Fælleden, Liv Sejrbo Lidegaard, Gyldendal

Här kommer jag med en text om ännu en diktsamling. Bryr ni er? Ja, faktiskt, för när jag kollar statistik är det påfallande ofta just recensioner av diktsamlingar som får fler träffar än när jag skriver om romaner.  Ska man ens läsa dikter, när världen brinner, som det brukar heta? Är det inte vettigare att ägna sig åt miljön, engagera sig politiskt, åt välgörenhet? Orkar jag, orkar ni?

Men fuck det, för korrigering: här kommer jag med en text om ännu en dansk diktsamling. Tjugoåttaåriga debutanten Liv Sejrbo Lidegaard ger ut Fælleden (Gyldendal), som nog ska översättas som allmänningar, alltså som den jord vi alla äger. Hon är utbildad på den bekanta Litterär gestaltning från Göteborgs universitet.

Det är en bok som tar upp frågan vad vi gör med våra liv. Diktjaget ställer sin förundran till förfogande. Förvisso, det är fint att göra saker politiskt, men poeter gör också ett politiskt arbete. Att skriva dikter som gör intryck, med förmågan att skära rätt in i en läsares liv – det är ibland mer än du kan åstadkomma om du sätter din håg till partipolitiken.

För det måste vara något allvarligt stört med poeter, som fortsätter, trots att marknaden inte har annat att visa än den bortvända ryggen. ”Skriv romaner”, säger marknaden, ”och allra helst deckare”. Men poeterna ihärdar. Behövs poesin? Ja, svarar jag, och ämnar exemplifiera det med Sejrbo Lidegaards bok.

Till att börja med är det en fråga om samhörighet. Poesin lär oss mycket: en av de viktigaste sakerna är hur mycket mer ett ”vi” väger än ett ”du” och ”jag” och ”dom”. Sejrbo Lidegaards dikter ställer sin håg till naturen. Igen: dikter om naturen, alltså. Omslagets feta färger passar ypperligt till innehållet. Färgerna är så tjocka att de tar över texten, får den att nästan gömma sig i prakten. Tätheten finns också i det språkliga uttrycket. En täthet som lägger sig fint intill textens smått spärrade piktur – ja, för det är ett typsnitt som ger luft åt orden, låter dem andas. 

Naturen: att längta dit, att vilja vara en del av den. Där man kan andas, ungefär. Där det (fortfarande) finns luft. Texten bärs av en återhållen vrede, eller om det är förtvivlan, eller om det är samma sak – jag har ofta svårt att skilja på det. Eller om det rentav är uppgivenhet, såtillvida den kan vara återhållen: ”det er ikke et håb, det er et forsøg”, skriver Sejrbo Lidegaard. Några av de poeter som citeras är Ann Jäderlund och Pernilla Berglund – samt Rihanna. I en svit som ger intryck av att försöka skriva det upplöstas poesi. Det är som om hon prövar sig fram i olika stilar, prövar olika röster. Tricket är att ge intryck av att känna sig bekväm inom dessa olika stilar/röster, och det lyckas hon med så pass att de andras röster bara försvinner. Det som kunde uppfattas som orutin blir sin motsats, en självmedveten och självsäker egen röst. Det i sig är en begåvning, att inte förbli statisk i sitt skrivande, att låta det befinna sig i en rörelse, och att det är en egen rörelse.  

Jäderlund är en lämplig poet att spjärna mot, genom att vara så dynamisk, så fullständigt fri. Även om hon på 90-talet skrev decenniets bästa svenska diktsamling med mörker mörka mörkt kristaller tillhör hennes fyra 2000-talsböcker det mest häpnadsväckande jag har läst efter Edith Södergran, så ja, nog är det dristigt gjort att vända sig dit. Men alltså också lämpligt, så länge det görs med tillräckligt vässad penna. Jäderlund uppfinner sig själv med varje ny bok, och något åt det hållet sker även här, när Sejrbo Lidegaard i diktsamlingens tre delar skapar nya sätt att skriva.

Svenska poeter blir som bekant uppläxade när de nyttjar slang, svordomar eller anglicismer, medan jag ser en markant tendens mot en mer tillåtande kutym för danska kolleger. Och hos Sejrbo Lidegaard är det snygga lite skevt, lite kaxigt: ”nærmer mig et træ / svæver i fuckedness”. Låt gå för att jag inte får det att hänga ihop; det är imponerande ändå, och det är fucking poesi.

I dikterna är naturen som i bidan, som om den inte riktigt har infriat sina löften. Även om det håller på att bli en kliché med den försvinnande jorden och poeternas varning ser jag något nytt i Sejrbo Lidegaards infallsvinkel, i hur hon låter naturen bli till i sitt mest lovande tillstånd, i det som Stendhal skulle kalla ”löftet om lycka”. Och om det är hösten som är poesins huvudtrop blir det här våren som gör det större intrycket. En vår där det extatiska är nedtonat.

Ibland tar Sejrbo Lidegaard i så att om inte hon så åtminstone dikten spricker, men det kan få vara så, för sådan är våren. Dessutom: när detta sker, vilket inte inträffar störande ofta, då bildas en nödvändig spricka och där skymtar poesin, detta svårfångade väsen. Inte på sina eteriska lätta fotsulor, utan mer med bastanta steg där fötterna fastnar i marken. Det blir ändå dikter som rör sig, som sagt, där förbud inte utgör en gräns utan en möjlighet.

Dikter där verbhjärtat bankar skevt och därför så vackert:

”sort vand bobler

op gennem risten

spreder sig over brostenene

vi drejer os om hinanden

vandet over stenenene

fjerner støvet

spejler lyset

brister

mine håndflader brænder”.