16 sep. 2013

Josefin Holmström, Antarktis


Josefin Holmströms debut om en expedition till Sydpolen fungerar allra bäst när hon förlitar sig på sin stilkänsla. Då får man som läsare en rejäl dos kyla och kontakten med ett säkert språk som övertygar starkt.

I dikten ”Det öde landet” citerar T.S. Eliot ett vittnesmål från en av Shackletons expeditioner till Antarktis, där utmattningen lurade medlemmarna att alltid överskatta antalet. När de räknade in kamraterna blev de alltid en för många. Historien har en möjlig parallell i Lukasevangeliets 24:e kapitel, där Jesus går bredvid två av sina lärjungar på väg till Emmaus, utan att de lägger märke till honom.

Eliots rad ”Who is the third who walks always beside you?” bildar motto till Josefin Holmströms debutroman Antarktis. Den handlar delvis om en expedition till Sydpolen i nutid, men också om Robert Falcon Scott, som konkurrerade om att bli den förste på Sydpolen, men förlorade med någon månads marginal. Dessutom skulle han avlida där, i sällskap med flera av sina kolleger.

Detta hände våren 1912, och Holmström interfolierar Scotts historia med en nutida berättelse om Gertrude, en svensk kvinna som får beskedet att hon ska delta i en expedition till Antarktis. Hon är överlycklig, då det visar sig att hon ska slå följe med en viss Jonathan, som hon känner närmare.

Men själva poängen med Holmströms korta berättelse handlar inte så mycket om att berätta en historia, eller att låta oss lära känna dessa romanfigurer. Mer handlar det om att förmedla människans kontakt med elementen. I synnerhet kontakten med den vita isen på Sydpolen, i mötet med det som lite underfundigt här får heta ”ljusets hjärta”.

Det lyckas hon sannerligen med. Att jämföra romanförfattaren med en egensinnig äventyrare är inte så dumt: båda rör sig mot det okända – i bästa fall, om författaren är tillräckligt oförvägen. Det är inte svårt att förstå vad det är som lockar, varför somliga författare tjusas av våghalsar. Nog tycker jag att det är ett äventyr att läsa Antarktis, i synnerhet eftersom Holmström skriver kompromisslöst, utan att lisma för läsaren.

Naturen blir farlig på riktigt, både för Scott och hans halsstarriga gamla expedition och för Gertrudes moderna projekt. Och Holmström skriver i sin fascinerande och stundtals nyskapande roman klartänkt och klokt fram tristessen och besvären, alla vedermödorna.

Den vita isen blir också en passande symbol för författarens vita papper – eller varför inte den vita skärm som hon mer troligt haft att förhålla sig till. Mot detta dubbla okända – det oskrivna likväl som det av isen orörda – rör hon sig med ett språk som bärs av en självmedvetenhet som imponerar. De impressionistiska intrycken skapar en påtaglig atmosfär av diamantdamm och suddiga gryningar.

Pia Tafdrups liknelse, där författaren går på vattnet, förblir för mig den mest lämpliga bilden av vad skrivandet innebär. Jag ska inte gå så långt som att säga att Josefin Holmström lyckas med detta konststycke med sin första bok. Dock går hon på is, och det är ändå mer än de flesta debutanter förmår. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2013)

14 kommentarer:

  1. Ja, skulle man läsa allt intressant du skriver om finge man väl inte göra någonting annat...Men här hajar jag till inför referensen till The Waste Land. Du (och jag) skrev ju om detta med den extra expeditionsmedlemmen i samband med "Mars" men du nämnde inte Eliot och jag kom inte ihåg det. (Däremot har jag läst om liknande upplevelser hos flera berättelser av extremalpinister). Jag måste läsa om The Waste Land när jag kommer hem till Wien för att kolla och kanske gå vidare till Shackleton och Reinhold Messner.

    Boken verkar ju spännande enligt din beskrivning men är den värd att läsa? Vet författaren något om Antarktis och isvandringar eller är det bara poetiskt snömos? Jag har just läst ut Bea Usmaas "Expeditionen" - den har ju blivit ett multikonstverk men säga vad man vill: hennes forskning är grundligare än de flestas (och går så långt som till att såga itu ett revben som hon tror är från en av expeditionsmedlemmarna).

    Tacksam för ytterligare vägledning.

    SvaraRadera
  2. Svårt att säga nåt om Usmaas bok, förutom att den typen av projekt har nåt tröstlöst över sig, att det är en sån besatthet, dvs att det inte behöver betyda att den därför är bättre / mer trovärdig.

    Den här boken ger sig inte ut på den typen av spekulationer, att den utger sig erbjuda en definitiv sanning. Den lever i sina antydningar, diskreta hintar om katastrof i stället för att skriva ut den i versaler. Jag tyckte om boken, men vet inte om jag kan rekommendera den: den är stillastående på något sätt - å andra sidan är det just det jag gillar med den, att den inte fyller på med innehåll hela tiden.

