Havandeskapet, Alva Dahl, Syster enbär

 

Havandeskap och moderskap: dessa ord låter lite ålderdomliga, men den språkvetande författaren Alva Dahl tvekar inte inför dem. Till sin andra, gravt efterlängtade skönlitterära bok efter den fantastiska Längtans flöde, väljer hon titeln Havandeskap. Den vackert rosa lilla boken utkommer på hennes egna förlag Syster enbär, och kallas en ”systerbok” till den förra.

 

Den som vill ha ett annat perspektiv på graviditetslitteraturen kan börja här. För här blir graviditeten inte ett hinder, utan ett sätt att utforska tacksamheten inför det som växer. Dahl frammanar en skönhet som nästan spricker. Är det ur den sprickan i alltet, som poeten (Leonard Cohen) säger, där ljuset hittar in? Dahl har funnit det ljuset, och det stavas G-u-d, här oftast angett som ”den”. Men Dahls skönhet inte bara spricker, den lagar också.

 

Och vad är en människas första ingivelse? Att skapa: ”Hennes första skapelse: ett allvarligt streck på en plaststicka.” Så fungerar Dahls poetik i denna hybridbok mellan poesi, bönbok, tankebok, språkbok, skapelseakt, självbiografi, och så vidare. Kanske det är enklast att kalla den för relationsbok i vidare mening: relationen till det växande barnet i hennes mage – det barn som ömsom kallas Bror, ömsom Nour – och till mannen.

 

Ja, det är väl det som definierar oss som människor: vi skapar. En del skapar i annat än ord, eller med Göran Greiders kaxiga formulering från en tidig diktsamling: ”Han byggde om en Volvo, jag byggde om ett språk.” I Dahls diktbön (bikt-dikt?) finns ett motsträvigt tilltal som får mig att läsa med dubbel blick. Det är en läsning som måste göras taktil, att jag får känna mig fram genom mörkret.

 

Hennes förslag är att ett havandeskap rimligen inte sinkar en kreativt skapande kvinna, utan det kan också fördjupa konstnärskapet. Och hon söker inte heller svaren, utan låter rädsla och förväntan samlas i en tillitsfull bävan. Den erfarenhet som skildras är både den vanligaste – nästan alla får barn – och den mest unika – ingen graviditetshistoria liknar någon annan. Hon vågar närma sig det oerhörda med denna lilla bok.

 

Sedan måste förstås frågan ställas, som Dahl också tangerar: är det etiskt försvarbart att föda barn till en så orolig värld? Det är en handling som inte saknar girighet (lex Doris Lessing i Det femte barnet); däremot kan jag inte hålla med somliga som säger att det är den yttersta akten av själviskhet (så säger väl bara den som själv saknar barn?).

 

Det här är en bok som är skriven i kärlek och ödmjukhet, och den vill kanske inget annat än att förmedla det storslagna i att det trots allt går att skapa nya människor. Dahl visar hur graviditeten äger all uppmärksamhet hos den gravida kvinnan, hur tankarna går besatthetens ärenden.

 

Ett kusligt inslag är när den blivande modern träffar spöket av den döda mormodern. När berättarjaget säger att hon saknar sin mormor fnyser spöket att det gör hon inte alls. Grymt? Inte alls. Vi bryr oss inte om de döda i den utsträckning vi påstår. Så sett är spöken bärare av den outhärdliga sanningen (är inte sanningen alltid outhärdlig?). Att Dahl skriver ut också dessa känslor gör hennes bok ärligare.

 

Den tacksamhet som Dahl indirekt och ibland direkt angriper gör det också till en otidsenlig bok. Hon bryter sig loss ur samtidens tyranni, som tvingar oss att vara effektiva och duktiga och nyttiga. Att bli gravid är ett sätt att både protestera och att bejaka tidsandan. Dahl visar den största av gåvor, genom att lära oss bli mer mottagliga för nya intryck, och att nåden infinner sig varje ny dag. Stöd hämtar hon både i Bibeln – väntat – och hos Sara Lidman – något mindre väntat.

 

Då kan Dahl också efter förlossningen nå fram till en vacker bild av vad vi också är, det vill säga både skapade och skapare, nämligen giriga efter kunskap:

 

Du suger och suger, sätter i halsen, suger och frustar av vällust innan du kräks igen – Gud, låt henne aldrig i livet sluta söka och finna och suga i sig, låt henne aldrig sluta förvänta sig det bästa och kräkas ut överflödet.

 

Tron är det naturliga tillståndet. Så lyder det outtalade credot för denna unika bok. Genom de känslopendlingar som graviditeten innebär lotsar Dahl sig själv och oss som läser, med en påtaglig förtröstan att lugn och trygghet är tillgänglig också när tiderna är allt annat än lugna och trygga.