Som om i morgon var i går, Pelle Andersson, Kaunitz-Olsson

 

För inte så länge sedan, på den tiden papperstidningarna regerade, var Pelle Andersson en flitig skribent på Aftonbladets kultursidor. Han gav också ut ett par diktsamlingar och en roman, men sedan 2007 har det inte kommit några nya böcker. Han har under tiden varit förläggare och förlagschef på Ordfront. Nu utkommer ändå en ny bok, Som om i morgon var i går, som den lite krångliga titeln lyder (är det inte en förlagsregel att en boktitel borde vara lätt att komma ihåg?). Men det är kanske en passande titel på en bok som inte gör sig bekväm med någon genrebeteckning, där den befinner sig mittemellan självbiografi och poetisk levnadsteckning.

 

Mycket består av tillbakablickande. Andersson är drygt 50 år: dags att summera? Ingalunda! Han skriver tillbakablickande, men han undviker den givna fällan att vada i nostalgin. Dessutom är kronologin uppfuckad, och det vässar ens uppmärksamhet. Minnen av läsning av Lucky Luke och Tintin bockas av, och här ska kanske inflikas att jag är relativt jämnårig med författaren, så det är inte utan att det finns beröringspunkter i våra respektive livshistorier. Här finns ett politiskt uppvaknande också, och det är kanske i dessa stunder hans bok lever upp allra mest: när han gör upp med den nutida marknadspolitiken, och den brist på solidaritet som hemsöker det politiska klimatet. När han skriver om vänsterns död är det svårt att inte nicka instämmande. Till viss del påminner den här boken om Göran Sonnevis böcker från Bok utan namn och framåt: dagboksdikt och minnen och politiskt vemod samsas om utrymmet.

 

Det jag också gillar är att Andersson vet när han ska sätta punkt. Det skapar förutsättningar för en säregen rytm. Pappans död är en sådan punkt, när sonen fortfarande är ett barn. Mycket lämnas osagt med sådana punkter, men det finns en poäng med det: allt behöver inte bli sagt. I det självbiografiska skrivandet handlar det mindre om vad som sägs och mer om vad som lämnas därhän. (På tal om det var det väl inte kronprinsessan, utan den 17-åriga Madeleine som Ken Ring rappade om?)

 

När han börjar skriva är ambitionen ”skriva dikter som Plura sjöng, inte som han skrev”. Det är nog en bra inställning. Och det handlar en del om poesi, men kanske mer om den slitstarka kärleken till hustrun och barnen. Sådana inslag blir lätt … ja men, lite pinsamma? Andersson portionerar ut dessa bitar i spridda doser, så han undviker det mesta som blir för privat. Annars tvekar han inte att också inkludera pinsamheter, som när han råkar se en naken solbadande kvinna, och – ja, ni kan gissa fortsättningen. Den typen av berättelser har väl alla, tänker jag, men det krävs ett visst mod att berätta det.

 

Nutida nyhetsbulletiner klipps in, och det skapar också det en spänning i texten och hindrar den att bli statiskt redovisande. Vänskap och fiendskap hanteras med samma ljusa nästan glada sinne. Det är en till stora delar välmående människas tankar som här förmedlas, och det ska inte underskattas att vi också behöver den blicken på världen, den blicken som omfamnar både världens grymhet som dess skönhet. Bildspråket blir mer vidlyftigt ju mer av kärleken som ska förmedlas, men det sker utan klichéer. Andersson är generös mot de som stöttat honom, alla dessa manliga förnamn från Aftonbladets 90-tal, alla dessa Gunder, Anders och Håkan och allt vad de heter.

 

Däremot finns också de som behandlade honom som luft när han var ung påläggskalv, författare som man förstår fortfarande inte tar honom på allvar. Det här är nog ett evigt problem, att den svenska kulturvärlden är så sluten och ointresserad av yttre impulser. Krisen kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar får några rader som visar att det är ett oläkt trauma. Även relationen med Gud verkar ha fått sina törnar, men det är något han redde ut på ett tidigt stadium.

 

Fast där befarar jag att han utsätter sig själv för ett rationellt tänkande i överkant. Tillvaron äger i sig själv inslag som ändå överskrider det rationellas snäva gränser. Det här är en ljus bok, och även om Andersson troligen definierar sig som ateist tror jag att han skulle ha behållning av Simone Weils ord: ”Det finns bara ett fel: att inte kunna leva av ljus.” Det spelar ingen roll vad vi kallar de handlingar som utförs i kärlekens namn, men jag tar gärna med mig Anderssons bidrag i genren när han beskriver att hans älskade håller honom ”som en kopp varmt kaffe en vinterdag.”