    Fick en fråga från kollega som läst recensionen i tidningen, han sa: "Men vad tyckte du om boken egentligen?" Alltså, den har en klart utmejslad stil, men som sagt, jag vet ju att de flesta vill att man ska säga att man gillar Khaled Hosseini eller böcker som En man som heter Ove och 100-åringen etc ...

    SvaraRadera
  3. Tack skall du ha. Efter att ha läst ytterligare ett par recensioner (bl.a. Schottenii) tror jag nog att jag måste läsa Holmström också eftersom jag läst en hel del isvandringsromaner och fackd:o. Jag förstår dina implicita reservationer ang. Uusma (om du vill kan du ju titta på Flarnfri vad jag skrivit) men frågan om trovärdighet ställer sig knappast i hennes bok. Jag vidhåller nog (säkert) att man inte kan skriva en fullvärdig bok (roman, poesi, drama, fakta) om något så speciellt som Antarktis om man inte varit där eller åtminstone haft liknande erfarenheter. (Om Mars går det ju lättare eftersom ingen vet hur det är där och vars och ens uppfattning kan vara lika trovärdig...)

    SvaraRadera

  4. Fundering, från en amatör, omkring begreppet ”fullvärdig bok”: är det rimligt att ha samma trovärdighetsanspråk på en roman som på en faktabok, för att den ska få definieras som fullvärdig? I så fall, är det möjligt för en romanförfattare att över huvud taget skriva om något som ligger bortanför hens egen erfarenhet, om romanen ska få en chans att bli fullvärdig? Eller ska jag förstå det så att detta anspråk endast handlar just om fenomenet/landskapet/det överväldigande Antarktis? Funderar mycket över vad som gör en roman trovärdig och om det över huvud taget spelar någon roll om ”verkligheten” i en roman behöver vara trovärdig/förankrad för att läsaren ska bli berörd. Blir det dålig litteratur om författaren fantiserar för mycket bortanför hens erfarenheter/kunskaper? Tacksam för några synpunkter… eller är denna fundering från min sida bara knäpp? Jo, det är klart – ju större kunskaper en författare har desto mer fångad blir väl läsaren, åtminstone imponerad! (kan ju också bli uttråkad av alla exakta skildringar av visthusbodar, skogsblommor och inredningsbeskrivningar från medeltiden…) Äh, det handlar väl om vilket ärende en roman har…? Men ibland längtar jag efter fler sagor – och jag tänker att sagor ligger liksom bortanför verkligheten… fast jag läser vare sig science fiction eller fantasy… men söker berättelser som ändå överskrider realismen, eller snarare; borrar sig ner i, in i det som är själva existensen (fy vad det lät högtravande), kanske är Holmströms bok en sådan (sago)berättelse?

    SvaraRadera
  5. Marie-Anne, det här är ämne för en längre diskussion än som kan föras här, dvs om trovärdighet(sbegreppet) - - -

    Men Kafka kan användas som riktmärke: han visste inte hur det var att förvandlas till skalbagge. Eller, vänta nu - - -

    Alltså: det bokstavliga är en sak, sedan tilltar fantasin, skaparkraften. Men jag skulle inte heller säga att det är en helt enkel sak att avgöra. Självklart blir en fiktiv skildring av depression mer trovärdig om författaren har egna erfarenheter, för att ta ett exempel.

    SvaraRadera
  6. Bengt, jag läste, & även Thomas Nydahls text. Förbryllande med två olika utgåvor. Om förlaget litar på boken tycker man att det borde ha räckt med den med foton etc, för det känns som att det är en nödvändighet, att det är en sådan bok. Har inte läst den, hinner ju inte heller. Jag har mina dubier mot Bea Uusma.

    SvaraRadera
  7. @Marie-Anne. Från en amatör till en annan då: det var dumt av mig att använda ordet "trovärdig." Men jag menar att om man skriver om något så överväldigande och dominerande som Antarktis (eller Arktis)måste man ha någon form av personlig erfarenhet. Du kan -enligt min mening- inte skriva om t.ex. en bestigning av Everest utan att ha åtminstone någon erfarenhet av höghöjdsalpinism även om du skriver poesi.

