det. Han går igenom några potentiella förälskelser, hejdar sig vid en avbruten förförelseakt med ”Rebecca”. Ambivalensen är tydligt utskriven, kanske någon gång lite väl övertydligt presenterad. I gengäld är den konsekventa blomstermetaforiken desto mer giltig, som en förlängd metafor med bäring som får det skildrade att korsa litteraturens fält och ge sig in på den så kallade verkligheten. Det är fint gjort, och rentav bra gjort. I de ögonblicken, när boken växlar tempo, är det som att man bevittnar en författare som föds.