Timmen före midnatt, Ida Simons, Natur & Kultur

Den mer än femtio år gamla nederländska romanen Timmen före midnatt är oväntat fräsch. Dels genom att skildra en okonventionell historia, och dels genom att den är så okonventionellt skriven.

När nederländska Ida Simons efter andra världskriget tvingades avbryta sin karriär som känd konsertpianist började hon skriva. Hon debuterade som poet 1946, och gav ut en novellsamling innan hon 1959 gav ut sin debutroman. Den kommer nu ut i svensk översättning, under titeln Timmen före midnatt. Originalets ”Een dwaze maagd” ska nog utläsas som ”En dåraktig oskuld”.

En dåraktig oskuld, det är huvudpersonen Gittel, som under mellankrigstiden lever ett sorglöst liv som trettonåring, pendlande mellan Antwerpen, där mamman försöker inleda ett nytt liv, och Haag, där pappan lockar tillbaka sin familj när han behagar. Oftast är de i Antwerpen, där Gittels talanger som pianist uppmärksammas av den nästan trettioåriga ungmön Lucie, som erbjuder familjens Steinwayflygel att spela på för underbarnet.

Gittel är naiv, med begränsad förmåga att förstå vad som försiggår omkring henne, eftersom hon mer är en iakttagare än en analytiker. Hon är förälskad i den äldre Lucie, och blir förkrossad när hon förstår att det är en obesvarad kärlek.

Romanen är skildrad i episoder. Men det är i första hand en okonventionellt skriven roman, med en teknik som kan erinra om musikstyckets komposition. Simons skriver med en virtuositet som kunde uppfattas som besvärande, vore det inte för att hennes avväpnande charm.

När romanen återutgavs i Holland förra året gjordes oundvikliga referenser till John Williams bortglömda 70-talsroman Stoner, som också kom på svenska förra året. Andra ser något av Jane Austen i Simons nyttjande av ironin. Austen kallades ju av Frank O’Connor för ”romankonstens Mozart” – kanske Simons ska jämföras med Chopin?

Själv tycker jag att porträttet av Gittel är ett ovanligt rättframt och genuint porträtt av barnet på väg mot vuxenlivet. Sällan har jag läst en så övertygande och inlevelsefull skildring av busfröet, och Simons lojalitet med barnet Gittel får mig att tänka på några av Dylan Thomas bästa noveller.

Thomas var en av det engelska språkets mest musikaliska poeter, och Simons skriver också musikaliskt. Hennes roman är ljus och lätt, men innehåller några domedagsackord. I verkligheten tillbringade Simons två år i koncentrationsläger i Theresienstadt och Westerbork. Det är möjligen så att en av anledningarna till att det här är en så lyckad roman är att Simons inte är romanförfattare, att hon var musiker som tvingades in i litteraturen, eftersom hon inte kunde spela längre efter vistelsen i koncentrationslägren. 

Som titel är Timmen före midnatt måhända ingen ordagrann översättning, men det är välfunnet. Översättaren Per Holmer, som bland mycket annat översatt de nederländska snillena Hugo Claus och Cees Nooteboom, ger trovärdig återklang till den stämning som rådde strax innan andra världskriget, den atmosfär av annalkande katastrof som kan kallas Timmen före midnatt eller med Kjell Westös ord Hägring 38.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2015)