    Kanske min uppfattning beror på att jag inte kan tro på något som jag inte kan peta på eller åtminstone se ;-)

    SvaraRadera
  8. Bernur och Bengt O, Äh, förlåt, jag vet, det var inte meningen att vara besvärlig, jag fick bara ett anfall av lust att formulera mig igår. Jag försöker förstå vad det är som gör att vissa författare och vissa ord berör mer än andra... ett fåfängt och omöjligt projekt. :)

    SvaraRadera
  9. @Marie-Anne. Jag vet inte hur mycket diskussion Björn vill ha i sitt kommentarsfält men jag måste få säga att jag inte tycker man skall behöva säga "förlåt" eller tycka att man är "besvärlig". Ett ärligt och seriöst meningsutbyte är väl det finaste med hela bloggeriet. Jag skulle kunna skriva mycket med utgångspunkt från ditt första inlägg och jag är säker på att du skulle ha ytterligare intressanta synpunkter. Men jag vet inte riktigt vilket forum vi kan finna för en sådan diskussion.

    "Twitter" är ju värdelöst för ett seriöst meningsutbyte. Björn har skrivt 4 tungt vägande inlägg efter det här och jag vet inte i vilken grad han och hans läsare kan tycka att kommentarer här är relevanta. På min egen blogg blir jag alltid glad om någon hittar ett gammalt inlägg och skriver en kommentar. Men jag har märkt att bloggare som regel inte tycker om det. "Varför återupplivar du en flera år gammal tråd?" "Det som har scrollat av skärmen finns inte" verkar vara ett "blogma" som jag brukar kalla de grundsatser som ristats i digital sten (och som jag finner ett speciellt nöje att bryta mot).

    Du är välkommen som kommentator eller gästbloggare hos mig.

    SvaraRadera
  10. Haha, man får allt vara bra snarstucken & inskränkt om man inte tycker om debattrådarna! Skriv bara, så mycket ni vill. Jag har svårt för den typen av etikett som tidsbegränsar inlägg.

    Twitter är ju som sagt helt omöjligt om man vill diskutera: däremot kan man kasta in en fackla där! & se vad som händer då! Men mest funkar det så att man kan få tips om bra artiklar. Till exempel idag då Håkan Lindgren tipsade om den här essän om Knausgård: http://issuu.com/gyldendalnorskforlag/docs/omtrentlighetens_konge/1?e=0

    SvaraRadera
  11. Bengt O. och Bernur. Jag har funderat över det där med bloggandets väsen, för mig går det ofta så himla fort - allt för fort. Men jag finner att Bernur är en blogg som, trots intensiteten och kvantiteten, är en blogg som andas långsamhet och eftertänksamhet. Det uppskattar jag. Och du, Björn, tar alltid dina läsares kommentarer på allvar och svarar med en god ton. Det gillar jag. Du vill samtal. Jag kan tycka att det är tråkigt att det är så få som ger feedback på alla dina recensioner. Ja, var ska det eftertänksamma samtalet föras? För egentligen är väl det eftertänksamma formulerandet inte precis bloggandets "själ". Kanske ska det överhuvudtaget inte alls föras på nätet, utan i det riktiga livet (sic!). Men fördelen med att skriva är att det tar längre tid än att tala, och då hinner man tänka efter, eller man undgår att uttrycka en massa obetänksamma tankar. Fast det är ju inte heller riktigt sant... Helt garderad mot klantiga och dumma påståenden kan man väl aldrig vara, vare sig sina egna eller andras :)
    Jag tänker vidare och fortsätter att fundera vad det är som gör att (vissa) ord blir kropp och berör. Återkommer kanske någon gång! Och Bengt O, tack för inbjudan!

    SvaraRadera
  12. Sant att skrivandet är suveränt i det avseendet att man oftast kan tillåta sig lite eftertanke innan man trycker på "publicera"-knappen. Skönt när man som jag tycker det är lite jobbigt att prata, dvs att det så sällan går att formulera vad man tänker. Jag tror Nabokov sa något om att han tänker som ett geni, skriver som en begåvad människa och talar som ett barn ...

    Jag tror att jag skriver lite för fort ibland, men det kan vara så att tankarna har mognat ändå, någorlunda, åtminstone jämfört med det som sägs.

    Jag tar gärna emot kommentarer, är glad för allt, och har fått en extremt liten del av näthat. Det är också kul med kommentarerna eftersom läsandet är nåt man gör i ensamhet, och ofta kul med reaktioner som ifrågasätter.

    SvaraRadera
  13. Jag är övertygad om att Antarktis är både begåvad och välskriven - samtidigt som jag får intrycket att redan ha läst ett antal liknande böcker... "Den vita isen blir också en passande symbol för författarens vita papper" - det är inget fel, samtidigt tänker jag: suck, 80-talsestetik igen... Alla dessa poetiska stillastående böcker med kyla och is och tomma landskap... Har deckarna tagit hand om alla intriger? Men jag kan ta fel, ska ge Holmströms roman en chans.
    Trött på is

    SvaraRadera
  14. Värt att ge den en chans! Vet inte om den har så mycket med 80-talet att göra heller?

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.