Jon Fosses ABC, Daniel Pedersen, Faethon

 

När Jon Fosse fick Nobelpriset i början av oktober skrev jag en krönika i Jönköpings-Posten. Jag läste också några av pjäserna som samlats i tre volymer av Faethon. Och knappt två veckor efter tillkännagivandet av Nobelpriset recenserade jag sista delen i Septologin, också det i Jönköpings-Posten. Nu var det väl ändå färdigt med Fosse, tänkte jag.

 

Ingalunda. För med utsökt känsla för timing anländer nu ytterligare en bok utgiven på Faethon, där Daniel Pedersen diskuterar med den norske författaren i en bok som utgår från samtal i maj i år. Jon Fosses ABC heter den, och där går Pedersen igenom alfabetet med en författare som ter sig allt mer ödmjuk ju mer en lär känna honom. Det är en bok som borde väcka intresset för den som ännu inte tagit sig an hans fiktiva värld. Men enligt anekdotisk bevisföring från biblioteken i Sverige är det knappt ens kö på de Jon Fosse-titlar de har inne. Kanske säger det något om Sverige, att vi dels inte bryr oss om att läsa annat än deckare och feelgood, och dels att vi inte inbillar oss att Norge kan producera något läsvärt.

 

Pedersens intervjubok låg förstås redan hos tryckeriet när Fosse fick priset. Diskussionen här rör olika teman i hans författarskap, med viss betoning på dramatiken, men givetvis handlar det också mycket om hans senast publicerade roman, Septologin. Det är en kul idé som borde locka läsare som ännu inte gjort sig mödan att läsa Fosse. I ett efterord låter Pedersen en dikt av Inger Christensen utgöra en slags fond till Fosse, och jag kan inte låta bli att läsa det som en indirekt kritik mot Svenska Akademiens misstag att inte ge henne Nobelpriset.

 

Och för övrigt handlar en hel del av diskussionerna om Lars Norén. En framtid kommer kanske att klandra vår tid som gav priset till en mindre förtjänt svensk (Tomas Tranströmer). Norén hör till evigheten. Det är uppenbart att också Fosse håller honom högt. Norén blev aldrig någon kramgo farbror: han upphörde aldrig att vara oönskad, besvärlig och bråkig.

 

Men jag har också behållning av Fosses resonemang kring sitt skrivande, kring språket, och hur han diskret förmedlar små visdomar om konstarterna: ”De stora skådespelarna talar tyst, utan ord. Detsamma gäller för god diktning eller konst: den talar tyst.” Vi behöver inte hålla med om det – Francis Bacon talar väl inte tyst? Inte Sarah Kane heller, en annan dramatiker som Fosse håller högt.

 

En del kan förvåna (att Fosse i de tidiga tonåren spelade i dansband är ny kunskap för mig). Annat är bekant: som hans rörelse bort från alkoholen in mot katolicismen. Här framhåller han denna rörelse som att den katolska mässan ersätter alkoholen men att effekten är densamma: att komma bort från sig själv. Att skriva har förstås också den funktionen. Samt att knulla, men det är han för fin för att tillägga.

 

Den här boken blir en slags självbiografi i miniatyrformat. Att Fosse själv inte har regisserat sina pjäser verkar bero på att han är en i grunden skygg människa, som kanske också är en smula konflikträdd. Men han verkar tro på att det som förenar oss som människor är vår förmåga att gå samman och bilda enheter tillsammans; därför förtjänar de som vill splittra, söndra och härska bara vårt odelade förakt, för de bryter mot naturen.

 

Fosses estetik verkar mena att texterna bara finns till, att det är upp till författaren att skriva ned något som redan existerar. Det låter förstås mer än lovligt mystiskt, nästan lite flummigt, eller bara övernaturligt. Fosse talar en hel del om försoning, en kristen tanke som måste gå till handling för att förverkligas. Det är lätt att raljera över en sådan inställning, men jag tänker också: varför då? Varför hånar vi så lätt det vi inte förstår? En människas tro går inte att begripa, går inte att förklara, och går inte att omvandla i något som liknar rationell mening. Med en snygg paradox menar Fosse att det är det meningslösa som ger mening.

 

Och Daniel Pedersen är djupt förtrogen med Fosses verk, så förtrogen att författaren själv ibland lämnas på efterkälken. Så läser han ogärna om sina verk, för han vill helst gå vidare. Pedersen leder samtalet diskret, lite som en dirigent leder sin orkester. Så sätts krafter i rörelse, liksom det sker i Fosses skönlitterära verk, att både onda och goda krafter är i svang. Han är väl ingen riktig mussla, men inte alltid helt meddelsam heller. Det är goda förutsättningar för ett dynamiskt samtal.