Sidor

25 okt. 2023

Skärvorna, Bret Easton Ellis, översättning Johan Nilsson, Brombergs

 

När Bret Easton Ellis häromdagen framträdde i Stockholm sålde biljetterna slut direkt. Hans nya bok Skärvorna kom på engelska i våras, och har fått lysande recensioner överallt. Själv skrev jag bland annat detta (18 februari):

 

Det är skrivet med väl avvägda doser av indignation och indifferens, och det om något skapar ovisshet hos läsaren. Hur ärligt är Ellis uppsåt? Hur mycket av hans bevekelsegrunder kan tillskrivas moraliska och amoraliska avsikter? Lyckligtvis ges vi inga ordentliga svar på detta, och bland annat därför blir Ellis en angelägen författare – igen.

 

Nå, men var fanns ni 1991 när han släppte American Psycho, som sågades längs fotknölarna av en i stort sett enig svensk kritikerkår (undantag: Claire Wikholm och Gunnar Nirstedt), som tyckte att den var ett frosseri i ultravåld och misogyni. Och var fanns ni 1986, när debutromanen Less Than Zero (svensk undermålig titel: Noll att förlora) sågades som håglös anemisk prosa underlägsen stjärnskottet Jay McInerney, vars debut Bright Lights, Big City (svensk undermålig titel: Neon) hyllades – var det inte länge sedan vi hörde något från McInerney?

 


Sanningen är att Ellis karriär inte heller varit lysande efter American Psycho. Många av de romaner han släppt har varit i bästa fall halvbra, i sämsta fall urusla. För drygt tio år sedan återvände han till debutens marker med Imperial Bedrooms, som inte gladde någon. Därför fanns farhågor när han ännu en gång skulle besöka sin ungdomstid med föreliggande roman. Men här har han hittat den tonträff han hade i debuten, och dessutom lyckas han hålla ihop en drygt 600 sidor lång thriller, som skildrar samma miljöer och människor som i Less Than Zero, men utan att det blir nostalgiskt eller sentimentalt.

 

Handlingen är att han nu gör sig själv till huvudperson, och går sista året på Buckley College. Han dejtar Debbie, som är dotter till en filmproducent, men har sex med killar så fort han får tillfälle. En mystisk främling ansluter, Robert Mallory. Parallellt med denne tystlåtne typ huserar en seriemördare i trakten, en mördare som media döper till ”Trålaren”. Är det Robert som är mördaren?

 

Det kan tyckas vara en tunn premiss för en thriller. Men Ellis lyckas återskapa både ljuvlig tidsanda och lugubert mättad atmosfär. Det sker bland annat med hjälp av ett briljant soundtrack, och det kan inte inskärpas nog, för den som tycker sådant är ytligt: få romanförfattare har utnyttjat popmusiken så skickligt som Ellis. Det visade han redan i debuten, när till exempel Tom Pettys låt ”Straight Into Darkness” ackompanjerade en nattlig bilfärd. Här är det många lysande tonsatta scener, alltifrån Ultravox ”Vienna” (raden ”This means nothing to me” blir ett leitmotif eller en refräng för romanen) och The Clashs ”Somebody Got Murdered” (indeed), till Queens ”Another One Bites The Dust” (storartat svart humor!).

 

Tips: spellistorna på spotify som radar upp alla låtar som romanen listar tar ungefär lika lång tid att lyssna på som det tar att läsa romanen – just saying! Här gör han också en fullt adekvat analys av popmusikens funktion, när han skriver om en låt av det australiska bandet Icehouse: ”Låten gjorde mig sorgsen och ingav mig hopp – den bästa kombinationen för en poplåt.”

 

Mycket i den här romanen imponerar. Kanske främst Ellis förmåga att skildra ennui och leda utan att det blir långtråkigt. Han har skrivit en bladvändare om – tja, om inte ingenting, så åtminstone något som måste kallas ganska lite. Men det blir aldrig en tunn soppa. Det blir också en lek med autofiktionen, och kanske en underförstådd kritik av dess begränsningar. För Ellis tar ut svängarna när han lånar drag från verkligheten, men också att han gör denna verklighet en aning färgstarkare än den rimligen är på riktigt.

 

Slutligen (för jag ska inte göra den här recensionen längre än nödvändigt) är det förstås glädjande att det redan i år kommit en svensk översättning av denna på många plan läsvärda roman. (Jag är inte helt ense med omslagsestetiken, som är lite för steril och prydlig: min engelska originalversion har ett redan sjangserat och patinabelagt omslag, liksom för att visa att det är en pulp-roman.) Johan Nilsson har nog i stort sett också gjort ett gott arbete, och det har tidigare funnits många anledningar att klaga på de många olika svenska översättare som har försökt att överföra Ellis prosa utan att tämja den (kort svar: de har misslyckats). Därför finns det sällan anledning att rekommendera att läsa honom på svenska för den som behärskar engelskan.

 

Och jag kan förstå att Nilsson vill ge sin översättning en viss touch av 80-tal, som i de här meningarna: ”Skoldagen blev faktiskt en baggis när man fejkade allt och faktum var att allting blev verkligare när man förändrade sin attityd; rollen blev verklighet och det påverkade till synes allting i positiv riktning. Det var faktiskt bättre än verkligheten.” "Baggis"? Ellis trixar gärna på den där gränsen mellan verklighet och hyperverklighet (tips: läs Baudrillard i ämnet; det förhöjer upplevelsen av Ellis romaner). Och kanske det är den bästa summeringen av denna hans senaste och faktiskt överlägset bästa roman: ”bättre än verkligheten”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.